Tagarchief: Sverige

Hoe langer hoe hekker

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Er zijn dagen die gewoon niet lukken. Dan helpt alleen de tuin, waar een mens met nuttig werk een hoop frustratie kwijt kan.

De winter moet weg en wel nú. Bladharken. Snoeischaar.  knip-knip-knip  Oude stengels boven de grond eraf. Beukenhaag. Waar is het verlengsnoer? Laat die elektrische heggenschaar maar loeien! Rigoureus aanpakken, halve meter korter, een kopje kleiner maken heet dat.  Tjakkah!  Handzaag erbij voor de dikste takken. Dit ga ik morgen voelen. Geeft niet. Hagelbui. Doorgaan. 30 meter beukenhaag. Waarom hebben wij  d e r t i g  meter beukenhaag?

Serieus, waarom die heg? Waarom dat hek bij de ingang van ons erf? Geen land telt zoveel hekjes en heggetjes als het onze. Als je Nederland vanuit de lucht bekijkt is het bijna aandoenlijk hoe we onze territoria markeren en afscheiden. We sloven ons uit met gietijzeren, klassieke constructies, met vlechtschermen van de GAMMA, gemetselde muurtjes en schanskorven. Sensor-gestuurde buitenverlichting beschermt onze eigendommen. Van wie is de aarde eigenlijk?

De hekjes van mijn voorkeur staan – natuurlijk – in Zweden. Verticaal en paarsgewijs geplaatste staken dragen als het ware schuin aflopende takken, die met bindsels van twijgen op hun plaats gehouden worden. Vaak honderden meters lang. ‘Hankgärdesgårdar’ heten ze. Heerlijk woord trouwens: ‘hankjerdes[[g]]order’

Het bouwen van dit soort afrastering is een ambacht. In de winter wordt het hout geoogst; naaldbomen, liefst zo oud mogelijk en groot geworden in barre kou. Want een langzame groei maakt het materiaal hard en duurzaam. Met 70 jaar oude sparren gaat een hek wel 30 jaar mee. Anders dan vroeger wordt het hout tegenwoordig gestapeld en gedroogd voordat ermee gebouwd wordt. Ook dat verlengt de levensduur. Variatie is er eigenlijk alleen in de afstand tussen de takken, de dichtheid van het vlechtwerk. Zo spreken ze in Småland van ‘ormatät’ (slang-dicht) en bouwen ze in Roslagen ‘träskotät’ (klomp-dicht)

Je hoeft je best niet te doen om hankgärdesgårder tegen te komen, je herkent ze vanzelf. Maar wil je ze zien zoals ze eeuwen geleden bedoeld zijn, ga dan naar Råshult; cultuurreservaat en de geboortegrond van Carl von Linée. Wandel rond bij de ouderlijke boerderij, zwerf langs oude rassen rogge, haver en vlas, zet je neus open in de kruidentuin en doe een fika in het tuincafé.

Terwijl ik het snoeiafval in de houtwal stapel jubelen de merels en mezen van opwinding. Nestmateriaal! Het is inmiddels ook voorjaar in mijn hoofd.

(meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor)

SAM_9843

Försök att översätta till Svenska

UPPIFRÅN

Det finns dagar som helt enkelt inte vill lyckas. I så fall hjälper bara trädgården, där man genom nyttigt arbete blir av med frustrationen.

Vintern ska bort, nu! Rävsar löv. Trädklippare.  klipp-klipp-klipp  Ner med de vissna stjälkar. Bokhäcken. Var finns förlängningskabel? Låt denna häcksax böla! Jobbar rigoröst; en halv meter kortare. Tjakkah! Handsågen för de tjockaste grenar. Jag kommer känner det här i kroppen imorgon. Ingen fara. Hagelskur. Fortsätt. Tretio meter bokhäcken. Varför har vi  t r e t i o  meter bokhäck?

Seriöst, varför denna häck? Varför staketet vid gårdens entrén? Det finns ju inget land som har så många häckar och staket som vårt. Om man tittar på Nederländerna uppifrån är det nästan rörande att fastställa hur vi markerar och avdelar våra revir. Vi fjäskar med klassiska järnkonstruktioner,  GAMMAs billiga trädgårdsskärmar, murar och gabioner byggda av armeringsnät med stenblock i. Sensorstyrd belysning beskyddar våra egendomar. Vem är det som äger jorden – egentligen?

