Tagarchief: Zwedenblog

Hoe langer hoe hekker

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Er zijn dagen die gewoon niet lukken. Dan helpt alleen de tuin, waar een mens met nuttig werk een hoop frustratie kwijt kan.

De winter moet weg en wel nú. Bladharken. Snoeischaar.  knip-knip-knip  Oude stengels boven de grond eraf. Beukenhaag. Waar is het verlengsnoer? Laat die elektrische heggenschaar maar loeien! Rigoureus aanpakken, halve meter korter, een kopje kleiner maken heet dat.  Tjakkah!  Handzaag erbij voor de dikste takken. Dit ga ik morgen voelen. Geeft niet. Hagelbui. Doorgaan. 30 meter beukenhaag. Waarom hebben wij  d e r t i g  meter beukenhaag?

Serieus, waarom die heg? Waarom dat hek bij de ingang van ons erf? Geen land telt zoveel hekjes en heggetjes als het onze. Als je Nederland vanuit de lucht bekijkt is het bijna aandoenlijk hoe we onze territoria markeren en afscheiden. We sloven ons uit met gietijzeren, klassieke constructies, met vlechtschermen van de GAMMA, gemetselde muurtjes en schanskorven. Sensor-gestuurde buitenverlichting beschermt onze eigendommen. Van wie is de aarde eigenlijk?

De hekjes van mijn voorkeur staan – natuurlijk – in Zweden. Verticaal en paarsgewijs geplaatste staken dragen als het ware schuin aflopende takken, die met bindsels van twijgen op hun plaats gehouden worden. Vaak honderden meters lang. ‘Hankgärdesgårdar’ heten ze. Heerlijk woord trouwens: ‘hankjerdes[[g]]order’

Het bouwen van dit soort afrastering is een ambacht. In de winter wordt het hout geoogst; naaldbomen, liefst zo oud mogelijk en groot geworden in barre kou. Want een langzame groei maakt het materiaal hard en duurzaam. Met 70 jaar oude sparren gaat een hek wel 30 jaar mee. Anders dan vroeger wordt het hout tegenwoordig gestapeld en gedroogd voordat ermee gebouwd wordt. Ook dat verlengt de levensduur. Variatie is er eigenlijk alleen in de afstand tussen de takken, de dichtheid van het vlechtwerk. Zo spreken ze in Småland van ‘ormatät’ (slang-dicht) en bouwen ze in Roslagen ‘träskotät’ (klomp-dicht)

Je hoeft je best niet te doen om hankgärdesgårder tegen te komen, je herkent ze vanzelf. Maar wil je ze zien zoals ze eeuwen geleden bedoeld zijn, ga dan naar Råshult; cultuurreservaat en de geboortegrond van Carl von Linée. Wandel rond bij de ouderlijke boerderij, zwerf langs oude rassen rogge, haver en vlas, zet je neus open in de kruidentuin en doe een fika in het tuincafé.

Terwijl ik het snoeiafval in de houtwal stapel jubelen de merels en mezen van opwinding. Nestmateriaal! Het is inmiddels ook voorjaar in mijn hoofd.

(meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor)

SAM_9843

Försök att översätta till Svenska

UPPIFRÅN

Det finns dagar som helt enkelt inte vill lyckas. I så fall hjälper bara trädgården, där man genom nyttigt arbete blir av med frustrationen.

Vintern ska bort, nu! Rävsar löv. Trädklippare.  klipp-klipp-klipp  Ner med de vissna stjälkar. Bokhäcken. Var finns förlängningskabel? Låt denna häcksax böla! Jobbar rigoröst; en halv meter kortare. Tjakkah! Handsågen för de tjockaste grenar. Jag kommer känner det här i kroppen imorgon. Ingen fara. Hagelskur. Fortsätt. Tretio meter bokhäcken. Varför har vi  t r e t i o  meter bokhäck?

Seriöst, varför denna häck? Varför staketet vid gårdens entrén? Det finns ju inget land som har så många häckar och staket som vårt. Om man tittar på Nederländerna uppifrån är det nästan rörande att fastställa hur vi markerar och avdelar våra revir. Vi fjäskar med klassiska järnkonstruktioner,  GAMMAs billiga trädgårdsskärmar, murar och gabioner byggda av armeringsnät med stenblock i. Sensorstyrd belysning beskyddar våra egendomar. Vem är det som äger jorden – egentligen?

Min favorit typ staket står – sjävklart – i Sverige. Lodräta och parvis placerade spiror bär lutade grenar som hålls på plats av kraftiga vidjor. Ofta mer än hundra meter.  ‘Hankgärdesgårdar’ heter de. Härligt ord förresten: ‘hankjerdes[[g]]order’.

Att bygga en sån gärdesgård är handverk. I vinterna skördats träden; granar, helst så gammal som möjligt och uppvuxit i ett hårt klimat. För av en långsam tillväxt blir virket hårdare och mer hållbart. Gjord av 70 år gamla grenar håller en gärdesgård i minst 30 år.  Numera staplas och torkas virket innan man börjar bygga. Även det bidrar till hållbarheten. Variation finns egentligen bara i avståndet mellan grenarna, konstruktionens tätheten. I Småland talas om ‘ormatät’ medan man bygger ‘träskotät’ i Roslagen.

Du behöver inte anstränga dig för att kunna se hanksgärdesgårder, de finns varsomhelst. Men om du skulle vilja se de såsom de någonsin ämnat, åk till Råshult; kulturreservat och Carl von Linnés födelseort. Ströva omkring i gårdsmiljön, vandra längs råg, havre och lin av gamla sorter, öppna näsan i örtagården och fika i trädgårdscaféet.

