NONSENS

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In 1638 richtte de wispelturige maar zeer intelligente Zweedse koningin Kristina een postroute op van Stockholm naar Finland, toen nog deel van het enorme Zweedse rijk. De route liep dwars over de Ålandeilanden. Speciaal daarvoor aangestelde boeren vervoerden brieven en pakketten in estafettevorm per boot, paard en zo nodig per slee van Eckerö naar Vårdö en andersom. Vooral ’s winters waren de omstandigheden bar en het aantal weduwen langs de route was dan ook hoog.

Tussen 1809 en 1917 waren Finland en Åland deel van het Russische tsarenrijk en werd in Eckerö het Post- en tullhus gebouwd. Een protserig pand in empirestijl; een grensmarkering en statement van de Russische overheerser. Tegenwoordig vind je er het postroutemuseum, een bijzondere chocolaterie, galerie en een fijn café.

Het is weekend. Terwijl de Ålanders met zakken houtskool en bijbehorende grillworstjes naar hun buitenhuisjes zijn vertrokken maak ik een wandeling over Eckerö. Het bos heeft in dit late, koude voorjaar een blauw-wit tapijt van leverbloempjes en bosanemoontjes. Het haventje van Käringsund is een plaatje en de uitzichten over klippen en zee roepen existentiële vragen op. “Went schoonheid?” “Raakt een plek waar het leven zo hard was, zijn nare bijsmaak ooit kwijt?” En even zo fundamenteel: “Zal ik nog even een wc opzoeken voordat ik de bus terug neem?”

Goed plan – die wc – want daardoor maak ik in het tolhuiscafé kennis met Michael. Hij is professor aan het Berklee College of Music in Boston, schrijft literatuur voor volwassenen en kinderen en woont deze meimaand als ‘artist in residence’ in het Post- en tullhus. Michael maakt ook nonsensgedichten; poëzie die wel betekenis suggereert maar feitelijk geen betekenis heeft. Omdat ze ‘taalloos’ zijn, worden zijn gedichten tot in India gehoord en begrepen. De klanken zijn vrolijk en grappig maar worden soms ook opruiend gebruikt, als een veilig  – want niet nader te analyseren –  protest tegen heerszuchtige machthebbers.

Michael luistert graag naar de taal en klanken van de mensen op Åland, zoals daar is het wonderlijke en veel gebruikte “schhhjúp!”, dat gewoon “ja” betekent maar de indruk wekt dat iemand schrikt en onmiddellijk stikt. Ook de verhalen van Tove Jansson, het Finse epos Kalevala en de bont gevlekte Ålandse rotsen prikkelen Michael tot nieuw werk.

Hier op deze historische plek, die symbool staat voor machtsvertoon maar ook voor communicatie, kan Michael hardop nieuwe nonsense uitproberen zonder dat hij voor gek verklaard wordt. De muren van het Post- en tullhus zijn daar dik genoeg voor. Ze zijn eeuwenoude getuigen, maar oordelen niet.

(meer over Michael Heyman en zijn nonsenspoëzie vind je HIER)

Nonsense foto

Försök att översätta till Svenska

NONSENS

Året 1638 inrättade den fladdriga men mycket intelligenta drottningen Kristina en postväg mellan Stockholm och Finland, som då var en del av det stora svenska riket. Postvägen leddas tvärs över Ålands vattnet och öarna. Särskilda postbönder utsågs för att sköta posttransporten från Eckerö till Vårdö och tvärtom.  Det gjordes i stafettform; med roddbåt, häst och eventuellt med släde. Omständigheterna var farliga och slitsamma. Antalet änkor var högt.

Mellan 1809 och 1917 var Finland och Åland del av det ryska tsarriket och byggdes Post- och tullhuset i Eckerö. En kaxig byggnad uppförd i empirestil; en gränsmarkering, även rysk statement. Numera finns postrotemuseet, en chocolaterie, konstutställningar och ett café i byggnaderna.

Helgen kommit. Medan Ålänningarna  har åkt till sina stugor på landet vandrar jag över Eckerö. Skogen har en matta av Blå- och Vitsippor. Käringsunds hamn är förtjusande och vyerna över klipporna och havet framkallar väsentliga frågår. ”Kan man vänja sig vid skönhet?” ”Blir en plats där livet varit så hård, nånsin av med bitter eftersmak?”  Men lika fundamentellt: ”ska jag till toa innan jag tar bussen hemåt?”

