Uitgelezen kans

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

De gemiddelde Ålander bestaat niet. Toch heb ik hem gesproken, op een plein in Mariehamn. Het was “självstyrelsedag”; Ålands nationale feestdag. Het Vredesinstituut serveerde Ålandse appelsap, Ålandse pannenkoek en leende in een kraam ‘levende boeken’ uit. Het was voorlopig mijn laatste dag in dit stukje Finland en een uitgelezen kans om de indrukken die ik over de eilanders had opgedaan te toetsen. Daarom koos ik het verhaal van een ‘typische Ålander.’ Een kwartiertje mocht ik hem – een alleraardigste, blonde veertiger –  lenen, mits ik hem in goed staat zou terug bezorgen.

Weten Ålanders dat er oorlog gevoerd wordt in Syrië en Theresa May zich stukbijt op een Brexit? Ja, dat weten de Ålanders heel goed. Ze reizen, kijken televisie en bewegen zich op internet; het zijn wakkere, moderne mensen. Toch beheerst het wereldnieuws hun leven niet. De dagbladen Ålandstidningen en Nya Åland vullen hun pagina’s met regionaal nieuws – brand in de winterbandenopslag! – en dat wordt verslonden.

Is Åland niet te klein om er je hele leven te slijten? Na hun eindexamen verlaten veel jongeren Åland om te studeren in Zweden of het vaste land van Finland. Van degenen die daar in een relatie verzeild raken varen er behoorlijk wat in het huwelijksbootje terug naar Åland. Want de huizen zijn er ruim, de scholen klein, de natuur is altijd dichtbij en het gevaar juist ver weg. Oude contacten worden makkelijk weer opgepakt. Ideaal voor een gezin met jonge kinderen.

Dat klinkt toch wat benauwend; dezelfde plek, dezelfde mensen. Af en toe: ja! Als je gesolliciteerd hebt naar een nieuwe functie en al lopende de procedure vallen jouw naam en die van de andere kandidaten – inclusief kansberekening – in de ochtendkrant te lezen. Of: als je relatie dramatisch is gestrand en je je ex een tijdje wil ontwijken …ja dán. Maar het gebrek aan anonimiteit vergroot ook de veiligheid. De auto hoeft niet op slot want de schipper van de veerboot weet immers precies wie achter het stuur hoort te zitten.

Is er dan niks wat beter kan op Åland?  – bedenktijd –  Nou misschien dan toch dit: Ålanders zitten vanwege hun kennis van scheepvaart over de hele wereld maar steeds meer komt de wereld ook naar Åland. We zouden gastvrijer kunnen zijn, minder bang.

Beste medelålänning, nu verslik ik me in mijn appelsap. Meer welkom had ik me hier niet kunnen voelen.    – bescheiden schouderophalen – Tack.

Uitgelezen kans foto

Försök att översätta till Svenska

LEVANDE BOK

Medelålänningen består faktiskt inte. Ändå träffade jag honom, på Torget i Mariehamn, på självstyrelsedag. Fredsinstitutet serverade äppelmust och Ålandspannkaka och i en stånd utlånades ’levande böcker’. Det var tillfälligt min sista dag på Åland och en bra chans att kolla mina intryck av öborna. Därför valde jag historian av en ’medelålänning’. Jag fick låna honom – en mycket trevlig, blond man i fytioårsåldern – en kvart, om jag bara skulle lämna honom tillbaka i gott skick.

Vet Ålänningar att en krig förs i Syrien och att Theresa May manövrerar sig igenom tuffa brexitförhandlingarna? Jo, det vet de väl bra. De reser, tittar tv:n och rör sig på nättet; de är moderna, medvetna människor. Ändå behärskas deras liv inte av väldsnyheterna. Ålandstidningen och Nya Åland är fyllda med regionala nyheter – brand hos Holmbergs! – som slukas.

Är inte Åland för lite att bo på hela sitt liv? Efter tagit studenten lämnar många ungdomar Åland för att studera i Sverige eller fasta Finland. De som förälskar sig där ofta seglar med kärleksbåten tillbaka till Åland. För husen är stora, skolorna små, naturen är alltid näre och faran långt bort. Tidigare kontakter återupptas enkelt. Idealt för en familj med små barn.

Det låter dock lite pressande; samma ställe, samma folk. Ibland: jo! Om man söker jobb och redan under procedur läsas ditt och konkurrenternas namnen i dagbladet, inklusive chansberäkningen. Eller: om din relation strandat dramatiskt och du vill undvika ditt ex …jo då! Men brist av anonimität gör tryggheten större. Bilen behövs inte låsts, skepparn på färjan vet ju exakt vem bruker sitta bakom ratten.