Min favorit typ staket står – sjävklart – i Sverige. Lodräta och parvis placerade spiror bär lutade grenar som hålls på plats av kraftiga vidjor. Ofta mer än hundra meter.  ‘Hankgärdesgårdar’ heter de. Härligt ord förresten: ‘hankjerdes[[g]]order’.

Att bygga en sån gärdesgård är handverk. I vinterna skördats träden; granar, helst så gammal som möjligt och uppvuxit i ett hårt klimat. För av en långsam tillväxt blir virket hårdare och mer hållbart. Gjord av 70 år gamla grenar håller en gärdesgård i minst 30 år.  Numera staplas och torkas virket innan man börjar bygga. Även det bidrar till hållbarheten. Variation finns egentligen bara i avståndet mellan grenarna, konstruktionens tätheten. I Småland talas om ‘ormatät’ medan man bygger ‘träskotät’ i Roslagen.

Du behöver inte anstränga dig för att kunna se hanksgärdesgårder, de finns varsomhelst. Men om du skulle vilja se de såsom de någonsin ämnat, åk till Råshult; kulturreservat och Carl von Linnés födelseort. Ströva omkring i gårdsmiljön, vandra längs råg, havre och lin av gamla sorter, öppna näsan i örtagården och fika i trädgårdscaféet.

Medan jag bygger en vall av beskärningsavfall jublar koltrastarna och mesarna. Bomaterial! Under tiden är har våren börjat i mitt huvud.

(Extra bilder hittas på Instagram – svenska smulor)

Getagged , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vroegboekkorting

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In het huis waar ik leef hebben we niks aan vroegboekkorting. Het komt het er gewoon niet van om tijdig vakantieplannen te maken en voor onze favoriete bestemming hoeft dat feitelijk ook niet want daar geldt het “allemansrecht”. Je mag er vrij kamperen, mocht er geen plaats zijn op aangeharkte campings of geasfalteerde camperplaatsen.

Officieel staat het allemansrätt in de Zweedse grondwet sinds 1994. Maar het recht je te mogen begeven over het land en water van anderen, te mogen eten wat de natuur biedt en op een zelfgekozen plek te overnachten dateert eigenlijk al uit de tijd dat lange afstanden nog te paard en te voet afgelegd werden. Dankzij het allemansrätt kon je de reis aanzienlijk verkorten, je honger stillen met bessen of paddenstoelen en ergens een kamp voor de nacht opslaan.

Bij dit vriendelijke gebaar horen ook verantwoordelijkheden, die uitgaan van respect voor elkaar en voor de natuur. Het is natuurlijk niet de bedoeling dat je dwars door graan-, mais- of aardappelvelden banjert, rotzooi achterlaat of je hightech camper op iemands strak getrimde gazon parkeert. Deze fatsoensregels worden aan Zweedse kinderen al op de basisschool geleerd.

En toch, zo simpel en harmonisch als het klinkt is het niet altijd. Want wanneer ploegen professionele bessenplukkers op grote schaal de bossen leeg oogsten en ruiterevenementen of skiwedstrijden de tere reeënziel teveel schrik aanjagen, rijst de vraag of je zomaar winst mag halen uit andermans eigendom. Het verbond van landbouwers vraagt namens de boeren om duidelijker regels en de Zweedse rijksdienst voor milieu laat experts zich daar over buigen.

Slechts één keer in mijn leven heb ik wild gekampeerd. Aan een beek beschut door wat rotsen zetten we een tentje op. Op enige afstand lag een dikke steen die door zijn vorm uitstekend voldeed als toilet. Er was niemand, er was niks. Alleen de wind en een zon die aan een prachtige, heldere hemel onderging en weer opkwam. Ondanks die natuurlijke eenvoud voelde ik me onrustig, alsof ik moest afkicken van een leven gevuld met hekken, schrikdraad en bordjes “eigen terrein”, verboden toegang” en hier waak ik.”

“Allemansrätt”… ik zoek nog naar de juiste Engelse vertaling van het woord, zodat ook een Amerikaanse president het zou kunnen begrijpen.

(Meer foto’s bij deze columns vind je tegenwoordig op Instagram: svenska_smulor)

vroegboekkorting-foto

Försök att översätta till Svenska

I huset där jag bor är så kallade “boka-tidigt-rabatter” inte till nytta. Det är bara så att vi aldrig planerar semestern långt i förväg och det behövs ju inte för vår favoritbestämmelse eftersom där gäller ”allemansrätten.” Om det inte skulle finnas plats på rent sopade camping och asfalterade husbilsplatser får man tälta ute i vildmarken.

