Categorie archief: mensen

Uitgelezen kans

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

De gemiddelde Ålander bestaat niet. Toch heb ik hem gesproken, op een plein in Mariehamn. Het was “självstyrelsedag”; Ålands nationale feestdag. Het Vredesinstituut serveerde Ålandse appelsap, Ålandse pannenkoek en leende in een kraam ‘levende boeken’ uit. Het was voorlopig mijn laatste dag in dit stukje Finland en een uitgelezen kans om de indrukken die ik over de eilanders had opgedaan te toetsen. Daarom koos ik het verhaal van een ‘typische Ålander.’ Een kwartiertje mocht ik hem – een alleraardigste, blonde veertiger –  lenen, mits ik hem in goed staat zou terug bezorgen.

Weten Ålanders dat er oorlog gevoerd wordt in Syrië en Theresa May zich stukbijt op een Brexit? Ja, dat weten de Ålanders heel goed. Ze reizen, kijken televisie en bewegen zich op internet; het zijn wakkere, moderne mensen. Toch beheerst het wereldnieuws hun leven niet. De dagbladen Ålandstidningen en Nya Åland vullen hun pagina’s met regionaal nieuws – brand in de winterbandenopslag! – en dat wordt verslonden.

Is Åland niet te klein om er je hele leven te slijten? Na hun eindexamen verlaten veel jongeren Åland om te studeren in Zweden of het vaste land van Finland. Van degenen die daar in een relatie verzeild raken varen er behoorlijk wat in het huwelijksbootje terug naar Åland. Want de huizen zijn er ruim, de scholen klein, de natuur is altijd dichtbij en het gevaar juist ver weg. Oude contacten worden makkelijk weer opgepakt. Ideaal voor een gezin met jonge kinderen.

Dat klinkt toch wat benauwend; dezelfde plek, dezelfde mensen. Af en toe: ja! Als je gesolliciteerd hebt naar een nieuwe functie en al lopende de procedure vallen jouw naam en die van de andere kandidaten – inclusief kansberekening – in de ochtendkrant te lezen. Of: als je relatie dramatisch is gestrand en je je ex een tijdje wil ontwijken …ja dán. Maar het gebrek aan anonimiteit vergroot ook de veiligheid. De auto hoeft niet op slot want de schipper van de veerboot weet immers precies wie achter het stuur hoort te zitten.

Is er dan niks wat beter kan op Åland?  – bedenktijd –  Nou misschien dan toch dit: Ålanders zitten vanwege hun kennis van scheepvaart over de hele wereld maar steeds meer komt de wereld ook naar Åland. We zouden gastvrijer kunnen zijn, minder bang.

Beste medelålänning, nu verslik ik me in mijn appelsap. Meer welkom had ik me hier niet kunnen voelen.    – bescheiden schouderophalen – Tack.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Uitgelezen kans foto

Försök att översätta till Svenska

LEVANDE BOK

Medelålänningen består faktiskt inte. Ändå träffade jag honom, på Torget i Mariehamn, på självstyrelsedag. Fredsinstitutet serverade äppelmust och Ålandspannkaka och i en stånd utlånades ’levande böcker’. Det var tillfälligt min sista dag på Åland och en bra chans att kolla mina intryck av öborna. Därför valde jag historian av en ’medelålänning’. Jag fick låna honom – en mycket trevlig, blond man i fytioårsåldern – en kvart, om jag bara skulle lämna honom tillbaka i gott skick.

Vet Ålänningar att en krig förs i Syrien och att Theresa May manövrerar sig igenom tuffa brexitförhandlingarna? Jo, det vet de väl bra. De reser, tittar tv:n och rör sig på nättet; de är moderna, medvetna människor. Ändå behärskas deras liv inte av väldsnyheterna. Ålandstidningen och Nya Åland är fyllda med regionala nyheter – brand hos Holmbergs! – som slukas.

Är inte Åland för lite att bo på hela sitt liv? Efter tagit studenten lämnar många ungdomar Åland för att studera i Sverige eller fasta Finland. De som förälskar sig där ofta seglar med kärleksbåten tillbaka till Åland. För husen är stora, skolorna små, naturen är alltid näre och faran långt bort. Tidigare kontakter återupptas enkelt. Idealt för en familj med små barn.

Det låter dock lite pressande; samma ställe, samma folk. Ibland: jo! Om man söker jobb och redan under procedur läsas ditt och konkurrenternas namnen i dagbladet, inklusive chansberäkningen. Eller: om din relation strandat dramatiskt och du vill undvika ditt ex …jo då! Men brist av anonimität gör tryggheten större. Bilen behövs inte låsts, skepparn på färjan vet ju exakt vem bruker sitta bakom ratten.