Bra plan, med toaletten, för nu träffar jag i tullhusets café Tsarevna av en slump Michael. Han är professor hos Berklee College of Music i Boston och forfattare av romaner och barnböckar. Under hela maimånaden bor han som ’artist in residence’ i Post- och tullhuset. Michael gör också nonsensdikter; poesi som suggererar meningen men faktiskt är betydelselös. För att de är typ ’utan-språk’ hörs och förstås sina dikter till och med i Indien. Klangerna är glada och lustiga men ibland även används retande, som en trygg – för inte verklig analyserbart- protest mot makthavare.

Michael tycker om lyssna till ållänningars språk och uttalande, som för exempel det underliga och mycket användade ”schhjúp!”, som betyder ”ja” men ger intrycket att någon skrämms och omedelbart kvävs. Ytterligare inspirerar Tove Janssons böckar, Finska epos Kalevala och brokiga fläckmönstren på Ålands klipporna honom att göra ny poesi.

På den här historiska plats, som är typ symbol för makt men även för kommunikation, kan Michael testa sina dikter högt utan att förklaras galen. Post- och tullhusets väggarna är nog tjocka. De vittnar sedan seklar men dömer ingen.

(Mer om Michael Heyman och nonsensepoesi hittas HÄR)

Getagged , , , , , , , , , ,

Party party

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Het is een reis in 5 etappes. Voor de laatste neem ik op het station van Uppsala de Vikingline-bus die me naar de haven van Kapellskär zal brengen en aansluit op de veerboot naar Mariehamn, Åland.

Er staan al mensen bij de halte maar ze brengen ze me aan het twijfelen. -Sta ik hier goed?-  De vrouwen dragen een handtas, hoog gehakte schoenen en korte rokjes. Ook de mannen zien er verzorgd uit en hebben niet meer bij zich dan een stevige dagrugzak, that’s all. Ter vergelijking: mijn bagage bestaat uit 17 kilo degelijke koffer en een rugzak die nog net als handbagage mee mocht. We zullen aanmeren om 18.00 uur Finse tijd. Te laat om er dan nog een dagje Åland van te maken. Toch? Er klopt iets niet.

De bus is comfortabel, de route mooi. In Rimbo mogen we de benen even strekken. Voor me zitten twee vrienden met een biertje. Uit de piepkleine speaker die ze hebben meegenomen klinkt zachtjes muziek maar naarmate de kilometers van weg 77 verstrijken blijkt het volume zwaar opgeschroefd te kunnen worden. De stem van de goed verteerbare Magnus Carlson verandert in vette schlagermuziek met een toefje rock. Enthousiast wordt me toevertrouwd dat ik deze band straks live op de boot kan horen.  “Jaså”… “Goh.”  

Bij het inschepen werk ik me, zo ongezien mogelijk, langs Ville de Viking; een meer dan mensgrote, jolige, wit-pluchen kat. Ik negeer ook de tax-freeshop, diverse restaurants, de game-room en de Fun Club. Met veel moeite vind ik een buitendek waar de wind om mijn hoofd kan blazen en ik de scherenkust aan me voorbij kan zien trekken. En dát is dus precies wat ik verkeerd begrepen heb. Het gaat niet om búiten, het gaat om bínnen.

Sterker nog: ruim 400 van de in totaal 530 passagiers  -zeg: drie kwart-  zullen nog geen teen op Ålandse bodem zetten. Ze blijven aan boord en varen per ommegaande terug. Slaan chocola en parfum in, eten de buiken rond en proosten elkaar toe met cocktails en bier. Ze komen voor de muziek en dansen tot hun voeten het opgeven. Vanavond laat rollen ze verzadigd hun eigen bed weer in. Party party!

Vol ongeloof check ik in Mariehamn de feiten. Misschien heeft mijn bron, de purser, toch wat overdreven. Bij de loopplank tel ik de uitstappers; meer dan 31, honden inbegrepen, kan ik er niet van maken.

Party Party foto

Försök att översätta till Svenska

PARTY PARTY

Resan går i fem etapper. För de sista tar jag Vikingline-bussen från Uppsala Centralstationen till Kapellskärs hamn, därifrån ska färjan M/S Rosella föra mig till Mariehamn, Åland.

Det finns redan folk vid busshållplatsen och de gör mig lite tveksam. -Står jag på rätt plats?- Kvinnorna har bara handväskor och bär korta kjoler och höga klackar. Även männen ser välklädda ut och har bara med sig en ryggsack, som passar för en dagsutflykt. Jämfört med min bagage; en stadig 17 kilo tung koffert och en ryggsäck som knappast godkändes för transport som handbagage är skillnaden stor. Vi ska komma fram i Mariehamn klockan 18, lokal finsk tid. För sent för att ge se ut på dagutflykt på Åland, eller hur? Det är något som inte stämmer.