Officiellt har allemansrätten skrivits in i den svenska lagen året 1994. Men egentligen har rätten att gå över annans mark och vatten, plocka bär och svamp och uppehålla sig under en kortare tid, sitt ursprung i  tiden man reste långa distanser till fots eller med häst. Tack vare allemansrätten förkortades resan, hade man något att äta och kunde slå nattläger.

Det hör nog ansvarigheter till den här vänliga gesten, som utgår från respekt för andra människor och naturen. Det är inte meningen att vandra rakt igenom kornåkrar, majs- och potatisfält, lämna skräp eller parkera sin hightech husbil på en välskött, smaragdgrön gräsmatta. Svenska barn lär sig om dessa hövlighetsregler redan i grundskola.

Ändå, det är visst inte så enkelt och harmoniskt som det kanske verkar vara. För om gäng professionella bärplockare storskaligt skördar i skogarna och rådjursjälar förskräcks av rid- och skidklubbar då reser sig frågan om man får utnyttja annans egendom i kommersiellt syfte. Lantbrukarnas riksförbundet  föreslår klara och tydliga spelregler och Naturvårdsverket har numera en expertgrupp för att utreda frågan.

Bara en gång tältade jag i vildmarken. Vid en bäck, nära några berg. En bit bort från tältet låg en stor sten som, på grund av sin form, funkade perfekt som toa. Det fanns ingen, det fanns inget. Bara vinden och solen, som gick ned och upp igen under den vackra himlen. Trots detta kände jag mig oroligt, liksom jag skulle vänja mig av med ett liv fyllt med staket, eltråd och skyltar med varning för hunden, tillträde förbjudet och privat område.

Allemansrätt…jag letar ännu efter ordets engelsk översättning …så att även en amerikansk president skulle lyckas förstå.

(Flera dessa kolumner tillhörande bilder hittar du numera på Instagram: svenska_smulor

Getagged , , , , , , , , , , ,

Aardig privé

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In het brandschone trappenhuis kwam ik zelden iemand tegen. Alleen via de openstaande balkondeuren vernam ik dat er leven was bij de buren. En in de late avond, als ik probeerde de slaap te vatten, drongen geluiden door die erop wezen dat er van dat leven volop genoten werd. Maar meestal was het doodstil en moest ik voor wat gezelligheid de deur uit. Zo kwam het dat ik op een mooie zondagmiddag de fiets pakte en naar Ulva Kvarn reed.

Ulva Kvarn is een meer dan 700 jaar oude watermolen, die zijn naam dankt aan de tijd dat wolven er het water van de Fyrisån overstaken. Door de eeuwen heen had de watermolen een wisselende reputatie. In de 18de eeuw beleefde de plek zijn glorietijd. De zagerij, smederij en brandewijnstokerij waren van serieus economisch belang en dienden tot 1929 Uppsala’s Universiteit. Maar er waren ook tijden van malaise, malle molenaars en zgn. “piskerels”; mannen die  – ik verzin dit niet-  van urine doordrongen aarde verzamelden, voor de productie van salpeterzuur, bestanddeel van oorlogskruit.

In de schuren waar vroeger ambachtslieden werkten hebben nu o.a. een glasblazer en edelsmid hun atelier. Er zijn wat antiek- en curiosawinkeltjes, een simpel café, een restaurant en af en toe is er markt. ’s Zomers spelen kinderen langs de oevers van de rivier, terwijl anderen bijkletsen met een doosje verse, bij Ulva Gubben geplukte aardbeien binnen handbereik. Zo heerlijk simpel kan het leven zijn.

De middag bij de watermolen deed me goed tot ik na een zweterige terugtocht, onder de douche, een teek ontdekte. De plaats waar het bijtgrage beestje zich genesteld had was  -ik laat de intieme details graag achterwege-  ronduit ongelukkig. Onbereikbaar, onmogelijk door mijzelf te verwijderen. Wat nu? Gegeneerd wrong ik me langs het balkonschot, waar ik werd aangestaard door een paar verbaasde buurogen. “Ehmmmm….zou je me misschien even kunnen helpen?”   

