Een kwestie van tijd

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

“K*t mijn rugzak!”  Slecht 3 woorden en 10 seconden zijn nodig om de jas te grijpen, de koffers uit het bagagerek te sleuren en uit de gereedstaande trein te springen. Omhoog gaat het, rennend over steile roltrappen via poortjes terug naar de toiletten in de hal van luchthaven Arlanda. Daar wacht een glimlachende schoonmaker. Hij wijst ons op de door mij vergeten rugzak die inmiddels de status “verdachte bagage” heeft gekregen. Beveiliging is onderweg. Beveiliging…. –slik– …nog nooit heb ik me hier onveilig gevoeld.

Het is vrijdag 17 maart, een dag later. Na een fika in Kulturhuset valt het fotografenoog van Reisgenoot op de retroklok aan de pui van warenhuis Åhléns. Uitgebreid nemen we de tijd voor wat kiekjes; de zon schijnt, we hebben vakantie. Op straat lopen mensen met lichte tred het weekend tegemoet. Ze hebben vers fruit gekocht op Högtorget of snuffelen tussen de muziek in Bengans. Op Sergelstorg wordt, zoals vrijwel dagelijks, gezongen en gedemonstreerd voor mensenrechten.

“Het was een kwestie van tijd”, zeggen deskundigen, voordat de terreur ook Zweden zou treffen. En zo, gisteren, op een even mooie vrijdagmiddag, op vrijwel hetzelfde tijdstip exact 2 weken later, kwam onder precies die klok van Åhléns een vrachtwagen rokend tot stilstand nadat hij moordend had toegeslagen in de Drottninggatan. Het moment was kennelijk daar.

Er zijn doden, slachtoffers, er was paniek, het openbaar vervoer verlamde, de stad was ontregeld, het land in shock. Maar er waren ook helden, alerte getuigen, een goed voorbereid politiekorps en in eenheid opererende overheid. Via de hashtag #openstockholm boden mensen een bed aan gestrande reizigers, niemand sliep op straat.

Een zee van bloemen en een ontroerende solidariteit tekenen een dag later de stad. Ten grondslag aan de Zweedse samenleving ligt een sterk gevoel van gemeenschapszin. Maar ja, zeker; er bestaat ook polarisatie. De Zweden komen hier goed doorheen, daarvan ben ik overtuigd. Hoe? Kroonprinses Victoria gaf het enig juiste en simpele antwoord: “samen.”

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Een kwestie van tijd foto

Försök att översätta till Svenska

EN TIDSFRÅGA

“F*n, min ryggsäck!”  Inte mer än 3 ord och 10 sekunder behövs att ta jackan, fatta koffertarna ifrån bagagehyllan och hoppa ut ur tåget precis innan den avreser. Det går uppåt, springande över branta rulltrapporna via staket till toaletterna i Arlanda flygplatsens hallen. Där väntar en leende städare. Han pekar på ryggsäcken som Reskamrat  –jag nämner inget namn-  lämnade  och under tiden fått statussen ”misstänkt bagage”. Säkerhetsvakten är på väg. Säkerhetsvakten…  -usch-  …jag har aldig kännt mig otryggt här.

Fredag 17 mars, nästa dagen. Efter en fika i Kulturhuset får Reskamrat, som tycker om fotografera, syn på retro-klockan på Åhléns City väggen.  Solen skiner, vi har semester. Så vi tar tid, går runt och tar några bilder. På gatorna går folk med lätta steg, på väg mot helgen. De har köpt färska frukt på Högtorget eller snokar efter fin musik i Bengans. På Sergelstorg finns, som ganska ofta, några som sjunger och demonstrerar för människliga rättigheter.

”Det var bara en tidsfråga”, säger experterna., innan även Sverige skulle drabbas av terror.

Alltså, igår, en lika fin fredageftermiddag, nästan samma tidpunkten, exakt två veckor senare, nedanför precis den där Åhléns klockan, kör en lastbil fast efter ha åkt mördande genom Drotninggatan. Tidpunkten upperbarligen kommit.