Bussen är komfortabel, rutten är fin. I Rimbo får vi ut för att sträcka på benen. Det sitter ett par kompisar framför mig på bussen, de njutar av en öl. Från den liten högtalare de tagit med sig kommer låg musik men samtidigt som N77:ans kilometerna går förbi, skruvas volymen upp rejält. Magnus Carlsons lugna röst byttes till dansbandmusik med en smula rock. Ivrigt anförtror kompisarna till mig att det här bandet ska spela live på färjan. “Jaså”…

När jag går ombord, försökar jag undvika Ville Viking, en stor kattfigur av plysch, som välkomnar alla båtgäster. Jag ignorerar även tax-freeshoppen, restaurangerna, game-rummet och Fun Klubben. Det är svårt, men till slut hittar jag ett däck där vinden blåser runt huvudet och jag kan stirra på havet och skärgårdsöarna. Och precis det där har jag misförstått. Det handlar inte om útomhus, det handlar om ínomhus.

Bättre uttryckt: drygt 400 av alla 530 passagerare -tre kvart- ska inte ens sätte en enda tå på Ålandska jorden. De stannar ombord och åka tillbaka omiddelbart. De köper choklad och parfym, äta sig mätt och skålar med cocktail och öl. De lyssnar live-musik och dansar tills fötterna vägrar. Ikväll rullar de helt tillfredsställda i egen säng. Party party!

Eftersom jag kan knappast tro det vill jag kolla faktumen. Kanske min källa, båtens purser, överdrivit lite grand. I Mariehamn räknar jag dem som stiger av; inte fler än 31, inklusive hundarna.

Getagged , , , , , ,

Een kwestie van tijd

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

“K*t mijn rugzak!”  Slecht 3 woorden en 10 seconden zijn nodig om de jas te grijpen, de koffers uit het bagagerek te sleuren en uit de gereedstaande trein te springen. Omhoog gaat het, rennend over steile roltrappen via poortjes terug naar de toiletten in de hal van luchthaven Arlanda. Daar wacht een glimlachende schoonmaker. Hij wijst ons op de door mij vergeten rugzak die inmiddels de status “verdachte bagage” heeft gekregen. Beveiliging is onderweg. Beveiliging…. –slik– …nog nooit heb ik me hier onveilig gevoeld.

Het is vrijdag 17 maart, een dag later. Na een fika in Kulturhuset valt het fotografenoog van Reisgenoot op de retroklok aan de pui van warenhuis Åhléns. Uitgebreid nemen we de tijd voor wat kiekjes; de zon schijnt, we hebben vakantie. Op straat lopen mensen met lichte tred het weekend tegemoet. Ze hebben vers fruit gekocht op Högtorget of snuffelen tussen de muziek in Bengans. Op Sergelstorg wordt, zoals vrijwel dagelijks, gezongen en gedemonstreerd voor mensenrechten.

“Het was een kwestie van tijd”, zeggen deskundigen, voordat de terreur ook Zweden zou treffen. En zo, gisteren, op een even mooie vrijdagmiddag, op vrijwel hetzelfde tijdstip exact 2 weken later, kwam onder precies die klok van Åhléns een vrachtwagen rokend tot stilstand nadat hij moordend had toegeslagen in de Drottninggatan. Het moment was kennelijk daar.

Er zijn doden, slachtoffers, er was paniek, het openbaar vervoer verlamde, de stad was ontregeld, het land in shock. Maar er waren ook helden, alerte getuigen, een goed voorbereid politiekorps en in eenheid opererende overheid. Via de hashtag #openstockholm boden mensen een bed aan gestrande reizigers, niemand sliep op straat.

Een zee van bloemen en een ontroerende solidariteit tekenen een dag later de stad. Ten grondslag aan de Zweedse samenleving ligt een sterk gevoel van gemeenschapszin. Maar ja, zeker; er bestaat ook polarisatie. De Zweden komen hier goed doorheen, daarvan ben ik overtuigd. Hoe? Kroonprinses Victoria gaf het enig juiste en simpele antwoord: “samen.”

Een kwestie van tijd foto

Försök att översätta till Svenska

EN TIDSFRÅGA

“F*n, min ryggsäck!”  Inte mer än 3 ord och 10 sekunder behövs att ta jackan, fatta koffertarna ifrån bagagehyllan och hoppa ut ur tåget precis innan den avreser. Det går uppåt, springande över branta rulltrapporna via staket till toaletterna i Arlanda flygplatsens hallen. Där väntar en leende städare. Han pekar på ryggsäcken som Reskamrat  –jag nämner inget namn-  lämnade  och under tiden fått statussen ”misstänkt bagage”. Säkerhetsvakten är på väg. Säkerhetsvakten…  -usch-  …jag har aldig kännt mig otryggt här.