Finns det då inget som kan förbättras på Åland?  – tänkestid –  Okej, kanske det här: Ålänningar befinner sig över hela världen, på grund av deras sjöfartskunskap, men allt oftare kommer världen också till Åland. Vi skulle kunna vara nog mer gästfria, mindre rädda.

Kära medelålänning, nu tror jag kvävas av min äppelmust. Ingenstans kunde ja ha känt mig mer välkommen än jag gjorde här på Åland!  – en blyg axelhöjning – Tack.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , ,

NONSENS

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In 1638 richtte de wispelturige maar zeer intelligente Zweedse koningin Kristina een postroute op van Stockholm naar Finland, toen nog deel van het enorme Zweedse rijk. De route liep dwars over de Ålandeilanden. Speciaal daarvoor aangestelde boeren vervoerden brieven en pakketten in estafettevorm per boot, paard en zo nodig per slee van Eckerö naar Vårdö en andersom. Vooral ’s winters waren de omstandigheden bar en het aantal weduwen langs de route was dan ook hoog.

Tussen 1809 en 1917 waren Finland en Åland deel van het Russische tsarenrijk en werd in Eckerö het Post- en tullhus gebouwd. Een protserig pand in empirestijl; een grensmarkering en statement van de Russische overheerser. Tegenwoordig vind je er het postroutemuseum, een bijzondere chocolaterie, galerie en een fijn café.

Het is weekend. Terwijl de Ålanders met zakken houtskool en bijbehorende grillworstjes naar hun buitenhuisjes zijn vertrokken maak ik een wandeling over Eckerö. Het bos heeft in dit late, koude voorjaar een blauw-wit tapijt van leverbloempjes en bosanemoontjes. Het haventje van Käringsund is een plaatje en de uitzichten over klippen en zee roepen existentiële vragen op. “Went schoonheid?” “Raakt een plek waar het leven zo hard was, zijn nare bijsmaak ooit kwijt?” En even zo fundamenteel: “Zal ik nog even een wc opzoeken voordat ik de bus terug neem?”

Goed plan – die wc – want daardoor maak ik in het tolhuiscafé kennis met Michael. Hij is professor aan het Berklee College of Music in Boston, schrijft literatuur voor volwassenen en kinderen en woont deze meimaand als ‘artist in residence’ in het Post- en tullhus. Michael maakt ook nonsensgedichten; poëzie die wel betekenis suggereert maar feitelijk geen betekenis heeft. Omdat ze ‘taalloos’ zijn, worden zijn gedichten tot in India gehoord en begrepen. De klanken zijn vrolijk en grappig maar worden soms ook opruiend gebruikt, als een veilig  – want niet nader te analyseren –  protest tegen heerszuchtige machthebbers.

Michael luistert graag naar de taal en klanken van de mensen op Åland, zoals daar is het wonderlijke en veel gebruikte “schhhjúp!”, dat gewoon “ja” betekent maar de indruk wekt dat iemand schrikt en onmiddellijk stikt. Ook de verhalen van Tove Jansson, het Finse epos Kalevala en de bont gevlekte Ålandse rotsen prikkelen Michael tot nieuw werk.

Hier op deze historische plek, die symbool staat voor machtsvertoon maar ook voor communicatie, kan Michael hardop nieuwe nonsense uitproberen zonder dat hij voor gek verklaard wordt. De muren van het Post- en tullhus zijn daar dik genoeg voor. Ze zijn eeuwenoude getuigen, maar oordelen niet.

(meer over Michael Heyman en zijn nonsenspoëzie vind je HIER)

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Nonsense foto

Försök att översätta till Svenska

NONSENS

Året 1638 inrättade den fladdriga men mycket intelligenta drottningen Kristina en postväg mellan Stockholm och Finland, som då var en del av det stora svenska riket. Postvägen leddas tvärs över Ålands vattnet och öarna. Särskilda postbönder utsågs för att sköta posttransporten från Eckerö till Vårdö och tvärtom.  Det gjordes i stafettform; med roddbåt, häst och eventuellt med släde. Omständigheterna var farliga och slitsamma. Antalet änkor var högt.

Mellan 1809 och 1917 var Finland och Åland del av det ryska tsarriket och byggdes Post- och tullhuset i Eckerö. En kaxig byggnad uppförd i empirestil; en gränsmarkering, även rysk statement. Numera finns postrotemuseet, en chocolaterie, konstutställningar och ett café i byggnaderna.

Helgen kommit. Medan Ålänningarna  har åkt till sina stugor på landet vandrar jag över Eckerö. Skogen har en matta av Blå- och Vitsippor. Käringsunds hamn är förtjusande och vyerna över klipporna och havet framkallar väsentliga frågår. ”Kan man vänja sig vid skönhet?” ”Blir en plats där livet varit så hård, nånsin av med bitter eftersmak?”  Men lika fundamentellt: ”ska jag till toa innan jag tar bussen hemåt?”