Finns det då inget som kan förbättras på Åland?  – tänkestid –  Okej, kanske det här: Ålänningar befinner sig över hela världen, på grund av deras sjöfartskunskap, men allt oftare kommer världen också till Åland. Vi skulle kunna vara nog mer gästfria, mindre rädda.

Kära medelålänning, nu tror jag kvävas av min äppelmust. Ingenstans kunde ja ha känt mig mer välkommen än jag gjorde här på Åland!  – en blyg axelhöjning – Tack.

Getagged , , , , , ,

Ed en Willem

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Verse, losse twijgen in het water, doorgeknaagde boomstammen in de kenmerkende, spitse vorm; al voor we de burcht ontdekt hebben getuigen verschillende sporen van de aanwezigheid van bevers. Zo’n beverburcht is een knap bouwwerk, gemaakt van over land en water aangesleepte stammen en takken. De ingang ligt onder water, veilig verstopt voor de vijand. Iedere kamer heeft zijn eigen karakter en doel – een droge voor het nest, een natte voor het uitschudden van de vacht – en vaak regelt een zelf aangelegde dam een veilig waterniveau. Slimme bouwers; die bevers!

Ooit – het was in Värmland – zag ik bevers duikelen en spelen in het water. De volgende avond zat ik uren doodstil in een kano om ze opnieuw te spotten. De tijd verstreek, mijn lichaam verkrampte. De ecologisch volstrekt onverantwoorde anti-muggenspray had de inkt van de naast mijn blote benen liggende plastic zak opgelost en het logo op mijn kuiten geprint zodat voor iedereen duidelijk was waar ik mijn boodschappen deed …maar een bever zag ik niet. Nu smelt ik opnieuw bij de gedachte ze te kunnen zien zwemmen. Dus zet ik me, op gepaste afstand van de burcht, met een kijker bij het water en wacht af.

De ondergaande zon kleurt de lucht boven het Hjälmarenmeer knaloranje. In het water staan enorme betonnen palen; restanten van de oude cementindustrie in Västmanland. Tot 1997 werden, via een kabelbaan van maar liefst 41 kilometer lengte, emmers grove kalk van de groeve in Forsby naar de fabriek in Köping vervoerd. Daar werd de grondstof verfijnd tot cement. Ook de mens is een vernuftig bouwer.

De ingenieuze kabelbaan met kalkemmers, dwars over het Hjälmarenmeer was in gebruik totdat vervoer over de weg goedkoper bleek. Wat volgde was een jarenlang gesteggel over de keuze tussen sloop of herbestemming. Begin deze maand neemt “Kalklinbanans Vänner”, de belangenvereniging die streeft naar behoud van de baan, een besluit over de aankoop van delen van de installatie. Liefst zien ze dit stukje cultureel erfgoed bewaard in de vorm van een bezoekerscentrum, waar de geschiedenis van de kalkkabelbaan verteld wordt. Kunstenaars mogen losgaan op de oude transportemmers en wie weet komt het zover dat toeristen in de holle betonnen palen klimmen of aan kabels door de lucht suizen.

Een burcht van takken, huizen van cement; mooi verhaal. Maar inmiddels is het een uur later en kouder. Opnieuw geen bever gezien, lieve kijkbuiskinderen.

Ed en Willem foto

Försök att översätta till Svenska

STEN OCH STURE

Lösa kvistar i vattnet, nyss fällda träd med dessa typiska spetsiga former; redan innan vi sett boet längs sjökanten berättar olika spår att det finns bävrar. Ett sånt boet, gjort av grenar och kvistar som släpas över land och vatten, är duktigt byggt. Boets ingång ligger under vattenytan, tryggt gömt för fienden. Varje rum har sin egen karaktär och mål – ett tortt för de nyfödda, ett vått där pälsen utskakas – och ofta bildas dammar för att säkerställa ett jämnt vattenstånd. Smarta byggare, de där bävrarna!

En gång  – det var i Värmland – såg jag bävrar som simmade och lekte i vattnet. Kvällen därpå satt jag i timmar still i en kanot för att återse dem. Tiden gick, långsamt förstelnade jag. Det starka myggmedlet upplöste bläcket av plastpåsens logo som låg vid mina obetäckta ben och gav ett avtryck på min vad.  I en vecka syndes det i vilken butik jag hade handlad …men en bäver såg jag aldrig.  Nu hoppas jag skåda dem en gång till och därför sätter jag mig med en kikare vid vattnet och väntar bara.