Det finns offer, det fanns panik och kaos i hela stan, kollektivtrafiken förlamade, landet är i chock. Men det fanns också hjältar, påpassliga vittnen, en väl förbered polismakt och enhet i ansvariga myndigheter. Via hashtaggen #openstockholm bjudade folk en säng till strandade resande, ingen sov på gatan.

En dag senare färgas stans city av ett blomsterhav. Svenska samhället byggdes på en stark gemenskapskänsla. Men visst; det finns även polarisering. Sverige klarar sig, det är jag helt säkert på. Hur då? Kronprinsessan Victoria kom med ett bra och enkelt svar: ”tillsammans.”

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , ,

Cut & paste

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Meer dan eens zette ik mij met schaar, Prittstift en een stapel verbleekte, reeds door anderen stuk gebladerde Libelles, aan de fantasieloze opdracht “maak een collage die iets over jezelf vertelt.” Verder dan lievelingseten en hobby’s kwam het inhoudelijk meestal niet. Dat zulks geknutsel niet glimlachend als een typisch jaren-tachtig-dingetje kan worden afgedaan ontdekte ik toen mijn dochters zich decennia later voor het vak CKV door exact dezelfde opdracht heen worstelden.

De in collagetechniek uitgevoerde portretten van het kunstenaarsduo Cooper & Gorfer staan mijlenver af van dit soort knip- en plakwerk. Sara Cooper, fotografe en opgegroeid in Pittsburg, raakte gefascineerd door de verlaten industriële landschappen en de door haar vader getekende versies daarvan. Architecte Nina Gorfer – haar wieg stond in Wenen –  had een oma die een geweldig vertelster was en elk plekje van haar bergboerderij voorzag van een uniek verhaal.

Bij het zien van oude familiealbums realiseerden Cooper en Gorfer zich dat een foto meerwaarde krijgt door er een interpretatie of verhaal in te vlechten. Op hun schilderijen – of zijn het toch foto’s? –  portretteren ze mensen. Ze gebruiken daarbij dezelfde strategie die ons geheugen hanteert; door te filteren, dingen weg te laten en toe te voegen maken ze van ervaringen een eigen herinnering, een eigen plaatje.

Cooper en Gorfer verdiepen zich uitgebreid in de afkomst en leefwereld van de vrouwen die ze afbeelden. De streek van herkomst wordt in de prenten vertaald in o.a. traditionele kleding en voorwerpen. Ambities, dromen, trots en teleurstellingen zie je terug in een houding, oogopslag of in de positie van handen. Op levensgroot formaat maken de collages indruk. Ze vertellen ze niet alleen het verhaal van een individu maar ook dat van over generaties heen veranderende culturen.

Associeer deze beschrijving nou niet met fotostudio De Boer te Volendam, waar je je voor een luttel bedrag in klederdracht hijst en voor de pret laat vastleggen. De portretten van Cooper en Gorfer hebben níets met toerisme te maken. Ze tonen karaktervolle vrouwen en het vaak ongerepte landschap waarin ze leven. De architect en fotografe maakten hun series in o.a  Lappland, Argentinië, IJsland, Groenland, de Faeröer eilanden en Kirgizië.

Cooper en Gorfer wonen en werken in Göteborg en Berlijn. Nog tot en met 11 juni is hun werk te zien in het – heerlijke! – Fotografiska Museet in Stockholm. Ook via Instagram (coopergorfer) zijn de dames te volgen.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Sami_Eugenia_withWovenBelt

Försök att översätta till Svenska

CUT & PASTE

Allt som oftast använde jag sax, limstiftet och en stapel gamla, söndriga damtidningar för att klara av fantasilösa uppdraget ”gör ett collage som berätter något om dig själv.”  Oftast blev det inte mer än bilder av favoritmat och hobbyer. Att den där typen pyssel inte bara var en typisk 80-talet-grej visade sig när mina döttrar fick exact samma uppdraget på skolan, flera decennier senare.

Cooper & Gorfers porträtt, utfört i collagetekniker, liknar inte alls den där klipp och klistra-arbetet. Sara Cooper, en fotograf som växte upp i Pittsburg, facinerades av det nära industriella landskapet och hur sin pappa skissade detta med teckningskol. Arkitekten Nina Gorfer – hennes vagga stod i Wien –  hade en mormor som var en fantastisk berättare och kopplade unika historia till varje ställe av hennes bondegård i Alperna.