Bra plan, med toaletten, för nu träffar jag i tullhusets café Tsarevna av en slump Michael. Han är professor hos Berklee College of Music i Boston och forfattare av romaner och barnböckar. Under hela maimånaden bor han som ’artist in residence’ i Post- och tullhuset. Michael gör också nonsensdikter; poesi som suggererar meningen men faktiskt är betydelselös. För att de är typ ’utan-språk’ hörs och förstås sina dikter till och med i Indien. Klangerna är glada och lustiga men ibland även används retande, som en trygg – för inte verklig analyserbart- protest mot makthavare.

Michael tycker om lyssna till ållänningars språk och uttalande, som för exempel det underliga och mycket användade ”schhjúp!”, som betyder ”ja” men ger intrycket att någon skrämms och omedelbart kvävs. Ytterligare inspirerar Tove Janssons böckar, Finska epos Kalevala och brokiga fläckmönstren på Ålands klipporna honom att göra ny poesi.

På den här historiska plats, som är typ symbol för makt men även för kommunikation, kan Michael testa sina dikter högt utan att förklaras galen. Post- och tullhusets väggarna är nog tjocka. De vittnar sedan seklar men dömer ingen.

(Mer om Michael Heyman och nonsensepoesi hittas HÄR)

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , ,

Stepbiljet

Het stembiljet is binnen, check! De laatste campagneweek is aangebroken in een verkiezingsstrijd die beheerst wordt door de kreet “normen en waarden”. Maar zo op het eind van de politieke veldslag komt het behalve op integriteit ook aan op het duurvermogen van de lijsttrekkers. Wie van vermoeidheid geen glimlach meer tevoorschijn kan toveren of de AOW met WAO verwart, levert volgens de peilingen direct Haagse zetels in.

Twee jaar terug was ik te gast bij Alexandra Völker, namens Socialdemokraterna het jongste lid van het Zweedse Parlement. Alexandra zal zich recent bezig gehouden hebben met het besluit de dienstplicht opnieuw in te voeren, want defensie is haar aandachtsgebied. Dat openheid en toegankelijkheid belangrijke waarden zijn van de Zweedse democratie zie je aan de massieve, grauwe gebouwen van de Riksdag in Stockholm niet meteen af. Ook binnen voelt het als een gesloten bastion. Toch blijkt er  – verrassend – een alles behalve kille sfeer te hangen. De inrichting varieert van modern Scandinavisch design tot klassieke muur- en plafondschilderingen en ornamenten in Jugendstil.

De centrale hal maakt direct indruk als ontmoetingsplaats door zijn restaurants, postkantoor en reisbureau. In de oostelijke vleugel leidt een monumentale trap naar de eerste verdieping, waar bustes en portretten van voormalige staatsmannen en -vrouwen de geschiedenis levend houden. Hier zijn ook de oude en nieuwe kamerzalen te vinden. De zitplaats van de afgevaardigden wordt bepaald door leeftijd, partij en regio. Alexandra, jong en bevlogen, is enorm trots op haar plaats, al zit ze in de achterste geledingen.

Vanwege de reisafstanden in het langgerekte Zweden hebben alle 349 parlementariërs recht op een soort bed-bad-brood-regeling. Veel van hen wonen in een appartement binnen het complex van regeringsgebouwen, dat trouwens waanzinnig veel groter is dan de buitenkant doet vermoeden. Door ondergrondse gangen zijn een aantal gebouwen op een spannende manier verbonden. Een daarvan gaat onder de brug van het Stallkanalen door en wordt “the run” genoemd, naar de stroom gehaaste, hijgende parlementsleden die nadat het oproepsignaal voor een stemming heeft geklonken, nog precies 8 minuten hebben om naar hun stemknop te rennen. Voor wie dat niet denkt te redden, staan steps klaar; degelijke modellen met bel en luchtbanden.

Daar sta je dan, met al je idealen. Blijkt je stem simpelweg af te hangen van een goede conditie.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Stepbiljet foto

Försök att översätta till Svenska

VALSEDEL

Fick min valsedel, check! Den sista kampagnjveckan börjat, i en valstrid som domineras av orden “normer och väderingar”. Men nu, mot slutet av det politiska slaget gäller det, förutom integriteten, också politikernas kondisen. Den som, på grund av utmattning, orkar inte längre trolla fram ett leende eller förvirrar försäkringen AOW med försäkringen WAO, förlorar omedelbart platser i Hagues parlementet.