Solnedgången färger himlen över sjön Hjälmaren djupt orange. I vattnet står enorma betongstolpar; resterna av Västmanlands gamla cementindustri. Till och med 1997 kördes grov kalk i korgar från brottet i Forsby via en drygt 41 kilometer lång linbana till Köping, där det tillverkades cement fram. Åven manniskor är duktiga byggare.

Fiffiga banan med kablar och kalkhinkar, som gick tvärsöver Hjälmaren, användades tills transport med lastbil visade sig vara billigare. Sen följade mångåriga diskusioner om valet mellan riva eller återanvända. Den här augustimånad kommer Föreningen Kalklinbanans Vänner besluta om vissa delar av linbanan ska köpas. Helst ser föreningen att det här kulturarvet bevaras och banans historia berättas i en besökscenter. Konstnärer får smycka de gamla transportkorgar och  – vem vet – kommer det så långt att turister klättrar in i ihåliga stolperna eller folk tar sig med kabeln fram i luften.

Ett bo av grenar, hus av cement; bra historia. Men under tiden är det en timme senare och kallare och återigen ingen bäver syns. ”Simma lugnt, mina vänner.”

Getagged , , , , , , , , , , , , , , , ,

Night at the museum

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Mijn bed staat tijdelijk in een museum, meer precies: Ålands Kulturhistoriska Museet i Mariehamn. De eerste nacht schrok ik wakker van de condensunit die luid brommend aansloeg. Er is hier, na een ingrijpende verbouwing vorig jaar, behoorlijk geïnvesteerd in klimaatbeheersing. Kunst en historische objecten vragen daarom, anders vergaat het oude munten als roestige spijkers en veranderen nostalgische feestjurken in vlokjes. Want motten en schimmels zijn dol op wol en linnen, zilvervisjes kwijlen bij het zien van papier en licht verbleekt alles wat het leven ooit kleur gaf.

Elk type collectie heeft zijn eigen plaats en eigen omgangsregels. Boeken en documenten liggen in een donker, droog archief. Het magazijn met allerhande oude voorwerpen kom je niet in zonder toegangscode en plastic overschoenen, en voor de textielcollectie bestaat een goed gerubriceerd depot waar niemand in- of uitgaat zonder eerst zelf zo ongeveer chemisch te zijn gereinigd.

Kleden zijn een paradijs voor diverse ieniemini onderkruipseltjes. Daarom krijgt de “brudrya” uit 1865 een uitvoerige check. De pH-meting brengt slecht nieuws; het verouderingsproces van het kleed gaat hard en een waterwassing zal nodig zijn om dit te vertragen. Aan mij de eer om deze “rya”, die als deken in bed gebruikt werd, eerst te stofzuigen. Met een speciaal gefilterd apparaat en veel geduld beweeg ik van links naar rechts, van boven naar onder, over achter- en voorkant.

Ondertussen fantaseer ik over de 17-jarige Anna Serafia Karlsdotter uit Bertby, die zelf de schapen scheerde en de wol  kaarde, spon, verfde en twijnde voordat ze begon te knopen aan haar deken. Waarschijnlijk was de brudrya de inbreng voor haar aanstaande huwelijk en is het uitbundige bloemmotief een combi van kleuren en vormen die voorkwamen op de kleden uit beide ouderlijke huizen. Dacht Anna tijdens het knopen verlangend aan haar geliefde of was het een verstandshuwelijk? En hoe ging het toe in de Ålandse winters, in de nachten dat de storm om het huis huilde en de golven tegen de klippen beukten? Als haar lichaam rustte na het harde werken, bad ze dan tot God dat haar man veilig van zee terug mocht keren? Als de kou niet te harden was, kropen haar kinderen dan tegen haar aan, onder die zware wollen deken?

Oeps, focus! Dit klusje vraagt om aandacht. Een simpel foutje kan onherstelbare schade geven. Verder dromen mag, als ik me vannacht omdraai onder mijn comfortabele, frisgewassen, donzen dekbed.

 Night at the museum foto

Försök att översätta till Svenska

NIGHT AT THE MUSEUM

Min säng står tillfälligt i ett museum, mer precis: i Ålands Kulturhistoriska Museet i Mariehamn. Första natten förskräcktes jag av condensmaskinen som sätte sig igång med ett högt ljud. Man har grundligt satsat på klimatbehärskning, under den omfattande renoveringen ifjol.

Konst och historiska föremål kräver det. Annars går det för gamla mynt såsom för rostiga spikar och förändras nostalgiska festklänningar till flingor. För fjärilar och svampar gillar ull och linne, papper får silverfiskar dregla i mungipan. Och ljus bleker allt som tidigare gett livet färg.