Fredag 17 mars, nästa dagen. Efter en fika i Kulturhuset får Reskamrat, som tycker om fotografera, syn på retro-klockan på Åhléns City väggen.  Solen skiner, vi har semester. Så vi tar tid, går runt och tar några bilder. På gatorna går folk med lätta steg, på väg mot helgen. De har köpt färska frukt på Högtorget eller snokar efter fin musik i Bengans. På Sergelstorg finns, som ganska ofta, några som sjunger och demonstrerar för människliga rättigheter.

”Det var bara en tidsfråga”, säger experterna., innan även Sverige skulle drabbas av terror.

Alltså, igår, en lika fin fredageftermiddag, nästan samma tidpunkten, exakt två veckor senare, nedanför precis den där Åhléns klockan, kör en lastbil fast efter ha åkt mördande genom Drotninggatan. Tidpunkten upperbarligen kommit.

Det finns offer, det fanns panik och kaos i hela stan, kollektivtrafiken förlamade, landet är i chock. Men det fanns också hjältar, påpassliga vittnen, en väl förbered polismakt och enhet i ansvariga myndigheter. Via hashtaggen #openstockholm bjudade folk en säng till strandade resande, ingen sov på gatan.

En dag senare färgas stans city av ett blomsterhav. Svenska samhället byggdes på en stark gemenskapskänsla. Men visst; det finns även polarisering. Sverige klarar sig, det är jag helt säkert på. Hur då? Kronprinsessan Victoria kom med ett bra och enkelt svar: ”tillsammans.”

Getagged , , , ,

Cut & paste

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Meer dan eens zette ik mij met schaar, Prittstift en een stapel verbleekte, reeds door anderen stuk gebladerde Libelles, aan de fantasieloze opdracht “maak een collage die iets over jezelf vertelt.” Verder dan lievelingseten en hobby’s kwam het inhoudelijk meestal niet. Dat zulks geknutsel niet glimlachend als een typisch jaren-tachtig-dingetje kan worden afgedaan ontdekte ik toen mijn dochters zich decennia later voor het vak CKV door exact dezelfde opdracht heen worstelden.

De in collagetechniek uitgevoerde portretten van het kunstenaarsduo Cooper & Gorfer staan mijlenver af van dit soort knip- en plakwerk. Sara Cooper, fotografe en opgegroeid in Pittsburg, raakte gefascineerd door de verlaten industriële landschappen en de door haar vader getekende versies daarvan. Architecte Nina Gorfer – haar wieg stond in Wenen –  had een oma die een geweldig vertelster was en elk plekje van haar bergboerderij voorzag van een uniek verhaal.

Bij het zien van oude familiealbums realiseerden Cooper en Gorfer zich dat een foto meerwaarde krijgt door er een interpretatie of verhaal in te vlechten. Op hun schilderijen – of zijn het toch foto’s? –  portretteren ze mensen. Ze gebruiken daarbij dezelfde strategie die ons geheugen hanteert; door te filteren, dingen weg te laten en toe te voegen maken ze van ervaringen een eigen herinnering, een eigen plaatje.

Cooper en Gorfer verdiepen zich uitgebreid in de afkomst en leefwereld van de vrouwen die ze afbeelden. De streek van herkomst wordt in de prenten vertaald in o.a. traditionele kleding en voorwerpen. Ambities, dromen, trots en teleurstellingen zie je terug in een houding, oogopslag of in de positie van handen. Op levensgroot formaat maken de collages indruk. Ze vertellen ze niet alleen het verhaal van een individu maar ook dat van over generaties heen veranderende culturen.

Associeer deze beschrijving nou niet met fotostudio De Boer te Volendam, waar je je voor een luttel bedrag in klederdracht hijst en voor de pret laat vastleggen. De portretten van Cooper en Gorfer hebben níets met toerisme te maken. Ze tonen karaktervolle vrouwen en het vaak ongerepte landschap waarin ze leven. De architect en fotografe maakten hun series in o.a  Lappland, Argentinië, IJsland, Groenland, de Faeröer eilanden en Kirgizië.

Cooper en Gorfer wonen en werken in Göteborg en Berlijn. Nog tot en met 11 juni is hun werk te zien in het – heerlijke! – Fotografiska Museet in Stockholm. Ook via Instagram (coopergorfer) zijn de dames te volgen.