När Cooper en Gorfer bläddrade igenom gamla familjalbum betänkte de att en bild kan få ett mervärde om man infogar en interpretation eller historia. På deras tavlor – eller är de ändå foton?– porträtterar de olika typ människor. De hanterar samma strategin som vårt minne gör; genom att filtrera, undanta eller bifoga saker skapar vi ett eget minne, en egen bild till våra upplevelser.

Cooper en Gorfer fördjupar sig i härkomsten och tillvaron av kvinnorna de tänker avbilda. Deras hemtrakt syns på tavlor i bl.a. traditionell klädsel och föremålen. Ambitioner, drömmar, stolthet och besvikelser uttrycks genom attityd, ögonkastet eller händernas position. I naturlig storlek är de väldigt imponerande. De berätter inte bara individernas historier men även visar hur kultur kan förändras över generationer.

Snälla, förknippa inte den här bekrivning med fotostudio de Boer i Volendam, där alla kläder om sig i folkdräkt och fotograferas, på skoj. Cooper och Gorfers porträtterna har íngenting med turism att göra. De presenterar karaktärsfulla kvinnor och de ofta orörda landskap där de lever. Arkitekten och fortografen gjorde deras collageserier i Lappland, Argentina, Island, Grönland, Färöarna och Kirgizistan.

Cooper och Gorfer arbetar i både Göteborg och Berlin. Till och med 11 juni visas porträtterna i – fina!- Fotografiska i Stockholm. Även via Instagram (coopergorfer) kan du följa damerna.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , ,

Stepbiljet

Het stembiljet is binnen, check! De laatste campagneweek is aangebroken in een verkiezingsstrijd die beheerst wordt door de kreet “normen en waarden”. Maar zo op het eind van de politieke veldslag komt het behalve op integriteit ook aan op het duurvermogen van de lijsttrekkers. Wie van vermoeidheid geen glimlach meer tevoorschijn kan toveren of de AOW met WAO verwart, levert volgens de peilingen direct Haagse zetels in.

Twee jaar terug was ik te gast bij Alexandra Völker, namens Socialdemokraterna het jongste lid van het Zweedse Parlement. Alexandra zal zich recent bezig gehouden hebben met het besluit de dienstplicht opnieuw in te voeren, want defensie is haar aandachtsgebied. Dat openheid en toegankelijkheid belangrijke waarden zijn van de Zweedse democratie zie je aan de massieve, grauwe gebouwen van de Riksdag in Stockholm niet meteen af. Ook binnen voelt het als een gesloten bastion. Toch blijkt er  – verrassend – een alles behalve kille sfeer te hangen. De inrichting varieert van modern Scandinavisch design tot klassieke muur- en plafondschilderingen en ornamenten in Jugendstil.

De centrale hal maakt direct indruk als ontmoetingsplaats door zijn restaurants, postkantoor en reisbureau. In de oostelijke vleugel leidt een monumentale trap naar de eerste verdieping, waar bustes en portretten van voormalige staatsmannen en -vrouwen de geschiedenis levend houden. Hier zijn ook de oude en nieuwe kamerzalen te vinden. De zitplaats van de afgevaardigden wordt bepaald door leeftijd, partij en regio. Alexandra, jong en bevlogen, is enorm trots op haar plaats, al zit ze in de achterste geledingen.

Vanwege de reisafstanden in het langgerekte Zweden hebben alle 349 parlementariërs recht op een soort bed-bad-brood-regeling. Veel van hen wonen in een appartement binnen het complex van regeringsgebouwen, dat trouwens waanzinnig veel groter is dan de buitenkant doet vermoeden. Door ondergrondse gangen zijn een aantal gebouwen op een spannende manier verbonden. Een daarvan gaat onder de brug van het Stallkanalen door en wordt “the run” genoemd, naar de stroom gehaaste, hijgende parlementsleden die nadat het oproepsignaal voor een stemming heeft geklonken, nog precies 8 minuten hebben om naar hun stemknop te rennen. Voor wie dat niet denkt te redden, staan steps klaar; degelijke modellen met bel en luchtbanden.