Det är därför att varje typ sammling har sin egen plats och sina egna umgängesregler. Böcker och dokument ligger i ett mörkt, torrt arkiv. Magasinet där olika gamla föremål finns kommer man inte in utan entrékod och skoskydd på och textil bevaras i en depå där ingen går in utan att typ kemtvättat sig själv.

Filtar är ett paradis för olika pyttelite småkryp. För den skul ska ”brudryan” från 1865 forskas noggrant. PH-mätningen berättar dåliga nyheter; åldrandet går snabbt och vattentvättning krävs för att fördröja den där processen. Innan det, får jag ären att dammsuga den hår ryan, som användades i sängen. Med mycket tålamod rör jag från vänster mot höger, upåt och nedåt, över framsidan och baksidan.

Under tiden fantaserar jag om 17-åriga Anna Serafia Karlsdotter från Bertby, som klippte fåren, kardade, spann, färgade och tvinnade ullen innan hon började knyta sin rya. Antagligen var brudryan ett bidrag till hennes kommande äktenskap och var det livliga blommönstret en kombination av färger och formar som förekom på ryarna från både föräldernas husen. Längtade Anna till hennes älskare medan hon knöt eller var äktenskapet arrangerat?  Och hur gick det till i Åländska vintrarna, på nätterna när det blåste kraftigt och vågorna slog våldsamt mot klipporna? När hennes kropp vilade efter slitsamt arbete, bad hon Gud att han måtte låta komma hennes man tryggt hem ifrån havet? Om hennes barn höll inte ut med kylan, kröp de tätt intill henne, under den där tjocka, tunga rya?

Obs, fokusera! Det här arbetet krävs uppmärksamhet. Ett enkelt fel kan leda till skador man säkert inte lyckas återställa. Jag får drömma vidare, inatt, när jag ligger under mitt nytvättat duntäcke.

Getagged , , , , , , , , ,

NONSENS

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In 1638 richtte de wispelturige maar zeer intelligente Zweedse koningin Kristina een postroute op van Stockholm naar Finland, toen nog deel van het enorme Zweedse rijk. De route liep dwars over de Ålandeilanden. Speciaal daarvoor aangestelde boeren vervoerden brieven en pakketten in estafettevorm per boot, paard en zo nodig per slee van Eckerö naar Vårdö en andersom. Vooral ’s winters waren de omstandigheden bar en het aantal weduwen langs de route was dan ook hoog.

Tussen 1809 en 1917 waren Finland en Åland deel van het Russische tsarenrijk en werd in Eckerö het Post- en tullhus gebouwd. Een protserig pand in empirestijl; een grensmarkering en statement van de Russische overheerser. Tegenwoordig vind je er het postroutemuseum, een bijzondere chocolaterie, galerie en een fijn café.

Het is weekend. Terwijl de Ålanders met zakken houtskool en bijbehorende grillworstjes naar hun buitenhuisjes zijn vertrokken maak ik een wandeling over Eckerö. Het bos heeft in dit late, koude voorjaar een blauw-wit tapijt van leverbloempjes en bosanemoontjes. Het haventje van Käringsund is een plaatje en de uitzichten over klippen en zee roepen existentiële vragen op. “Went schoonheid?” “Raakt een plek waar het leven zo hard was, zijn nare bijsmaak ooit kwijt?” En even zo fundamenteel: “Zal ik nog even een wc opzoeken voordat ik de bus terug neem?”

Goed plan – die wc – want daardoor maak ik in het tolhuiscafé kennis met Michael. Hij is professor aan het Berklee College of Music in Boston, schrijft literatuur voor volwassenen en kinderen en woont deze meimaand als ‘artist in residence’ in het Post- en tullhus. Michael maakt ook nonsensgedichten; poëzie die wel betekenis suggereert maar feitelijk geen betekenis heeft. Omdat ze ‘taalloos’ zijn, worden zijn gedichten tot in India gehoord en begrepen. De klanken zijn vrolijk en grappig maar worden soms ook opruiend gebruikt, als een veilig  – want niet nader te analyseren –  protest tegen heerszuchtige machthebbers.

Michael luistert graag naar de taal en klanken van de mensen op Åland, zoals daar is het wonderlijke en veel gebruikte “schhhjúp!”, dat gewoon “ja” betekent maar de indruk wekt dat iemand schrikt en onmiddellijk stikt. Ook de verhalen van Tove Jansson, het Finse epos Kalevala en de bont gevlekte Ålandse rotsen prikkelen Michael tot nieuw werk.

