(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Nog nooit zag ik een bevroren waterval. De ervaring die het dichtst bij komt is waarschijnlijk de “ijswaterval” op de Svínafellsjökull in IJsland; een machtige, steile wand van ijsstructuren, die langzaam naar beneden schoof. Al was met het blote oog van die verplaatsing niets waar te nemen, het maakte toch een mythische indruk.

De hoogste waterval van Zweden heet Njupeskär en ligt in Nationalpark Fulufjället. Officieel heeft hij een hoogte van 93 meter maar feitelijk dendert het water er zo’n 70 meter omlaag.

In de zomer kun je via planken en een sintelpad naar de voet van de Njupeskär lopen. Het is een door toeristen ontdekte natuurattractie met uitgebreide parkeergelegenheid, een natuureducatiecentrum en bordjes langs de route. Ondanks de relatieve drukte is het erg de moeite waard het pad te volgen. De fjäll is prachtig en bij de waterval zorgen het indrukwekkende lawaai en de dikke nevel voor een magische sfeer. Wie meer wil zien van de omgeving kan kiezen uit verschillende langere wandelingen of via Södra Kungsleden verder trekken.

De Perisoreus infaustus (taigagaai) is het symbool van Fulufjället. De rossige vogel is een alleseter en een slimme hamsteraar. Gedurende de zomermaanden begraaft hij zijn voedsel op duizenden plekjes, die hij in de winter, ondanks de dikke sneeuwlaag, vrijwel allemaal weet terug te vinden. De taigagaai is bepaald niet mensenschuw maar of je er blij mee moet zijn hem te spotten is de vraag. Terwijl in Finland aan de vogel geluk wordt toegedicht verbindt de Zweedse folklore hem doorgaans juist aan onheil. Bioloog Hagström schreef in 1749 over het beestje:

“als een schutter in het bos de taigagaai tegenkomt, zal hij die dag zeker geen dier schieten. Als een reiziger de zelfde pechvogel te zien krijgt, zal hij die dag door ongeluk getroffen worden”

In de winter bevriest de Njupeskär. Onder de bevroren buitenkant blijft het water doorstromen maar het schild is dik genoeg om de waterval te beklimmen. Het ijs is niet gelijkmatig van kwaliteit; hier hard en prachtig blauw, elders grauw en poreus waardoor je je behalve omhoog, ook in de breedte moet verplaatsen. Vanwege het gebrek aan bos hebben sneeuw en wind er vrij spel en regelmatig is er lawinegevaar. Meestal gaat het goed maar in 2002 overleed een ervaren ijsklimmer toen hij in een gat viel en onder het ijs beklemd raakte.

Had hij nou de taigagaai gezien?

Info Fulufjället (engels): https://www.sverigesnationalparker.se/en/choose-park—list/fulufjallet-national-park/#.VtVXtPnhDIU

Vrij vertaalde citaat: Jemtlands Oeconomiska Beskriftning eller Känning, I akt tagen på en resa om sommaren 1749 af Joh.Otto Hagström. M.D., Stockholm

Försök att översätta till Svenska

FOLKSKYGG

Jag har aldrig sett ett frusna vattenfall. Mest liknande upplevelse är antagligen “isfallet” på Svínafellsjökull i Island; en mäktig, brant vägg av isstrukturer, som långsamt sköt ned. Flyttandet inte förnimmes med blotta ögat men jag imponerades väldigt ändå.

Sveriges högsta vattenfall heter Njupeskär och finns i Fulufjällets Nationalpark. Officiellt är det 93 meter högt men faktiskt faller vatten 70 meter ned.

På sommaren går man över spångar och grusväg fram till fallet. Njupeskär är känd bland turister. Det finns en stor parkering, naturum och skyltar längs rutten. Men trots alla dessa människor är stigen vackert och värd att ta. Fjället är väldigt fint och vid vattenfallet är stämningen magiskt p.g.a. en tung dimma och vattenmassors överväldigande ljudet. För dom som vill uppleva nog mer från fjället finns det flera vandringsleder i olika längder och en anslutning till Södra Kungsleden.

Perisoreus infaustus (lavskrika) är nationalparkens symbolfågel. Fågeln är allätare och hamstrar mat som den placerar på många olika ställen och orkar hämta upp nästan all på vintrarna, trots snötäckta marken. Lavskrikan är allt annat än en skygg fågel men om man skulle vara glad att skåda honom är nog frågan. I Finland hölls fågeln för en lyckobringare men i svensk folklore kopplas han till otur. Året 1749 skrev biologen Hagström:

”Om en skytt möter fågeln rökiuxan uti skogen, så skal han omöjligen få skiuta något djur den dagen. Om en resande råkar få se samma olyksfågel rökiuxan, så händer honom något ledsamt om dagen.”

På vintrarna fryser Njupuskär till is. Vattnet fortfarande flödar under isen men skölden är tjockt nog att klättra på. Isens kvalitet varierar; från hård och kornblå till och med grå och porös. Därför klättrar man inte bara rakt upp men måste även göra en travers.  Eftersom fjället är relativt kal, ska man räkna med vindar och snödrev. Dessutom finns det regelbunden förhöjd lavinfara. Oftast går det bra men i 2002 dog en erfaren isklättrare när han föll rakt ned i ett ishål, och fastnade mellan is och rinnande vattnet.

Såg han kanske en lavskrika?

Om Fulufjället: http://www.sverigesnationalparker.se/park/fulufjallets-nationalpark/#.VtCpvvnhDIU

Citatet: Jemtlands Oeconomiska Beskriftning eller Känning, I akt tagen på en resa om sommaren 1749 af Joh.Otto Hagström. M.D., Stockholm