Daar sta je dan, met al je idealen. Blijkt je stem simpelweg af te hangen van een goede conditie.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Stepbiljet foto

Försök att översätta till Svenska

VALSEDEL

Fick min valsedel, check! Den sista kampagnjveckan börjat, i en valstrid som domineras av orden “normer och väderingar”. Men nu, mot slutet av det politiska slaget gäller det, förutom integriteten, också politikernas kondisen. Den som, på grund av utmattning, orkar inte längre trolla fram ett leende eller förvirrar försäkringen AOW med försäkringen WAO, förlorar omedelbart platser i Hagues parlementet.

För två år sen var jag gäst hos Alexandra Völker, Socialdemokraternas yngste medlem i Riksdagen. Antagligen Alexandra hållade på med den nyligen återinförde värnplikten eftersom försvaret är hennes uppdrag. Riksdagshusets utsidan verkar massivt och grått. Att öppenhet och tillgånglighet är viktiga inslag i den svenska demokratin syns inte direkt. Även på insidan känns det som en sluten bastion. Men stämningen är dock inte alls kyligt, snarare överraskande varmt. Inredningen varierar mellan modern skandinavisk design, klassiska vägg- och takmålningar och ornament i jugend-stil.

Hallen, som är centralt belägen, impar som en riktig mötesplats, på grund av restauranger, postkontoret och resebutiken. I östra flygeln ledar en monumental trappa till första våningen, där statuer och målningar av före detta statsledare påminner om Sveriges historia. Här finns även de gamla och nya kamrar. Ledamöternas platser baseras på ålder, parti och region. Unga, eldade Alexandra är stolt över sin stol, även om den befinner sig på bortre sidan.

På grund av reseavstånden i det här långa landet har alla 349 ledamöter rättighet att få typ säng-bad-bröd-arrangemang. Många av dem bor i en lägenhet inom riksdags anläggningen, som förresten är mycket större än förmodats vid första anblicken. Byggnaderna förbindas via spännande, underjordiska korridorer. En av dem finns under Stallkanalens bro och kallas för “the run”, efter strömen skyndande, flämtande ledamöter på väg till kammaren. En ljudsignal anger att de har bara 8 minuter kvar att springa till voteringsknappan. För dem som inte tror hinna finns det sparkcyklar; rejäla modeller med ringklocka och luftfyllda hjul.

Där står du då, fylld av idealer. Och visar sig ditt inflytande helt enkelt kommer an på en bra kondition.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , , ,

Vroegboekkorting

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In het huis waar ik leef hebben we niks aan vroegboekkorting. Het komt het er gewoon niet van om tijdig vakantieplannen te maken en voor onze favoriete bestemming hoeft dat feitelijk ook niet want daar geldt het “allemansrecht”. Je mag er vrij kamperen, mocht er geen plaats zijn op aangeharkte campings of geasfalteerde camperplaatsen.

Officieel staat het allemansrätt in de Zweedse grondwet sinds 1994. Maar het recht je te mogen begeven over het land en water van anderen, te mogen eten wat de natuur biedt en op een zelfgekozen plek te overnachten dateert eigenlijk al uit de tijd dat lange afstanden nog te paard en te voet afgelegd werden. Dankzij het allemansrätt kon je de reis aanzienlijk verkorten, je honger stillen met bessen of paddenstoelen en ergens een kamp voor de nacht opslaan.

Bij dit vriendelijke gebaar horen ook verantwoordelijkheden, die uitgaan van respect voor elkaar en voor de natuur. Het is natuurlijk niet de bedoeling dat je dwars door graan-, mais- of aardappelvelden banjert, rotzooi achterlaat of je hightech camper op iemands strak getrimde gazon parkeert. Deze fatsoensregels worden aan Zweedse kinderen al op de basisschool geleerd.

En toch, zo simpel en harmonisch als het klinkt is het niet altijd. Want wanneer ploegen professionele bessenplukkers op grote schaal de bossen leeg oogsten en ruiterevenementen of skiwedstrijden de tere reeënziel teveel schrik aanjagen, rijst de vraag of je zomaar winst mag halen uit andermans eigendom. Het verbond van landbouwers vraagt namens de boeren om duidelijker regels en de Zweedse rijksdienst voor milieu laat experts zich daar over buigen.