Hier op deze historische plek, die symbool staat voor machtsvertoon maar ook voor communicatie, kan Michael hardop nieuwe nonsense uitproberen zonder dat hij voor gek verklaard wordt. De muren van het Post- en tullhus zijn daar dik genoeg voor. Ze zijn eeuwenoude getuigen, maar oordelen niet.

(meer over Michael Heyman en zijn nonsenspoëzie vind je HIER)

Nonsense foto

Försök att översätta till Svenska

NONSENS

Året 1638 inrättade den fladdriga men mycket intelligenta drottningen Kristina en postväg mellan Stockholm och Finland, som då var en del av det stora svenska riket. Postvägen leddas tvärs över Ålands vattnet och öarna. Särskilda postbönder utsågs för att sköta posttransporten från Eckerö till Vårdö och tvärtom.  Det gjordes i stafettform; med roddbåt, häst och eventuellt med släde. Omständigheterna var farliga och slitsamma. Antalet änkor var högt.

Mellan 1809 och 1917 var Finland och Åland del av det ryska tsarriket och byggdes Post- och tullhuset i Eckerö. En kaxig byggnad uppförd i empirestil; en gränsmarkering, även rysk statement. Numera finns postrotemuseet, en chocolaterie, konstutställningar och ett café i byggnaderna.

Helgen kommit. Medan Ålänningarna  har åkt till sina stugor på landet vandrar jag över Eckerö. Skogen har en matta av Blå- och Vitsippor. Käringsunds hamn är förtjusande och vyerna över klipporna och havet framkallar väsentliga frågår. ”Kan man vänja sig vid skönhet?” ”Blir en plats där livet varit så hård, nånsin av med bitter eftersmak?”  Men lika fundamentellt: ”ska jag till toa innan jag tar bussen hemåt?”

Bra plan, med toaletten, för nu träffar jag i tullhusets café Tsarevna av en slump Michael. Han är professor hos Berklee College of Music i Boston och forfattare av romaner och barnböckar. Under hela maimånaden bor han som ’artist in residence’ i Post- och tullhuset. Michael gör också nonsensdikter; poesi som suggererar meningen men faktiskt är betydelselös. För att de är typ ’utan-språk’ hörs och förstås sina dikter till och med i Indien. Klangerna är glada och lustiga men ibland även används retande, som en trygg – för inte verklig analyserbart- protest mot makthavare.

Michael tycker om lyssna till ållänningars språk och uttalande, som för exempel det underliga och mycket användade ”schhjúp!”, som betyder ”ja” men ger intrycket att någon skrämms och omedelbart kvävs. Ytterligare inspirerar Tove Janssons böckar, Finska epos Kalevala och brokiga fläckmönstren på Ålands klipporna honom att göra ny poesi.

På den här historiska plats, som är typ symbol för makt men även för kommunikation, kan Michael testa sina dikter högt utan att förklaras galen. Post- och tullhusets väggarna är nog tjocka. De vittnar sedan seklar men dömer ingen.

(Mer om Michael Heyman och nonsensepoesi hittas HÄR)

Getagged , , , , , , , , , ,

Party party

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Het is een reis in 5 etappes. Voor de laatste neem ik op het station van Uppsala de Vikingline-bus die me naar de haven van Kapellskär zal brengen en aansluit op de veerboot naar Mariehamn, Åland.

Er staan al mensen bij de halte maar ze brengen ze me aan het twijfelen. -Sta ik hier goed?-  De vrouwen dragen een handtas, hoog gehakte schoenen en korte rokjes. Ook de mannen zien er verzorgd uit en hebben niet meer bij zich dan een stevige dagrugzak, that’s all. Ter vergelijking: mijn bagage bestaat uit 17 kilo degelijke koffer en een rugzak die nog net als handbagage mee mocht. We zullen aanmeren om 18.00 uur Finse tijd. Te laat om er dan nog een dagje Åland van te maken. Toch? Er klopt iets niet.

De bus is comfortabel, de route mooi. In Rimbo mogen we de benen even strekken. Voor me zitten twee vrienden met een biertje. Uit de piepkleine speaker die ze hebben meegenomen klinkt zachtjes muziek maar naarmate de kilometers van weg 77 verstrijken blijkt het volume zwaar opgeschroefd te kunnen worden. De stem van de goed verteerbare Magnus Carlson verandert in vette schlagermuziek met een toefje rock. Enthousiast wordt me toevertrouwd dat ik deze band straks live op de boot kan horen.  “Jaså”… “Goh.”  