Sami_Eugenia_withWovenBelt

Försök att översätta till Svenska

CUT & PASTE

Allt som oftast använde jag sax, limstiftet och en stapel gamla, söndriga damtidningar för att klara av fantasilösa uppdraget ”gör ett collage som berätter något om dig själv.”  Oftast blev det inte mer än bilder av favoritmat och hobbyer. Att den där typen pyssel inte bara var en typisk 80-talet-grej visade sig när mina döttrar fick exact samma uppdraget på skolan, flera decennier senare.

Cooper & Gorfers porträtt, utfört i collagetekniker, liknar inte alls den där klipp och klistra-arbetet. Sara Cooper, en fotograf som växte upp i Pittsburg, facinerades av det nära industriella landskapet och hur sin pappa skissade detta med teckningskol. Arkitekten Nina Gorfer – hennes vagga stod i Wien –  hade en mormor som var en fantastisk berättare och kopplade unika historia till varje ställe av hennes bondegård i Alperna.

När Cooper en Gorfer bläddrade igenom gamla familjalbum betänkte de att en bild kan få ett mervärde om man infogar en interpretation eller historia. På deras tavlor – eller är de ändå foton?– porträtterar de olika typ människor. De hanterar samma strategin som vårt minne gör; genom att filtrera, undanta eller bifoga saker skapar vi ett eget minne, en egen bild till våra upplevelser.

Cooper en Gorfer fördjupar sig i härkomsten och tillvaron av kvinnorna de tänker avbilda. Deras hemtrakt syns på tavlor i bl.a. traditionell klädsel och föremålen. Ambitioner, drömmar, stolthet och besvikelser uttrycks genom attityd, ögonkastet eller händernas position. I naturlig storlek är de väldigt imponerande. De berätter inte bara individernas historier men även visar hur kultur kan förändras över generationer.

Snälla, förknippa inte den här bekrivning med fotostudio de Boer i Volendam, där alla kläder om sig i folkdräkt och fotograferas, på skoj. Cooper och Gorfers porträtterna har íngenting med turism att göra. De presenterar karaktärsfulla kvinnor och de ofta orörda landskap där de lever. Arkitekten och fortografen gjorde deras collageserier i Lappland, Argentina, Island, Grönland, Färöarna och Kirgizistan.

Cooper och Gorfer arbetar i både Göteborg och Berlin. Till och med 11 juni visas porträtterna i – fina!- Fotografiska i Stockholm. Även via Instagram (coopergorfer) kan du följa damerna.

http://www.coopergorfer.com/   http://www.coopergorfer.com/art/

http://fotografiska.eu/en/

Getagged , , , , , , ,

Stepbiljet

Het stembiljet is binnen, check! De laatste campagneweek is aangebroken in een verkiezingsstrijd die beheerst wordt door de kreet “normen en waarden”. Maar zo op het eind van de politieke veldslag komt het behalve op integriteit ook aan op het duurvermogen van de lijsttrekkers. Wie van vermoeidheid geen glimlach meer tevoorschijn kan toveren of de AOW met WAO verwart, levert volgens de peilingen direct Haagse zetels in.

Twee jaar terug was ik te gast bij Alexandra Völker, namens Socialdemokraterna het jongste lid van het Zweedse Parlement. Alexandra zal zich recent bezig gehouden hebben met het besluit de dienstplicht opnieuw in te voeren, want defensie is haar aandachtsgebied. Dat openheid en toegankelijkheid belangrijke waarden zijn van de Zweedse democratie zie je aan de massieve, grauwe gebouwen van de Riksdag in Stockholm niet meteen af. Ook binnen voelt het als een gesloten bastion. Toch blijkt er  – verrassend – een alles behalve kille sfeer te hangen. De inrichting varieert van modern Scandinavisch design tot klassieke muur- en plafondschilderingen en ornamenten in Jugendstil.

De centrale hal maakt direct indruk als ontmoetingsplaats door zijn restaurants, postkantoor en reisbureau. In de oostelijke vleugel leidt een monumentale trap naar de eerste verdieping, waar bustes en portretten van voormalige staatsmannen en -vrouwen de geschiedenis levend houden. Hier zijn ook de oude en nieuwe kamerzalen te vinden. De zitplaats van de afgevaardigden wordt bepaald door leeftijd, partij en regio. Alexandra, jong en bevlogen, is enorm trots op haar plaats, al zit ze in de achterste geledingen.