För två år sen var jag gäst hos Alexandra Völker, Socialdemokraternas yngste medlem i Riksdagen. Antagligen Alexandra hållade på med den nyligen återinförde värnplikten eftersom försvaret är hennes uppdrag. Riksdagshusets utsidan verkar massivt och grått. Att öppenhet och tillgånglighet är viktiga inslag i den svenska demokratin syns inte direkt. Även på insidan känns det som en sluten bastion. Men stämningen är dock inte alls kyligt, snarare överraskande varmt. Inredningen varierar mellan modern skandinavisk design, klassiska vägg- och takmålningar och ornament i jugend-stil.

Hallen, som är centralt belägen, impar som en riktig mötesplats, på grund av restauranger, postkontoret och resebutiken. I östra flygeln ledar en monumental trappa till första våningen, där statuer och målningar av före detta statsledare påminner om Sveriges historia. Här finns även de gamla och nya kamrar. Ledamöternas platser baseras på ålder, parti och region. Unga, eldade Alexandra är stolt över sin stol, även om den befinner sig på bortre sidan.

På grund av reseavstånden i det här långa landet har alla 349 ledamöter rättighet att få typ säng-bad-bröd-arrangemang. Många av dem bor i en lägenhet inom riksdags anläggningen, som förresten är mycket större än förmodats vid första anblicken. Byggnaderna förbindas via spännande, underjordiska korridorer. En av dem finns under Stallkanalens bro och kallas för “the run”, efter strömen skyndande, flämtande ledamöter på väg till kammaren. En ljudsignal anger att de har bara 8 minuter kvar att springa till voteringsknappan. För dem som inte tror hinna finns det sparkcyklar; rejäla modeller med ringklocka och luftfyllda hjul.

Där står du då, fylld av idealer. Och visar sig ditt inflytande helt enkelt kommer an på en bra kondition.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , , ,

Trafik-Mia

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Noem het een afwijking, maar het is zó fijn; luisteren naar de verkeersinformatie van radio P4 Stockholm. De zender werkt namelijk met 1300 burgermelders die informatie aanleveren over de situatie op de wegen en in het openbaar vervoer. Dat levert smeuïge berichtgeving op, waarvoor de verkeersredactie de radioprogramma’s mag onderbreken.

“Opgelet, er zijn door sneeuw en gladheid veel verstoringen in de stad. Na een ongeluk staat het vast op de E18 Enköpingsvägen. Reddingsdiensten zijn ter plaatse en bergingswerkzaamheden zijn in volle gang maar inmiddels is er ook in andere richting gebotst. Nu is ook een auto van de hulpdiensten is aangereden  – allemachtig! – waarna de weg is afgesloten. De politie meldt dat het echt heel glad is, wees alsjeblieft voorzichtig! 

Verder hebben we een kapotte bus op Klarastrandsleden. Het is een grote, dus doorgaand verkeer kan passeren wel vergeten. Eveneens problemen op Katarinavägen. Daar heeft iemand geprobeerd te keren, wat niet gelukt is. Kijk ook uit voor een diep gat in de weg, ergens op de LV 222 Värmdöleden.  

Ondanks het slechte weer zijn de bloedbussen op weg gegaan om donoren te ontvangen. – de helden! – Er is gebrek aan bloedgroep O, dus ga zo mogelijk even langs. Je vindt ze in Gärdet, Vasastan, Södermalm en Liljeholmen.

Het openbaar vervoer houdt zich goed vanochtend, slechts twee vertragingen, op de groene lijn richting Hässelby en de rode richting Ropsten. Met een beetje geduld kom je gewoon op je werk. Tenslotte een mededeling voor Järfalla. Daar is op dit moment geen telefoonverkeer mogelijk.”

Trafik-Mia is mijn favoriete redacteur; ze is als een stoere scheepskapitein in zwaar weer. Zo een die haar post niet verlaat voordat elke Stockholmer weer veilig thuis voor de kachel zit. Ze is streng maar niet-aflatend positief en bovendien moederlijk genereus met tips: “moet je toch op pad, zorg dat je volgetankt bent, neem een deken, water en kaarsen mee.”  – duidelijk genoeg Mia, ik blijf binnen –

Echte feelgood-reality-radio wordt het door de muziek die volgt op elk bericht vol winterse misère: tropische klanken van Enrique Iglesias of het opmonterende “ain’t no mountain high enough” van Marvin Gay en Tammi Terrell. Ongetwijfeld hoopgevend voor iedereen die zich in zijn stilstaande Volvo zit op te vreten, de ruiten langzaam dicht ziet sneeuwen en belangrijke afspraken misloopt.