Bij het inschepen werk ik me, zo ongezien mogelijk, langs Ville de Viking; een meer dan mensgrote, jolige, wit-pluchen kat. Ik negeer ook de tax-freeshop, diverse restaurants, de game-room en de Fun Club. Met veel moeite vind ik een buitendek waar de wind om mijn hoofd kan blazen en ik de scherenkust aan me voorbij kan zien trekken. En dát is dus precies wat ik verkeerd begrepen heb. Het gaat niet om búiten, het gaat om bínnen.

Sterker nog: ruim 400 van de in totaal 530 passagiers  -zeg: drie kwart-  zullen nog geen teen op Ålandse bodem zetten. Ze blijven aan boord en varen per ommegaande terug. Slaan chocola en parfum in, eten de buiken rond en proosten elkaar toe met cocktails en bier. Ze komen voor de muziek en dansen tot hun voeten het opgeven. Vanavond laat rollen ze verzadigd hun eigen bed weer in. Party party!

Vol ongeloof check ik in Mariehamn de feiten. Misschien heeft mijn bron, de purser, toch wat overdreven. Bij de loopplank tel ik de uitstappers; meer dan 31, honden inbegrepen, kan ik er niet van maken.

Party Party foto

Försök att översätta till Svenska

PARTY PARTY

Resan går i fem etapper. För de sista tar jag Vikingline-bussen från Uppsala Centralstationen till Kapellskärs hamn, därifrån ska färjan M/S Rosella föra mig till Mariehamn, Åland.

Det finns redan folk vid busshållplatsen och de gör mig lite tveksam. -Står jag på rätt plats?- Kvinnorna har bara handväskor och bär korta kjoler och höga klackar. Även männen ser välklädda ut och har bara med sig en ryggsack, som passar för en dagsutflykt. Jämfört med min bagage; en stadig 17 kilo tung koffert och en ryggsäck som knappast godkändes för transport som handbagage är skillnaden stor. Vi ska komma fram i Mariehamn klockan 18, lokal finsk tid. För sent för att ge se ut på dagutflykt på Åland, eller hur? Det är något som inte stämmer.

Bussen är komfortabel, rutten är fin. I Rimbo får vi ut för att sträcka på benen. Det sitter ett par kompisar framför mig på bussen, de njutar av en öl. Från den liten högtalare de tagit med sig kommer låg musik men samtidigt som N77:ans kilometerna går förbi, skruvas volymen upp rejält. Magnus Carlsons lugna röst byttes till dansbandmusik med en smula rock. Ivrigt anförtror kompisarna till mig att det här bandet ska spela live på färjan. “Jaså”…

När jag går ombord, försökar jag undvika Ville Viking, en stor kattfigur av plysch, som välkomnar alla båtgäster. Jag ignorerar även tax-freeshoppen, restaurangerna, game-rummet och Fun Klubben. Det är svårt, men till slut hittar jag ett däck där vinden blåser runt huvudet och jag kan stirra på havet och skärgårdsöarna. Och precis det där har jag misförstått. Det handlar inte om útomhus, det handlar om ínomhus.

Bättre uttryckt: drygt 400 av alla 530 passagerare -tre kvart- ska inte ens sätte en enda tå på Ålandska jorden. De stannar ombord och åka tillbaka omiddelbart. De köper choklad och parfym, äta sig mätt och skålar med cocktail och öl. De lyssnar live-musik och dansar tills fötterna vägrar. Ikväll rullar de helt tillfredsställda i egen säng. Party party!

Eftersom jag kan knappast tro det vill jag kolla faktumen. Kanske min källa, båtens purser, överdrivit lite grand. I Mariehamn räknar jag dem som stiger av; inte fler än 31, inklusive hundarna.

Getagged , , , , , ,

Een kwestie van tijd

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

“K*t mijn rugzak!”  Slecht 3 woorden en 10 seconden zijn nodig om de jas te grijpen, de koffers uit het bagagerek te sleuren en uit de gereedstaande trein te springen. Omhoog gaat het, rennend over steile roltrappen via poortjes terug naar de toiletten in de hal van luchthaven Arlanda. Daar wacht een glimlachende schoonmaker. Hij wijst ons op de door mij vergeten rugzak die inmiddels de status “verdachte bagage” heeft gekregen. Beveiliging is onderweg. Beveiliging…. –slik– …nog nooit heb ik me hier onveilig gevoeld.