Vanwege de reisafstanden in het langgerekte Zweden hebben alle 349 parlementariërs recht op een soort bed-bad-brood-regeling. Veel van hen wonen in een appartement binnen het complex van regeringsgebouwen, dat trouwens waanzinnig veel groter is dan de buitenkant doet vermoeden. Door ondergrondse gangen zijn een aantal gebouwen op een spannende manier verbonden. Een daarvan gaat onder de brug van het Stallkanalen door en wordt “the run” genoemd, naar de stroom gehaaste, hijgende parlementsleden die nadat het oproepsignaal voor een stemming heeft geklonken, nog precies 8 minuten hebben om naar hun stemknop te rennen. Voor wie dat niet denkt te redden, staan steps klaar; degelijke modellen met bel en luchtbanden.

Daar sta je dan, met al je idealen. Blijkt je stem simpelweg af te hangen van een goede conditie.

(Meer foto’s bij deze columns vind je tegenwoordig op Instagram: svenska_smulor)

Stepbiljet foto

Försök att översätta till Svenska

VALSEDEL

Fick min valsedel, check! Den sista kampagnjveckan börjat, i en valstrid som domineras av orden “normer och väderingar”. Men nu, mot slutet av det politiska slaget gäller det, förutom integriteten, också politikernas kondisen. Den som, på grund av utmattning, orkar inte längre trolla fram ett leende eller förvirrar försäkringen AOW med försäkringen WAO, förlorar omedelbart platser i Hagues parlementet.

För två år sen var jag gäst hos Alexandra Völker, Socialdemokraternas yngste medlem i Riksdagen. Antagligen Alexandra hållade på med den nyligen återinförde värnplikten eftersom försvaret är hennes uppdrag. Riksdagshusets utsidan verkar massivt och grått. Att öppenhet och tillgånglighet är viktiga inslag i den svenska demokratin syns inte direkt. Även på insidan känns det som en sluten bastion. Men stämningen är dock inte alls kyligt, snarare överraskande varmt. Inredningen varierar mellan modern skandinavisk design, klassiska vägg- och takmålningar och ornament i jugend-stil.

Hallen, som är centralt belägen, impar som en riktig mötesplats, på grund av restauranger, postkontoret och resebutiken. I östra flygeln ledar en monumental trappa till första våningen, där statuer och målningar av före detta statsledare påminner om Sveriges historia. Här finns även de gamla och nya kamrar. Ledamöternas platser baseras på ålder, parti och region. Unga, eldade Alexandra är stolt över sin stol, även om den befinner sig på bortre sidan.

På grund av reseavstånden i det här långa landet har alla 349 ledamöter rättighet att få typ säng-bad-bröd-arrangemang. Många av dem bor i en lägenhet inom riksdags anläggningen, som förresten är mycket större än förmodats vid första anblicken. Byggnaderna förbindas via spännande, underjordiska korridorer. En av dem finns under Stallkanalens bro och kallas för “the run”, efter strömen skyndande, flämtande ledamöter på väg till kammaren. En ljudsignal anger att de har bara 8 minuter kvar att springa till voteringsknappan. För dem som inte tror hinna finns det sparkcyklar; rejäla modeller med ringklocka och luftfyllda hjul.

Där står du då, fylld av idealer. Och visar sig ditt inflytande helt enkelt kommer an på en bra kondition.

(Flera dessa kolumner tillhörande bilder hittar du numera på Instagram: svenska_smulor)

Getagged , , , , , , , , , , ,

Vroegboekkorting

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In het huis waar ik leef hebben we niks aan vroegboekkorting. Het komt het er gewoon niet van om tijdig vakantieplannen te maken en voor onze favoriete bestemming hoeft dat feitelijk ook niet want daar geldt het “allemansrecht”. Je mag er vrij kamperen, mocht er geen plaats zijn op aangeharkte campings of geasfalteerde camperplaatsen.

Officieel staat het allemansrätt in de Zweedse grondwet sinds 1994. Maar het recht je te mogen begeven over het land en water van anderen, te mogen eten wat de natuur biedt en op een zelfgekozen plek te overnachten dateert eigenlijk al uit de tijd dat lange afstanden nog te paard en te voet afgelegd werden. Dankzij het allemansrätt kon je de reis aanzienlijk verkorten, je honger stillen met bessen of paddenstoelen en ergens een kamp voor de nacht opslaan.

Bij dit vriendelijke gebaar horen ook verantwoordelijkheden, die uitgaan van respect voor elkaar en voor de natuur. Het is natuurlijk niet de bedoeling dat je dwars door graan-, mais- of aardappelvelden banjert, rotzooi achterlaat of je hightech camper op iemands strak getrimde gazon parkeert. Deze fatsoensregels worden aan Zweedse kinderen al op de basisschool geleerd.