Voor ik het wist stond ik halfnaakt voor mijn wildvreemde jonge buurvrouw. Vriendelijk, maar zonder ook maar één poging te wagen aan smalltalk te doen, hielp ze me van de teek af. In de weken die volgden trof ik haar nog 2 keer in het trapportaal. Slechts een mager knikje wisselden we uit. Nooit meer hoorde ik het bed kraken en steunen. Er verandert iets als de buren een gezicht krijgen.

(Meer foto’s bij deze columns vind je tegenwoordig op Instagram: svenska_smulor)

privekwestie-foto

Försök att översätta till Svenska

GANSKA PRIVAT

I rena trapphuset stötte jag sällan på någon. Bara genom öppna balkongdörrarna märkte jag att det fanns liv hos grannlägenhetet. Och sent på kvällarna, när jag försökte sova, hörde jag ljud som pekade ut att det där livet njutades fullt ut. Men vanligen var det helt tyst och tvingades jag åka ut för att ha det lite mysigt. Så där hände det att jag cyklade till Ulva Kvarn.

Ulva Kvarn är en mer än 700 år gammal vattenkvarn vilkas namn hänvisar till tiden läget fungerade som ett vadställe för vargar. Genom seklerna hade kvarnen en skiftande framtoning. Under 1800-talet gick det mycket bra för Ulva Kvarn. Sågverket, smedjan och brännvinsbränneri hade en stark ekonomi som, under en vis period, bidrog till Uppsala’s universitet. Men det fanns också perioder med förfall, fattigdom, galna mjölnare och ”pissegubbar”; män som  -jag hittar inte på det här-  samlade in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter, använts som krut i eldvapen.

I bodarna där handverkare jobbade förr har numera en silversmedja och en glasblåsare sina ateljéer. Det finns några små antik- och kuriosabutiker, ett café och en krog. Då och då är det marknad eller bakluckeloppis. På sommaren leker barn längs åns bräddar. Andra tar med sig en ask färska, hos Ulva Gubben plockade jordgubbar och trivas på gräset. Så härligt och enkelt kan livet vara.

Jag mådde bra av den där eftermiddag i Ulva Kvarn. Tills jag, efter en svettig cykeltur, tog en dusch och upptäckte en fästing. Bitsugen parasiten hade installerat sig på en plats  – jag undviker hellre intima detaljer-  som var absolut olämpligt. Oåtkomligt, omöjligt att få bort själv. Vad göra nu? Generade böjde jag över balkongplanket och möttes av ett par förvånade ögon. “Ehhmmm…skulle du kanske kunna hjälpa mig?”

En stund senare stod jag halvnaken framför min okänd ung grannkvinna. Vänligt, men utan att försöka använda typ smalltalk en enda gång, tog hon bort fästningen. Veckorna därpå träffades vi två gånger till i trapphuset. Vi nickade men sa ingenting. Aldrig mer hörde jag sängen knaka eller rösterna stöna. Vissa saker förändrar när grannarna  får ett ansikte.

(Flera dessa kolumner tillhörande bilder hittar du numera på Instagram: svenska_smulor

Getagged , , , , , , , ,

Trafik-Mia

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Noem het een afwijking, maar het is zó fijn; luisteren naar de verkeersinformatie van radio P4 Stockholm. De zender werkt namelijk met 1300 burgermelders die informatie aanleveren over de situatie op de wegen en in het openbaar vervoer. Dat levert smeuïge berichtgeving op, waarvoor de verkeersredactie de radioprogramma’s mag onderbreken.

“Opgelet, er zijn door sneeuw en gladheid veel verstoringen in de stad. Na een ongeluk staat het vast op de E18 Enköpingsvägen. Reddingsdiensten zijn ter plaatse en bergingswerkzaamheden zijn in volle gang maar inmiddels is er ook in andere richting gebotst. Nu is ook een auto van de hulpdiensten is aangereden  – allemachtig! – waarna de weg is afgesloten. De politie meldt dat het echt heel glad is, wees alsjeblieft voorzichtig! 

Verder hebben we een kapotte bus op Klarastrandsleden. Het is een grote, dus doorgaand verkeer kan passeren wel vergeten. Eveneens problemen op Katarinavägen. Daar heeft iemand geprobeerd te keren, wat niet gelukt is. Kijk ook uit voor een diep gat in de weg, ergens op de LV 222 Värmdöleden.  