Het is vrijdag 17 maart, een dag later. Na een fika in Kulturhuset valt het fotografenoog van Reisgenoot op de retroklok aan de pui van warenhuis Åhléns. Uitgebreid nemen we de tijd voor wat kiekjes; de zon schijnt, we hebben vakantie. Op straat lopen mensen met lichte tred het weekend tegemoet. Ze hebben vers fruit gekocht op Högtorget of snuffelen tussen de muziek in Bengans. Op Sergelstorg wordt, zoals vrijwel dagelijks, gezongen en gedemonstreerd voor mensenrechten.

“Het was een kwestie van tijd”, zeggen deskundigen, voordat de terreur ook Zweden zou treffen. En zo, gisteren, op een even mooie vrijdagmiddag, op vrijwel hetzelfde tijdstip exact 2 weken later, kwam onder precies die klok van Åhléns een vrachtwagen rokend tot stilstand nadat hij moordend had toegeslagen in de Drottninggatan. Het moment was kennelijk daar.

Er zijn doden, slachtoffers, er was paniek, het openbaar vervoer verlamde, de stad was ontregeld, het land in shock. Maar er waren ook helden, alerte getuigen, een goed voorbereid politiekorps en in eenheid opererende overheid. Via de hashtag #openstockholm boden mensen een bed aan gestrande reizigers, niemand sliep op straat.

Een zee van bloemen en een ontroerende solidariteit tekenen een dag later de stad. Ten grondslag aan de Zweedse samenleving ligt een sterk gevoel van gemeenschapszin. Maar ja, zeker; er bestaat ook polarisatie. De Zweden komen hier goed doorheen, daarvan ben ik overtuigd. Hoe? Kroonprinses Victoria gaf het enig juiste en simpele antwoord: “samen.”

Een kwestie van tijd foto

Försök att översätta till Svenska

EN TIDSFRÅGA

“F*n, min ryggsäck!”  Inte mer än 3 ord och 10 sekunder behövs att ta jackan, fatta koffertarna ifrån bagagehyllan och hoppa ut ur tåget precis innan den avreser. Det går uppåt, springande över branta rulltrapporna via staket till toaletterna i Arlanda flygplatsens hallen. Där väntar en leende städare. Han pekar på ryggsäcken som Reskamrat  –jag nämner inget namn-  lämnade  och under tiden fått statussen ”misstänkt bagage”. Säkerhetsvakten är på väg. Säkerhetsvakten…  -usch-  …jag har aldig kännt mig otryggt här.

Fredag 17 mars, nästa dagen. Efter en fika i Kulturhuset får Reskamrat, som tycker om fotografera, syn på retro-klockan på Åhléns City väggen.  Solen skiner, vi har semester. Så vi tar tid, går runt och tar några bilder. På gatorna går folk med lätta steg, på väg mot helgen. De har köpt färska frukt på Högtorget eller snokar efter fin musik i Bengans. På Sergelstorg finns, som ganska ofta, några som sjunger och demonstrerar för människliga rättigheter.

”Det var bara en tidsfråga”, säger experterna., innan även Sverige skulle drabbas av terror.

Alltså, igår, en lika fin fredageftermiddag, nästan samma tidpunkten, exakt två veckor senare, nedanför precis den där Åhléns klockan, kör en lastbil fast efter ha åkt mördande genom Drotninggatan. Tidpunkten upperbarligen kommit.

Det finns offer, det fanns panik och kaos i hela stan, kollektivtrafiken förlamade, landet är i chock. Men det fanns också hjältar, påpassliga vittnen, en väl förbered polismakt och enhet i ansvariga myndigheter. Via hashtaggen #openstockholm bjudade folk en säng till strandade resande, ingen sov på gatan.

En dag senare färgas stans city av ett blomsterhav. Svenska samhället byggdes på en stark gemenskapskänsla. Men visst; det finns även polarisering. Sverige klarar sig, det är jag helt säkert på. Hur då? Kronprinsessan Victoria kom med ett bra och enkelt svar: ”tillsammans.”

Getagged , , , ,

Cut & paste

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Meer dan eens zette ik mij met schaar, Prittstift en een stapel verbleekte, reeds door anderen stuk gebladerde Libelles, aan de fantasieloze opdracht “maak een collage die iets over jezelf vertelt.” Verder dan lievelingseten en hobby’s kwam het inhoudelijk meestal niet. Dat zulks geknutsel niet glimlachend als een typisch jaren-tachtig-dingetje kan worden afgedaan ontdekte ik toen mijn dochters zich decennia later voor het vak CKV door exact dezelfde opdracht heen worstelden.

De in collagetechniek uitgevoerde portretten van het kunstenaarsduo Cooper & Gorfer staan mijlenver af van dit soort knip- en plakwerk. Sara Cooper, fotografe en opgegroeid in Pittsburg, raakte gefascineerd door de verlaten industriële landschappen en de door haar vader getekende versies daarvan. Architecte Nina Gorfer – haar wieg stond in Wenen –  had een oma die een geweldig vertelster was en elk plekje van haar bergboerderij voorzag van een uniek verhaal.