En toch, zo simpel en harmonisch als het klinkt is het niet altijd. Want wanneer ploegen professionele bessenplukkers op grote schaal de bossen leeg oogsten en ruiterevenementen of skiwedstrijden de tere reeënziel teveel schrik aanjagen, rijst de vraag of je zomaar winst mag halen uit andermans eigendom. Het verbond van landbouwers vraagt namens de boeren om duidelijker regels en de Zweedse rijksdienst voor milieu laat experts zich daar over buigen.

Slechts één keer in mijn leven heb ik wild gekampeerd. Aan een beek beschut door wat rotsen zetten we een tentje op. Op enige afstand lag een dikke steen die door zijn vorm uitstekend voldeed als toilet. Er was niemand, er was niks. Alleen de wind en een zon die aan een prachtige, heldere hemel onderging en weer opkwam. Ondanks die natuurlijke eenvoud voelde ik me onrustig, alsof ik moest afkicken van een leven gevuld met hekken, schrikdraad en bordjes “eigen terrein”, verboden toegang” en hier waak ik.”

“Allemansrätt”… ik zoek nog naar de juiste Engelse vertaling van het woord, zodat ook een Amerikaanse president het zou kunnen begrijpen.

(Meer foto’s bij deze columns vind je tegenwoordig op Instagram: svenska_smulor)

vroegboekkorting-foto

Försök att översätta till Svenska

I huset där jag bor är så kallade “boka-tidigt-rabatter” inte till nytta. Det är bara så att vi aldrig planerar semestern långt i förväg och det behövs ju inte för vår favoritbestämmelse eftersom där gäller ”allemansrätten.” Om det inte skulle finnas plats på rent sopade camping och asfalterade husbilsplatser får man tälta ute i vildmarken.

Officiellt har allemansrätten skrivits in i den svenska lagen året 1994. Men egentligen har rätten att gå över annans mark och vatten, plocka bär och svamp och uppehålla sig under en kortare tid, sitt ursprung i  tiden man reste långa distanser till fots eller med häst. Tack vare allemansrätten förkortades resan, hade man något att äta och kunde slå nattläger.

Det hör nog ansvarigheter till den här vänliga gesten, som utgår från respekt för andra människor och naturen. Det är inte meningen att vandra rakt igenom kornåkrar, majs- och potatisfält, lämna skräp eller parkera sin hightech husbil på en välskött, smaragdgrön gräsmatta. Svenska barn lär sig om dessa hövlighetsregler redan i grundskola.

Ändå, det är visst inte så enkelt och harmoniskt som det kanske verkar vara. För om gäng professionella bärplockare storskaligt skördar i skogarna och rådjursjälar förskräcks av rid- och skidklubbar då reser sig frågan om man får utnyttja annans egendom i kommersiellt syfte. Lantbrukarnas riksförbundet  föreslår klara och tydliga spelregler och Naturvårdsverket har numera en expertgrupp för att utreda frågan.

Bara en gång tältade jag i vildmarken. Vid en bäck, nära några berg. En bit bort från tältet låg en stor sten som, på grund av sin form, funkade perfekt som toa. Det fanns ingen, det fanns inget. Bara vinden och solen, som gick ned och upp igen under den vackra himlen. Trots detta kände jag mig oroligt, liksom jag skulle vänja mig av med ett liv fyllt med staket, eltråd och skyltar med varning för hunden, tillträde förbjudet och privat område.

Allemansrätt…jag letar ännu efter ordets engelsk översättning …så att även en amerikansk president skulle lyckas förstå.

(Flera dessa kolumner tillhörande bilder hittar du numera på Instagram: svenska_smulor

Getagged , , , , , , , , , , ,

Aardig privé

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In het brandschone trappenhuis kwam ik zelden iemand tegen. Alleen via de openstaande balkondeuren vernam ik dat er leven was bij de buren. En in de late avond, als ik probeerde de slaap te vatten, drongen geluiden door die erop wezen dat er van dat leven volop genoten werd. Maar meestal was het doodstil en moest ik voor wat gezelligheid de deur uit. Zo kwam het dat ik op een mooie zondagmiddag de fiets pakte en naar Ulva Kvarn reed.