Ondanks het slechte weer zijn de bloedbussen op weg gegaan om donoren te ontvangen. – de helden! – Er is gebrek aan bloedgroep O, dus ga zo mogelijk even langs. Je vindt ze in Gärdet, Vasastan, Södermalm en Liljeholmen.

Het openbaar vervoer houdt zich goed vanochtend, slechts twee vertragingen, op de groene lijn richting Hässelby en de rode richting Ropsten. Met een beetje geduld kom je gewoon op je werk. Tenslotte een mededeling voor Järfalla. Daar is op dit moment geen telefoonverkeer mogelijk.”

Trafik-Mia is mijn favoriete redacteur; ze is als een stoere scheepskapitein in zwaar weer. Zo een die haar post niet verlaat voordat elke Stockholmer weer veilig thuis voor de kachel zit. Ze is streng maar niet-aflatend positief en bovendien moederlijk genereus met tips: “moet je toch op pad, zorg dat je volgetankt bent, neem een deken, water en kaarsen mee.”  – duidelijk genoeg Mia, ik blijf binnen –

Echte feelgood-reality-radio wordt het door de muziek die volgt op elk bericht vol winterse misère: tropische klanken van Enrique Iglesias of het opmonterende “ain’t no mountain high enough” van Marvin Gay en Tammi Terrell. Ongetwijfeld hoopgevend voor iedereen die zich in zijn stilstaande Volvo zit op te vreten, de ruiten langzaam dicht ziet sneeuwen en belangrijke afspraken misloopt.

Hoe dan ook: of je nou de deur uitgaat in Stockholm of binnen blijft in Nederland, luisteren naar Trafik-Mia geeft vertrouwen in de nieuwe dag.

f6ngyai3cy1zsgvo97lac3uourhu4d0

Försök att översätta till Svenska

TRAFIK-MIA

Det verkar nog lite konstigt men det är en förnöjelse; lyssna till Stockholms trafikinformation. P4 Stockholm har 1300 fasta rapportörer som ger information om situationen på väger och kollektivtrafiken. Det leder till underhållande budskap, som avbryter radiosändningarna.

“Akta, många störningar i stan, på grund av snö och halkan. Efter en olycka är det helt stopp på E18 Enköpingsvägen. Räddningstjänsten är på plats och bärgningarbete är på gång men under tiden krockades det även på andra körfältet och nu har också skjutsbilen kolliderat – Jösses!-  varefter vägen helt avstängdes. Polisen meddelar att det är väldigt väldigt halt därute, snälla var försiktig!

För övrigt har vi en trasig buss på Klarastrandsleden. Det gäller en stor buss så det är ingen idé att passera där. Också trassler på Katarinavägen. Där försökte någon vända bilen men lyckades tyvärr inte. Akta även på LV 222 Värmdöleden, där finns ett djupt hål i vägbana.

Trots ovädret är blodbussarna på väg ut att motta blodgivare – hjältar! –  Det finns brist på O-blod så gå dit om möjligt. Blodbussar hittas i Gärdet, Vasastan, Södermalm en Liljeholmen.

Kollektivtrafiken ruller bra i morse, förutom några förseningar på gröna linjen rikting mot Hässelby och röda linjen mot Ropsten. Ha lite tålamod, då kommer du säkert på jobbet. Slutligen har vi en telefonstörning i Järfälla, det går inte alls att ringa.

Trafik-Mia är min favoritredaktör; Hon är liksom en tuff skeppskapten i katastrofväder. En sån som inte lämnar sin post innan varje stockholmare sitter tryggt hemma vid kaminen. Hon är bestämd men vid varje tillfälle positivt och dessutom moderligt generös med tips: ”ska du åka ut ändå, ser till att du är fulltankat, ta med filt, vatten och ljus.” – förstått Mia, jag stannar hemma”

Riktig feelgood-reality-radio blir det genom musiken som spelas efter varje budskap spikat med vinterelände: tropiskt låtande Enrique Iglesias eller uppmuntrande “ain’t no mountain high enough” med Marvin Gay och Tammi  Terrell. Säkerligen hopgivande för alla som förargar sig i sin stilstående Volvo, ser rutorna långsamt täckas av snö och missar viktiga avtal.

Hur som helst, antingen du åkar ut i Stockholm eller stanna hemma i Nederländerna, att lyssna till  Trafik-Mia ger förtroende i en ny dag.

Getagged , , , , , , , , , , ,