Bij het zien van oude familiealbums realiseerden Cooper en Gorfer zich dat een foto meerwaarde krijgt door er een interpretatie of verhaal in te vlechten. Op hun schilderijen – of zijn het toch foto’s? –  portretteren ze mensen. Ze gebruiken daarbij dezelfde strategie die ons geheugen hanteert; door te filteren, dingen weg te laten en toe te voegen maken ze van ervaringen een eigen herinnering, een eigen plaatje.

Cooper en Gorfer verdiepen zich uitgebreid in de afkomst en leefwereld van de vrouwen die ze afbeelden. De streek van herkomst wordt in de prenten vertaald in o.a. traditionele kleding en voorwerpen. Ambities, dromen, trots en teleurstellingen zie je terug in een houding, oogopslag of in de positie van handen. Op levensgroot formaat maken de collages indruk. Ze vertellen ze niet alleen het verhaal van een individu maar ook dat van over generaties heen veranderende culturen.

Associeer deze beschrijving nou niet met fotostudio De Boer te Volendam, waar je je voor een luttel bedrag in klederdracht hijst en voor de pret laat vastleggen. De portretten van Cooper en Gorfer hebben níets met toerisme te maken. Ze tonen karaktervolle vrouwen en het vaak ongerepte landschap waarin ze leven. De architect en fotografe maakten hun series in o.a  Lappland, Argentinië, IJsland, Groenland, de Faeröer eilanden en Kirgizië.

Cooper en Gorfer wonen en werken in Göteborg en Berlijn. Nog tot en met 11 juni is hun werk te zien in het – heerlijke! – Fotografiska Museet in Stockholm. Ook via Instagram (coopergorfer) zijn de dames te volgen.

Sami_Eugenia_withWovenBelt

Försök att översätta till Svenska

CUT & PASTE

Allt som oftast använde jag sax, limstiftet och en stapel gamla, söndriga damtidningar för att klara av fantasilösa uppdraget ”gör ett collage som berätter något om dig själv.”  Oftast blev det inte mer än bilder av favoritmat och hobbyer. Att den där typen pyssel inte bara var en typisk 80-talet-grej visade sig när mina döttrar fick exact samma uppdraget på skolan, flera decennier senare.

Cooper & Gorfers porträtt, utfört i collagetekniker, liknar inte alls den där klipp och klistra-arbetet. Sara Cooper, en fotograf som växte upp i Pittsburg, facinerades av det nära industriella landskapet och hur sin pappa skissade detta med teckningskol. Arkitekten Nina Gorfer – hennes vagga stod i Wien –  hade en mormor som var en fantastisk berättare och kopplade unika historia till varje ställe av hennes bondegård i Alperna.

När Cooper en Gorfer bläddrade igenom gamla familjalbum betänkte de att en bild kan få ett mervärde om man infogar en interpretation eller historia. På deras tavlor – eller är de ändå foton?– porträtterar de olika typ människor. De hanterar samma strategin som vårt minne gör; genom att filtrera, undanta eller bifoga saker skapar vi ett eget minne, en egen bild till våra upplevelser.

Cooper en Gorfer fördjupar sig i härkomsten och tillvaron av kvinnorna de tänker avbilda. Deras hemtrakt syns på tavlor i bl.a. traditionell klädsel och föremålen. Ambitioner, drömmar, stolthet och besvikelser uttrycks genom attityd, ögonkastet eller händernas position. I naturlig storlek är de väldigt imponerande. De berätter inte bara individernas historier men även visar hur kultur kan förändras över generationer.

Snälla, förknippa inte den här bekrivning med fotostudio de Boer i Volendam, där alla kläder om sig i folkdräkt och fotograferas, på skoj. Cooper och Gorfers porträtterna har íngenting med turism att göra. De presenterar karaktärsfulla kvinnor och de ofta orörda landskap där de lever. Arkitekten och fortografen gjorde deras collageserier i Lappland, Argentina, Island, Grönland, Färöarna och Kirgizistan.

Cooper och Gorfer arbetar i både Göteborg och Berlin. Till och med 11 juni visas porträtterna i – fina!- Fotografiska i Stockholm. Även via Instagram (coopergorfer) kan du följa damerna.

http://www.coopergorfer.com/   http://www.coopergorfer.com/art/

http://fotografiska.eu/en/

Getagged , , , , , , ,