Medan jag bygger en vall av beskärningsavfall jublar koltrastarna och mesarna. Bomaterial! Under tiden är har våren börjat i mitt huvud.

(Extra bilder hittas på Instagram – svenska smulor)

Getagged , , , , , , , , , , , , , , , ,

Smerig verhaal

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Voor het eerst in mijn leven heb ik zelf “semlor” gebakken, waarbij  – voor de tweede keer in mijn leven –  mijn wijsvinger in de staafmixer terecht kwam.

Natuurlijk had ik me voorgenomen dat het me nooit meer zou gebeuren: de turboknop indrukken terwijl je met je vinger restjes gemalen kruimels weg peutert. Die eerste keer was ‘haast’ de oorzaak, nog voor mijn grut uit school zou komen wilde ik mijn baksel klaar hebben. Het mixermes was vlijmscherp en kliefde zich meedogenloos rondcirkelend in mijn vinger. Eenmaal los  – de pijn viel gek genoeg mee –  fietste ik zo snel ik kon naar de huisarts, met één hand aan het stuur en de ander in een theedoek gewikkeld. Nadat een röntgenfoto duidelijk maakte dat het kootje in tact was gebleven, was de schrik gauw over. Dat gold niet voor mijn arme kinderen, die hun moeder niet thuis troffen en zich angstig afvroegen waarom de keukenmuur er uitzag alsof er een moord was gepleegd. Smerig verhaal.

Maar vandaag liep het goed af en was een simpele pleister voldoende. Bij een kopje thee kon ik genieten van een heerlijke semla; een bolletje van wit brood, gevuld met amandelmassa, kardemom en slagroom en versierd met een kapje, dat bestrooid wordt met poedersuiker.

In de 17de eeuw werden semlor geserveerd als “hetvägg”; luxe witte broodjes, drijvend in een pan warme melk. Tegenwoordig eet je ze bij de koffie, zijn er diverse varianten te koop en verschillen de tradities rondom de semla van streek tot streek. In Skåne horen ze bij “bullemåndag” maar de meeste Zweden eten een semla op “fettisdag”. Die “vette dinsdag” is de dag voorafgaand aan aswoensdag. Ooit volgde daarop voor veel mensen de vastentijd; een periode van onthouding en bezinning. Maar tradities zijn dynamisch en zo werd het in de loop der tijd gewoonte om in de 7 weken voor Pasen élke dinsdag een semla te eten. Inmiddels is de consumptie niet meer beperkt tot dinsdagen en zijn de broodjes al vanaf Kerst verkrijgbaar. Meer dan 40 miljoen worden er jaarlijks verorberd, die van de thuisbakkers niet meegerekend.

Dat niet alleen het maken maar ook het eten van semlor niet zonder gevaar is blijkt uit het volgende tragedie. In de avond van fettisdag 1771 overleed koning Adolf Frederik nadat hij zich te buiten was gegaan aan semlabroodjes. Officieel luidde het overlijdensbericht als volgt: “Zijne Majesteits dood is veroorzaakt door indigestie na het eten van “hetvägg”, zuurkool, knolraap, kreeft, kaviaar, bokking en champagne.”

Over smerige verhalen gesproken.

Smerig verhaal foto

Försök att översätta till Svenska

EN SKITIG HISTORIA

För första gången i mitt liv har jag bakat semlor, varvid – för andra gången i mitt liv – mitt pekfinger råkade i stavvispen.

Självklart var avsikten att det aldrig, aldig skulle hända igen: trycka på turboknappen medan man pillar ur fastsittande smulor med fingret. Den där första gången var förklaringen att jag hade lite bråttom. Jag ville ha min bakelse färdig innan mina flickor kom hem från skolan. Vispkniven var vass och trängde sig brutalt runtcirklande in i fingret. Efter jag lossnat fingret  – värken var förvånande mild –  cyklade jag så snabbt jag kunde till husläkaren, den ena handen på styret och den andra vecklad i en diskhandduk. Efter att en röntgenbild visade att fingerbenet hade hållit sig, var förskräckelsen över. Det gällde inte mina stackars barn, som inte träffade sin mamma hemma och ångestfullt frågade sig varför köksväggen sog ut som om ett mord begåtts. En skitig historia.

Men idag behövdes ingen läkare, ett enkelt plåster räckte. Jag kunde njuta en god semla; en bulle av ljust vetebröd med söt fyllning av mandelmassa, kardemumma och grädde och prytts av ett lock, beströtts av florsocker.

I 17-talet serverades semlor som ”hetvägg”; luxiga, ljusa bullar som doppades i varm mjölk. Numera äts de som fikabröd, säljes olika typ och varierar semlans traditioner från landskap till landskap. I Skåne äts de på ”bullemåndag” men de flesta svenskar äter en semla på ”fettisdagen”. Den där ”fetta tisdagen” är dagen innan askonsdagen. Förr började därefter fastetiden; en period av avhållsamhet och tid för eftertanke. Men traditioner är dynamiska och så blev det vanan att äta en semla varje tisdag under fastans sju veckor. Under tiden begränsas semlas förtäringen inte bara till tisdagar och säljes de i bagerier från december till påsk. Svenskarna konsumerar mer än 40 miljoner semlor om året och till detta tillkommer nog alla hembakade bullar.

Att inte bara att laga men även äta semlor kan vara farligt, så visar den här tragedien: på fettisdagen året 1771, avled Kung Adolf Fredrik efter han har ätit semlor. Officiella bulletinen om kungens död meddelar följande: “Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin.”

Men oj, det är ju vad man kallas för en skitig historia.

Getagged , , , , , , , , , , ,