Slechts één keer in mijn leven heb ik wild gekampeerd. Aan een beek beschut door wat rotsen zetten we een tentje op. Op enige afstand lag een dikke steen die door zijn vorm uitstekend voldeed als toilet. Er was niemand, er was niks. Alleen de wind en een zon die aan een prachtige, heldere hemel onderging en weer opkwam. Ondanks die natuurlijke eenvoud voelde ik me onrustig, alsof ik moest afkicken van een leven gevuld met hekken, schrikdraad en bordjes “eigen terrein”, verboden toegang” en hier waak ik.”

“Allemansrätt”… ik zoek nog naar de juiste Engelse vertaling van het woord, zodat ook een Amerikaanse president het zou kunnen begrijpen.

(Meer foto’s bij deze columns vind je tegenwoordig op Instagram: svenska_smulor)

vroegboekkorting-foto

Försök att översätta till Svenska

I huset där jag bor är så kallade “boka-tidigt-rabatter” inte till nytta. Det är bara så att vi aldrig planerar semestern långt i förväg och det behövs ju inte för vår favoritbestämmelse eftersom där gäller ”allemansrätten.” Om det inte skulle finnas plats på rent sopade camping och asfalterade husbilsplatser får man tälta ute i vildmarken.

Officiellt har allemansrätten skrivits in i den svenska lagen året 1994. Men egentligen har rätten att gå över annans mark och vatten, plocka bär och svamp och uppehålla sig under en kortare tid, sitt ursprung i  tiden man reste långa distanser till fots eller med häst. Tack vare allemansrätten förkortades resan, hade man något att äta och kunde slå nattläger.

Det hör nog ansvarigheter till den här vänliga gesten, som utgår från respekt för andra människor och naturen. Det är inte meningen att vandra rakt igenom kornåkrar, majs- och potatisfält, lämna skräp eller parkera sin hightech husbil på en välskött, smaragdgrön gräsmatta. Svenska barn lär sig om dessa hövlighetsregler redan i grundskola.

Ändå, det är visst inte så enkelt och harmoniskt som det kanske verkar vara. För om gäng professionella bärplockare storskaligt skördar i skogarna och rådjursjälar förskräcks av rid- och skidklubbar då reser sig frågan om man får utnyttja annans egendom i kommersiellt syfte. Lantbrukarnas riksförbundet  föreslår klara och tydliga spelregler och Naturvårdsverket har numera en expertgrupp för att utreda frågan.

Bara en gång tältade jag i vildmarken. Vid en bäck, nära några berg. En bit bort från tältet låg en stor sten som, på grund av sin form, funkade perfekt som toa. Det fanns ingen, det fanns inget. Bara vinden och solen, som gick ned och upp igen under den vackra himlen. Trots detta kände jag mig oroligt, liksom jag skulle vänja mig av med ett liv fyllt med staket, eltråd och skyltar med varning för hunden, tillträde förbjudet och privat område.

Allemansrätt…jag letar ännu efter ordets engelsk översättning …så att även en amerikansk president skulle lyckas förstå.

(Flera dessa kolumner tillhörande bilder hittar du numera på Instagram: svenska_smulor

Getagged , , , , , , , , , , ,

Aardig privé

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In het brandschone trappenhuis kwam ik zelden iemand tegen. Alleen via de openstaande balkondeuren vernam ik dat er leven was bij de buren. En in de late avond, als ik probeerde de slaap te vatten, drongen geluiden door die erop wezen dat er van dat leven volop genoten werd. Maar meestal was het doodstil en moest ik voor wat gezelligheid de deur uit. Zo kwam het dat ik op een mooie zondagmiddag de fiets pakte en naar Ulva Kvarn reed.

Ulva Kvarn is een meer dan 700 jaar oude watermolen, die zijn naam dankt aan de tijd dat wolven er het water van de Fyrisån overstaken. Door de eeuwen heen had de watermolen een wisselende reputatie. In de 18de eeuw beleefde de plek zijn glorietijd. De zagerij, smederij en brandewijnstokerij waren van serieus economisch belang en dienden tot 1929 Uppsala’s Universiteit. Maar er waren ook tijden van malaise, malle molenaars en zgn. “piskerels”; mannen die  – ik verzin dit niet-  van urine doordrongen aarde verzamelden, voor de productie van salpeterzuur, bestanddeel van oorlogskruit.