Ulva Kvarn is een meer dan 700 jaar oude watermolen, die zijn naam dankt aan de tijd dat wolven er het water van de Fyrisån overstaken. Door de eeuwen heen had de watermolen een wisselende reputatie. In de 18de eeuw beleefde de plek zijn glorietijd. De zagerij, smederij en brandewijnstokerij waren van serieus economisch belang en dienden tot 1929 Uppsala’s Universiteit. Maar er waren ook tijden van malaise, malle molenaars en zgn. “piskerels”; mannen die  – ik verzin dit niet-  van urine doordrongen aarde verzamelden, voor de productie van salpeterzuur, bestanddeel van oorlogskruit.

In de schuren waar vroeger ambachtslieden werkten hebben nu o.a. een glasblazer en edelsmid hun atelier. Er zijn wat antiek- en curiosawinkeltjes, een simpel café, een restaurant en af en toe is er markt. ’s Zomers spelen kinderen langs de oevers van de rivier, terwijl anderen bijkletsen met een doosje verse, bij Ulva Gubben geplukte aardbeien binnen handbereik. Zo heerlijk simpel kan het leven zijn.

De middag bij de watermolen deed me goed tot ik na een zweterige terugtocht, onder de douche, een teek ontdekte. De plaats waar het bijtgrage beestje zich genesteld had was  -ik laat de intieme details graag achterwege-  ronduit ongelukkig. Onbereikbaar, onmogelijk door mijzelf te verwijderen. Wat nu? Gegeneerd wrong ik me langs het balkonschot, waar ik werd aangestaard door een paar verbaasde buurogen. “Ehmmmm….zou je me misschien even kunnen helpen?”   

Voor ik het wist stond ik halfnaakt voor mijn wildvreemde jonge buurvrouw. Vriendelijk, maar zonder ook maar één poging te wagen aan smalltalk te doen, hielp ze me van de teek af. In de weken die volgden trof ik haar nog 2 keer in het trapportaal. Slechts een mager knikje wisselden we uit. Nooit meer hoorde ik het bed kraken en steunen. Er verandert iets als de buren een gezicht krijgen.

(Meer foto’s bij deze columns vind je tegenwoordig op Instagram: svenska_smulor)

privekwestie-foto

Försök att översätta till Svenska

GANSKA PRIVAT

I rena trapphuset stötte jag sällan på någon. Bara genom öppna balkongdörrarna märkte jag att det fanns liv hos grannlägenhetet. Och sent på kvällarna, när jag försökte sova, hörde jag ljud som pekade ut att det där livet njutades fullt ut. Men vanligen var det helt tyst och tvingades jag åka ut för att ha det lite mysigt. Så där hände det att jag cyklade till Ulva Kvarn.

Ulva Kvarn är en mer än 700 år gammal vattenkvarn vilkas namn hänvisar till tiden läget fungerade som ett vadställe för vargar. Genom seklerna hade kvarnen en skiftande framtoning. Under 1800-talet gick det mycket bra för Ulva Kvarn. Sågverket, smedjan och brännvinsbränneri hade en stark ekonomi som, under en vis period, bidrog till Uppsala’s universitet. Men det fanns också perioder med förfall, fattigdom, galna mjölnare och ”pissegubbar”; män som  -jag hittar inte på det här-  samlade in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter, använts som krut i eldvapen.

I bodarna där handverkare jobbade förr har numera en silversmedja och en glasblåsare sina ateljéer. Det finns några små antik- och kuriosabutiker, ett café och en krog. Då och då är det marknad eller bakluckeloppis. På sommaren leker barn längs åns bräddar. Andra tar med sig en ask färska, hos Ulva Gubben plockade jordgubbar och trivas på gräset. Så härligt och enkelt kan livet vara.

Jag mådde bra av den där eftermiddag i Ulva Kvarn. Tills jag, efter en svettig cykeltur, tog en dusch och upptäckte en fästing. Bitsugen parasiten hade installerat sig på en plats  – jag undviker hellre intima detaljer-  som var absolut olämpligt. Oåtkomligt, omöjligt att få bort själv. Vad göra nu? Generade böjde jag över balkongplanket och möttes av ett par förvånade ögon. “Ehhmmm…skulle du kanske kunna hjälpa mig?”

En stund senare stod jag halvnaken framför min okänd ung grannkvinna. Vänligt, men utan att försöka använda typ smalltalk en enda gång, tog hon bort fästningen. Veckorna därpå träffades vi två gånger till i trapphuset. Vi nickade men sa ingenting. Aldrig mer hörde jag sängen knaka eller rösterna stöna. Vissa saker förändrar när grannarna  får ett ansikte.

(Flera dessa kolumner tillhörande bilder hittar du numera på Instagram: svenska_smulor

Getagged , , , , , , , ,