Hoe dan ook: of je nou de deur uitgaat in Stockholm of binnen blijft in Nederland, luisteren naar Trafik-Mia geeft vertrouwen in de nieuwe dag.

f6ngyai3cy1zsgvo97lac3uourhu4d0

Försök att översätta till Svenska

TRAFIK-MIA

Det verkar nog lite konstigt men det är en förnöjelse; lyssna till Stockholms trafikinformation. P4 Stockholm har 1300 fasta rapportörer som ger information om situationen på väger och kollektivtrafiken. Det leder till underhållande budskap, som avbryter radiosändningarna.

“Akta, många störningar i stan, på grund av snö och halkan. Efter en olycka är det helt stopp på E18 Enköpingsvägen. Räddningstjänsten är på plats och bärgningarbete är på gång men under tiden krockades det även på andra körfältet och nu har också skjutsbilen kolliderat – Jösses!-  varefter vägen helt avstängdes. Polisen meddelar att det är väldigt väldigt halt därute, snälla var försiktig!

För övrigt har vi en trasig buss på Klarastrandsleden. Det gäller en stor buss så det är ingen idé att passera där. Också trassler på Katarinavägen. Där försökte någon vända bilen men lyckades tyvärr inte. Akta även på LV 222 Värmdöleden, där finns ett djupt hål i vägbana.

Trots ovädret är blodbussarna på väg ut att motta blodgivare – hjältar! –  Det finns brist på O-blod så gå dit om möjligt. Blodbussar hittas i Gärdet, Vasastan, Södermalm en Liljeholmen.

Kollektivtrafiken ruller bra i morse, förutom några förseningar på gröna linjen rikting mot Hässelby och röda linjen mot Ropsten. Ha lite tålamod, då kommer du säkert på jobbet. Slutligen har vi en telefonstörning i Järfälla, det går inte alls att ringa.

Trafik-Mia är min favoritredaktör; Hon är liksom en tuff skeppskapten i katastrofväder. En sån som inte lämnar sin post innan varje stockholmare sitter tryggt hemma vid kaminen. Hon är bestämd men vid varje tillfälle positivt och dessutom moderligt generös med tips: ”ska du åka ut ändå, ser till att du är fulltankat, ta med filt, vatten och ljus.” – förstått Mia, jag stannar hemma”

Riktig feelgood-reality-radio blir det genom musiken som spelas efter varje budskap spikat med vinterelände: tropiskt låtande Enrique Iglesias eller uppmuntrande “ain’t no mountain high enough” med Marvin Gay och Tammi  Terrell. Säkerligen hopgivande för alla som förargar sig i sin stilstående Volvo, ser rutorna långsamt täckas av snö och missar viktiga avtal.

Hur som helst, antingen du åkar ut i Stockholm eller stanna hemma i Nederländerna, att lyssna till  Trafik-Mia ger förtroende i en ny dag.

Getagged , , , , , , , , , , ,

Timbuktu

Op dagen dat ik weemoedig besef dat Barack Obama binnenkort echt zijn verhuisdozen gaat inpakken, helpt het mij om ‘Timbuktu’ te googelen. En nee, dat heeft niets met wanhopige emigratieplannen maar alles met muziek te maken.

Hiphopper Timbuktu, oftewel Jason Diakité, is mijn medicijn tegen maatschappelijk pessimisme. Vanwege zijn aanstekelijke energie op het livepodium hou ik van deze man, die bovendien indruk maakt door de manier waarop hij zich inzet voor een verdraagzamer samenleving. Hij ontving daarvoor verschillende prijzen en een stipendium, maar dat terzijde.

Google is gul vandaag. Ten eerste is het boek “en droppe midnatt” uitgekomen, waarin Jason Diakité, kind van een blanke moeder en zwarte vader, de zoektocht naar zijn familiewortels schetst en o.a. terechtkomt op katoenplantages in de V.S.  In een televisie-interview vertelt hij:

“Kijk, ik heb hier een geboortevlekje op mijn hand, een stukje blanke huid. Als kind kon ik daar urenlang naar staren, al het bruine eromheen wegdenken en me voorstellen hoe mijn leven zou zijn als de rest van mijn huid ook blank was: makkelijker, ik zou als de anderen zijn, erbij horen, mooi zijn. Ik hoopte op de kleine kans dat de witte vlek zou groeien tot ik helemaal wit zou zijn. Dat gebeurde niet en zal ook nooit gebeuren. Maar ik leerde ermee leven en kan ondertussen meer van mezelf houden.”

Confronterend: dit gaat niet zomaar over racisme in Amerika, maar ook over de jaren ’80, Zweden, Europa. Dit gaat over ons.