In de schuren waar vroeger ambachtslieden werkten hebben nu o.a. een glasblazer en edelsmid hun atelier. Er zijn wat antiek- en curiosawinkeltjes, een simpel café, een restaurant en af en toe is er markt. ’s Zomers spelen kinderen langs de oevers van de rivier, terwijl anderen bijkletsen met een doosje verse, bij Ulva Gubben geplukte aardbeien binnen handbereik. Zo heerlijk simpel kan het leven zijn.

De middag bij de watermolen deed me goed tot ik na een zweterige terugtocht, onder de douche, een teek ontdekte. De plaats waar het bijtgrage beestje zich genesteld had was  -ik laat de intieme details graag achterwege-  ronduit ongelukkig. Onbereikbaar, onmogelijk door mijzelf te verwijderen. Wat nu? Gegeneerd wrong ik me langs het balkonschot, waar ik werd aangestaard door een paar verbaasde buurogen. “Ehmmmm….zou je me misschien even kunnen helpen?”   

Voor ik het wist stond ik halfnaakt voor mijn wildvreemde jonge buurvrouw. Vriendelijk, maar zonder ook maar één poging te wagen aan smalltalk te doen, hielp ze me van de teek af. In de weken die volgden trof ik haar nog 2 keer in het trapportaal. Slechts een mager knikje wisselden we uit. Nooit meer hoorde ik het bed kraken en steunen. Er verandert iets als de buren een gezicht krijgen.

(Meer foto’s bij deze columns vind je tegenwoordig op Instagram: svenska_smulor)

privekwestie-foto

Försök att översätta till Svenska

GANSKA PRIVAT

I rena trapphuset stötte jag sällan på någon. Bara genom öppna balkongdörrarna märkte jag att det fanns liv hos grannlägenhetet. Och sent på kvällarna, när jag försökte sova, hörde jag ljud som pekade ut att det där livet njutades fullt ut. Men vanligen var det helt tyst och tvingades jag åka ut för att ha det lite mysigt. Så där hände det att jag cyklade till Ulva Kvarn.

Ulva Kvarn är en mer än 700 år gammal vattenkvarn vilkas namn hänvisar till tiden läget fungerade som ett vadställe för vargar. Genom seklerna hade kvarnen en skiftande framtoning. Under 1800-talet gick det mycket bra för Ulva Kvarn. Sågverket, smedjan och brännvinsbränneri hade en stark ekonomi som, under en vis period, bidrog till Uppsala’s universitet. Men det fanns också perioder med förfall, fattigdom, galna mjölnare och ”pissegubbar”; män som  -jag hittar inte på det här-  samlade in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter, använts som krut i eldvapen.

I bodarna där handverkare jobbade förr har numera en silversmedja och en glasblåsare sina ateljéer. Det finns några små antik- och kuriosabutiker, ett café och en krog. Då och då är det marknad eller bakluckeloppis. På sommaren leker barn längs åns bräddar. Andra tar med sig en ask färska, hos Ulva Gubben plockade jordgubbar och trivas på gräset. Så härligt och enkelt kan livet vara.

Jag mådde bra av den där eftermiddag i Ulva Kvarn. Tills jag, efter en svettig cykeltur, tog en dusch och upptäckte en fästing. Bitsugen parasiten hade installerat sig på en plats  – jag undviker hellre intima detaljer-  som var absolut olämpligt. Oåtkomligt, omöjligt att få bort själv. Vad göra nu? Generade böjde jag över balkongplanket och möttes av ett par förvånade ögon. “Ehhmmm…skulle du kanske kunna hjälpa mig?”

En stund senare stod jag halvnaken framför min okänd ung grannkvinna. Vänligt, men utan att försöka använda typ smalltalk en enda gång, tog hon bort fästningen. Veckorna därpå träffades vi två gånger till i trapphuset. Vi nickade men sa ingenting. Aldrig mer hörde jag sängen knaka eller rösterna stöna. Vissa saker förändrar när grannarna  får ett ansikte.

(Flera dessa kolumner tillhörande bilder hittar du numera på Instagram: svenska_smulor

Getagged , , , , , , , ,

Trafik-Mia

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Noem het een afwijking, maar het is zó fijn; luisteren naar de verkeersinformatie van radio P4 Stockholm. De zender werkt namelijk met 1300 burgermelders die informatie aanleveren over de situatie op de wegen en in het openbaar vervoer. Dat levert smeuïge berichtgeving op, waarvoor de verkeersredactie de radioprogramma’s mag onderbreken.

“Opgelet, er zijn door sneeuw en gladheid veel verstoringen in de stad. Na een ongeluk staat het vast op de E18 Enköpingsvägen. Reddingsdiensten zijn ter plaatse en bergingswerkzaamheden zijn in volle gang maar inmiddels is er ook in andere richting gebotst. Nu is ook een auto van de hulpdiensten is aangereden  – allemachtig! – waarna de weg is afgesloten. De politie meldt dat het echt heel glad is, wees alsjeblieft voorzichtig! 

Verder hebben we een kapotte bus op Klarastrandsleden. Het is een grote, dus doorgaand verkeer kan passeren wel vergeten. Eveneens problemen op Katarinavägen. Daar heeft iemand geprobeerd te keren, wat niet gelukt is. Kijk ook uit voor een diep gat in de weg, ergens op de LV 222 Värmdöleden.  

Ondanks het slechte weer zijn de bloedbussen op weg gegaan om donoren te ontvangen. – de helden! – Er is gebrek aan bloedgroep O, dus ga zo mogelijk even langs. Je vindt ze in Gärdet, Vasastan, Södermalm en Liljeholmen.

Het openbaar vervoer houdt zich goed vanochtend, slechts twee vertragingen, op de groene lijn richting Hässelby en de rode richting Ropsten. Met een beetje geduld kom je gewoon op je werk. Tenslotte een mededeling voor Järfalla. Daar is op dit moment geen telefoonverkeer mogelijk.”

Trafik-Mia is mijn favoriete redacteur; ze is als een stoere scheepskapitein in zwaar weer. Zo een die haar post niet verlaat voordat elke Stockholmer weer veilig thuis voor de kachel zit. Ze is streng maar niet-aflatend positief en bovendien moederlijk genereus met tips: “moet je toch op pad, zorg dat je volgetankt bent, neem een deken, water en kaarsen mee.”  – duidelijk genoeg Mia, ik blijf binnen –

Echte feelgood-reality-radio wordt het door de muziek die volgt op elk bericht vol winterse misère: tropische klanken van Enrique Iglesias of het opmonterende “ain’t no mountain high enough” van Marvin Gay en Tammi Terrell. Ongetwijfeld hoopgevend voor iedereen die zich in zijn stilstaande Volvo zit op te vreten, de ruiten langzaam dicht ziet sneeuwen en belangrijke afspraken misloopt.

Hoe dan ook: of je nou de deur uitgaat in Stockholm of binnen blijft in Nederland, luisteren naar Trafik-Mia geeft vertrouwen in de nieuwe dag.

f6ngyai3cy1zsgvo97lac3uourhu4d0

Försök att översätta till Svenska

TRAFIK-MIA

Det verkar nog lite konstigt men det är en förnöjelse; lyssna till Stockholms trafikinformation. P4 Stockholm har 1300 fasta rapportörer som ger information om situationen på väger och kollektivtrafiken. Det leder till underhållande budskap, som avbryter radiosändningarna.

“Akta, många störningar i stan, på grund av snö och halkan. Efter en olycka är det helt stopp på E18 Enköpingsvägen. Räddningstjänsten är på plats och bärgningarbete är på gång men under tiden krockades det även på andra körfältet och nu har också skjutsbilen kolliderat – Jösses!-  varefter vägen helt avstängdes. Polisen meddelar att det är väldigt väldigt halt därute, snälla var försiktig!

För övrigt har vi en trasig buss på Klarastrandsleden. Det gäller en stor buss så det är ingen idé att passera där. Också trassler på Katarinavägen. Där försökte någon vända bilen men lyckades tyvärr inte. Akta även på LV 222 Värmdöleden, där finns ett djupt hål i vägbana.