Even slikken, daarna klik ik verder naar iets wat op een reclameboodschap lijkt. De firma Läkeröl verkoopt keelpastilles onder het motto “makes people talk.” Nu komt de producent met een bijzondere, gratis app voor de smartphone: “Let’s Talk!” Nieuwe Zweden die de taal nog niet beheersen worden daarbij gekoppeld aan vloeiend Zweeds sprekende landgenoten. Gebruikers vinden elkaar op basis van interesse en kunnen videogesprekken voeren waardoor de een taalvaardiger wordt en de ander bijleert over de achtergrond van zijn of haar taalvriend. Jason Diakité is ambassadeur van de app en test die via een (Engelstalig) gesprek met Ramy, een muzikant uit Egypte. Het gesprek is optimistisch, warm en indringend.

Neem ik een Trachitol dan duurt het doorgaans een half uur voordat ik me beter voel. Deze Läkerölclip heeft al maximaal effect in amper 5 minuten. Het kan wel, het komt goed, “det löser sig”.

lets-talk-foto

Försök att översätta till Svenska

TIMBUKTU

I vissa stunder, när jag vemodigt inser att Barack Obama snart definitivt kommer packa sina flyttkartonger, hjälper det mig att googla ‘Timbuktu’. Och nej, det har ingenting med desperata emigrationsplaner men väl allt med musik att göra.

Hiphoppare Jason Diakité, artistnamn Timbuktu, är min medicin mot samhällspessimism. På grund av smittsamma energin han visar på scenen älskar jag den här mannen och dessutom imponerar sättet på vilket han anstränger sig för ett fördragsamt samhälle. Han fick några priser och ett stipendium för det.

Google är generös idag. Först och främst släpptes boken “en droppe midnatt” i den Jason Diakité, som har en vit mamma och svart pappa, skriver om sökandet efter sin identitet och familjerötter, bl.a. i slaveriets USA. I en tv-intervju berätter han:

Jag har ett födelsemärke. Jag har alltid haft det. Där är det. Jag kunde sitta och titta på fläckan och försöka tänka bort det bruna runtomkring. ”Så hade skinnet sett ut om jag var vit. Då hade livet varit lättare. Då hade jag passat in och varit vacker.” Jag hoppades att det fanns en chans att fläcken skulle växa. Men det har den inte gjort och kommer aldrig att göra. Istället växte jag in i hur allting runtom fläcken ser ut och lärde mig att älska mig själv mycket bättre.

Konfronterande: det här handlar inte bara om rasism i USA, men även om ett barn på åttiotalet i Sverige, Europa.

Jag är tyst en stund. Då klickar jag vidare och hittar något som liknar en reklamannons. Företaget Läkeröl säljer halspastiller under mottot “Läkeröl, makes people talk”. Nu kommer producenten med en speciell, gratis app för smartphone: “Let’s Talk!” Nysvenskar, som behöver öva lite på svenska kopplas ihop med personer som pratar flytande svenska. Användare kombineras intressebaserad. De håller videosamtal genom vilket den ena lära sig svenska och den andra lära sig om språkvännens bakgrunden. Jason Diakité är appens ambassadör och testar den via ett samtal med Ramy, musikant från Egypten. Samtalet är optimistiskt, varmt och inträngande.

Det tar vanligtvis mer än en halvtimma innan en Paracetamol får mig känna mig lite bättre. Det här Läkerölklippet har supereffekt redan efter knappt 5 minuter. Det löser sig, “het komt goed”.

Getagged , , , , , , , , ,

Huisgebakken

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Niets zo huiselijk als de geur van ovenverse broodjes of van zelfgebakken taart. Het is alweer even geleden dat ik verwend werd met “Homebaked” van Yvette van Boven; een prachtig bakboek waarin staat hoe je een echte ‘clotted cream’ maakt en ‘triple chocolate chunkies’. ”Homebaked” is zo mooi dat ik het, alleen al vanwege de fantastische foto’s, af en toe open leg op de keukentafel.  Aan het bakken zelf ben ik nog niet toegekomen.  – een mens kan het druk hebben –

Als het om huisgebakken gaat reken ik worteltaart en cheesecake tot mijn favorieten. Van beide taartjes bestaan vele varianten en daarom kan ik het niet laten ze her en der te proeven. Mazzel dus, op zomaar een doordeweekse ochtend, dat beide soorten op de kaart staan zijn bij Carla’s Conditorie.

In hartje Utrecht, pal onder de Domtoren  – wat een plek! –  serveert Carla Visch alles wat een kop koffie tot een echte fika maakt: taart, ‘bullar’, broodjes, koek, en zelfs ‘tunnrullar’. Carla kwam ooit door de liefde in Zweden terecht en bleef er zo’n 20 jaar hangen. De gastvrijheid en de veelheid aan momenten waarop de Zweden elkaar opzoeken om samen te eten bevielen haar zo goed dat ze, terug in Nederland, besloot een plek te maken waar je in gemoedelijke, Zweedse sferen tijd kan nemen voor een ontmoeting, wat lekkers en – belangrijk – even kan onthaasten.

Terwijl ik, lijdend aan zware keuzestress, de kaart bestudeer, parkeert Carla haar bestelauto voor het café om koffiebonen op te halen. Met grote stappen stuift ze naar binnen – ook als je onthaasting nastreeft kun je het druk hebben – maar niet zonder even een praatje te maken op het terras. Alles in het café wordt zelfgebakken, zoveel mogelijk met biologische ingrediënten en aandacht voor duurzaamheid. Enthousiast vertelt Carla over haar nieuwe bakkerij; “Skorpan“, dat zoveel betekent als “beschuitje” of “korst”. Het is best druk dus, maar ze heeft er zichtbaar plezier in.

De klokken van de Dom luiden wat mij betreft voor Carla’s Conditorie. Je zit er goed en het plezier in bakwerk spat er van de kaart. De worteltaart is luchtig en kruidig zoals het hoort. De rabarbertaart is heerlijk fris, precies zoals ik ‘m graag heb. Hier kom ik terug

… en morgen ga ik bakken.

carlas-foto

Försök att översätta till Svenska

Inget så husligt som doften av nybakat bröd eller hemlagad tårta. För ett tag sedan fick jag Yvette van Bovens bakboken “Homebaked” som present; en fin bok där man kan läsa hur man tillverkar en riktig clotted cream och ‘triple chocolate chunkies’. “Homebaked” är en så fin bok att jag ibland lägger den på köksbordet, bara för att kunna titta på de fantastiska bilderna. Jag kom inte att hinna med att baka själv ännu – det är så mycket att göra-

När det gäller hembakat, räknar jag morotskaka och ostkaka till mina favoriter. Båda två kakorna finns i många varianter och därför kan jag inte låta bli att provsmaka dem här och där. Alltså, jag har tur att, en vanlig vardagmorgon, såväl morotskaka som ostkaka finns på kartan hos Carla ’s Conditorie.

I Utrechts cityn, precis nedanför Nederländernas högsta domtornet  – vilket ställe! –  serverar Carla Visch allt som förändrar en kopp kaffe till en fika: tårta, kakor, smörgåsar och även tunnrullar. Carla råkade i Sverige någon gång på grund av kärleken och bodde i landet i 20 år. Gästfriheten och mångfalden av momenten där svenskarna träffas och käkar tillsammans tilltalade henne så mycket att hon, återigen tillbaka i Nederländerna, bestämde sig att starta ett kafé där man kan träffa och njuta av något gott, i en vänlig svensk atmosfär. För hon tycker att det är nog viktig att koppla av då och då.

Medan jag läser kartan och drabbas av svår valstress, parkerar Carla hennes liten transportbil framför kaféet för att hämta kaffebönor. Med stora steg skyndar hon över uteserveringen – även om man eftersträvar avspänning kan man ha bråttom – men inte utan att haft ett litet samtal med folk som sitter där ute. Allt i kaféet är hemgräddat, så mycket som möjligt med biologiska ingredienser och tillverkas utifrån hållbarhetsprinciper. Hon berättar med entusiasm om hennes nya bageri som heter “Skorpan“. Hon har alltså mycket att sköta men trivs väldigt bra.

Jag skulle säga att Domtornets klockorna klämtar för Carla’s Conditori.  Kaféet är trevligt och det syns redan på kartan att man bakar med mycket lust. Morotskakan är fluffig och välkryddad, precis såsom det ska vara. Rabarbertårtan är härligt fräsch, exakt såsom jag gillar den mest. Hit återkommer jag

…och imorgon ska jag baka själv.

Getagged , , , ,

Laika en de pollenkoning

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In de bossen bij Ängelholm komt me, op een snikhete julidag, een bezwete en zwaar hijgende vijftiger in stevig tempo tegemoet. In Skånsk dialect vraagt hij of ik zijn wit gevlekte hond gezien heb. Spijtig schud ik mijn hoofd en vervolg ik het pad naar het UFO-monument. – Het wat? – Het U-F-O-monument.

Op 18 mei 1946 fietst Gösta Carlsson, 28 jaar, naar zee om vogels te spotten. Vanwege de invallende schemering heeft hij net zijn hoofdlamp aangeknipt als tot zijn grote schrik een vreemd object voor hem opdoemt. Gösta herkent een telescoopmast, een landingsgestel en enkele ruimtewezens. Hij concludeert dat het om een UFO moet gaan. Als het ruimteschip weer is opgestegen ziet Gösta dat zijn hele lichaam bedekt is door een laag gouden poeder; berkenstuifmeel.

Het bizarre voorval inspireert hem een preparaat tegen prostaatproblemen te ontwikkelen dat gebaseerd is op stuifmeelpollen; handel die hem uiteindelijk miljoenen oplevert. Daarvan bouwt Gösta een nieuw ijsstadion voor Ängelholm en haalt hij Zwedens beste ijshockeyers over om voor Rögle BK te komen spelen. Deze sponsoractie ‘avant la lettre’ verandert hem van een zonderlinge eenling in een succesvol ondernemer, bijgenaamd ”de Pollenkoning.” Vijfentwintig jaar lang houdt hij zijn mond over de herkomst van zijn kennis, bang om niet serieus te worden genomen.

Tussen de berkenbomen waar Gösta zijn UFO ontdekte, staat nu een miniatuur en markeren betonnen cirkels de landingssporen van het toestel. Dankbaar voor de schaduw, rust ik er even uit. Dan, alsof ze Laika de ruimtehond zelf is – die dol van levensvreugde wil duidelijk maken dat ze – tegen alle eerdere berichtgeving in – haar eenzame testvlucht in de Spoetnik2 anno 1957 wél overleefd heeft – en gewoon is overgestapt op Mars Centraal Station naar een UFO met bestemming Siberië –  welke ongelukkigerwijs op de Siberiëweg in Ängelholm landde in plaats van op de bevroren Russische thuisbasis.….  Nou zó wanhopig enthousiast dus ongeveer, racet een wit gevlekte hond rondjes om het UFO-monument van Gösta Carlsson. Op de naam Laika reageert ze jammer genoeg niet.

Het is té warm, ik keer om. Terug bij de bosrand wacht me een verrassing: ‘Laika’ heeft haar baasje gevonden! Was Gösta Carlsson nou een slimme, theatrale zakenman of juist een maffe zonderling die eenvoudig zo sterk in iets geloofde dat het een succes werd? Baaslief haalt diplomatiek zijn schouders op: “iedereen mag geloven wat-ie wil.” En zo is het.

laika-en-de-pollenkoning-foto

Försök att översätta till Svenska

LAIKA OCH POLLENKUNGEN

En väldig varmt julidag i Ängelholms skogerna, kommer en svettig och tungt flämtande man i femtioårsåldern gående mot mig med snabba steg. På skånskan frågar han om jag har sett sin vitfläckad hund. Jag skakar på huvudet -”jag är ledsen”- och följer stigen vidare rikning mot UFO-monumentet.  -Vad?-   U-F-O-monumentet.

Det var den 18 maj 1946 och Gösta Carlsson, 28, cyklar ut till havet för att observera fåglar. Det börjar skymma och han har precis tänt sin pannlampa då han skräms av ett konstigt objekt som dyker upp framför honom. Gösta urskiljer en teleskopmast, ett landningsställ och några utomjordingar. Han konkluderar att det måste väl handla om ett UFO. När rymdskeppet har stigit upp, upptäcker Gösta att hans hela kropp är täckt av ett gult pulver som visar sig vara björkpollen.

Bisarra händelsen inspirerar honom att utveckla ett naturligt pollenpreparat mot prostatit; på det han förtjänar miljoner.

Med dessa miljoner finansierar Gösta en ny ishall i Ängelholm och övertalar han sveriges bästa hockyspelare att komma representera Rögle BK.  Han som var typ kuf blev, genom det här sponsorengagemanget ‘avant la lettre’,  en framgångsrik företagare, med smeknamnet “Pollenkungen.” I 25 år håller han tyst om hur han kom till sin kännedom, rädd för att inte tas på allvar.

Mittemellan björkarna där Gösta stod framför sitt UFO, står numera en miniatyr och markerar betongcirklar rymdskeppets landningsspår. Tacksam för att det finns skugga, vilar jag lite där. Då, som om hon är själv rymdhunden Laika – som känner sig euforisk av livsglädje och vill tydliggöra att hon – tvärtemot tidigara nyheter – visserligen överlevde hennes ensam testuppskjutning i Sputnik2 året 1957 – och bara bytte på Mars Central Station till ett UFO med destination Siberien – som olyckligtvis landade på Siberienväg i Ängelholm i stället för på den frusna ryska hembasen…  Alltså, typ så ursinnigt entusiastiskt, rusar en vitfläckad hund runt Gösta Carlssons UFO-monumentet. På namnet Laika reagerar hon, tyvärr nog, inte.

Det är sjukt varmt, jag går tillbaka. Vid skogskanten överraskes jag: ‘Laika’ har hittat sin husse! Var Gösta Carlsson en smart, teatralisk  företagere eller en krumelur som helt enkelt hade en så stark tro på sin sak att den blev till en riktig succeé? Hussen lyfter axlarna: “alla får tro vad de vill.” Och så är det.

Getagged , , , , , , , , , ,