Trots ovädret är blodbussarna på väg ut att motta blodgivare – hjältar! –  Det finns brist på O-blod så gå dit om möjligt. Blodbussar hittas i Gärdet, Vasastan, Södermalm en Liljeholmen.

Kollektivtrafiken ruller bra i morse, förutom några förseningar på gröna linjen rikting mot Hässelby och röda linjen mot Ropsten. Ha lite tålamod, då kommer du säkert på jobbet. Slutligen har vi en telefonstörning i Järfälla, det går inte alls att ringa.

Trafik-Mia är min favoritredaktör; Hon är liksom en tuff skeppskapten i katastrofväder. En sån som inte lämnar sin post innan varje stockholmare sitter tryggt hemma vid kaminen. Hon är bestämd men vid varje tillfälle positivt och dessutom moderligt generös med tips: ”ska du åka ut ändå, ser till att du är fulltankat, ta med filt, vatten och ljus.” – förstått Mia, jag stannar hemma”

Riktig feelgood-reality-radio blir det genom musiken som spelas efter varje budskap spikat med vinterelände: tropiskt låtande Enrique Iglesias eller uppmuntrande “ain’t no mountain high enough” med Marvin Gay och Tammi  Terrell. Säkerligen hopgivande för alla som förargar sig i sin stilstående Volvo, ser rutorna långsamt täckas av snö och missar viktiga avtal.

Hur som helst, antingen du åkar ut i Stockholm eller stanna hemma i Nederländerna, att lyssna till  Trafik-Mia ger förtroende i en ny dag.

Getagged , , , , , , , , , , ,

Wanderwolf

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Daar ligt-ie dan, in het duurzaamheidscentrum in Assen. Klem in een vitrine van plexiglas, de poten vroom gevouwen tegen het onderlijf, de ogen gesloten. Dus, híj was het die op 8 maart 2015 ons huis op een steenworp afstand passeerde; een avontuurlijke jongen uit de buurt van Duitse Münster, op zoek naar een leuke teef met territorium: de “Wanderwolf.”

De populatie wolven van onze buren rukt langzaam op in westelijke richting en bestaat inmiddels uit 57 roedels. Op 3 september 2016 werd opnieuw een exemplaar in ons land gespot, nu bij Beuningen. Dat klinkt als blij nieuws, ware het niet dat de relatie tussen mens en wolf nogal ambivalent is. Zijn terugkeer is een triomf voor natuurliefhebbers maar tegelijk een schrik voor schapenhouders.

In Zweden is dat niet anders. Ook daar verdween de wolf ooit door uitroeiing uit de bossen. In 1970 was het land wolfloos tot er in 1977, eerst in Norrbotten en later in Värmland, weer enkele dieren opdoken. Die bleken bij nader onderzoek van Russisch-Finse komaf; wolven zijn kilometervreters. Tegenwoordig leven er in midden Zweden naar schatting zo’n 350 wolven. Na een jarenlange groei neemt hun aantal sinds 2014 weer af. Toch verklaarde het hoogste bestuurlijke rechtscollege afgelopen week dat er, door jagers met een licentie en volgens een vastgesteld quotum, weer gejaagd mag worden. Wat betekent dat deze winter 24 wolven – pang! – kunnen worden afgeschoten. De motivatie daarbij: ze zorgen voor onrust en overlast bij schapenboeren en elandenjagers.

Op zichzelf begrijpbaar maar jammer toch, dat slechte imago. Want afgezien van domme ongelukken in dierentuinen en in tegenstelling tot spannende sprookjes of gruwelijke trojkaliedjes, gaan mens en wolf doorgaans best goed samen. Sinds de hondsdolheid vrijwel helemaal uit Europa is verdwenen zijn er nauwelijks incidenten geweest. Een wolf is in principe schuw. Grote kans dat je al es een wolventerritorium in Scandinavië, de Alpen, Portugal of Spanje hebt betreden, zonder het überhaupt te merken.

En zo begint 2017 in Zweden met de officiële goedkeuring van de wolvenjacht, terwijl in Nederland de Wanderwolf zijn moments of fame beleeft. Als was hij een popster die, na een intens geleefd leven, veel te vroeg door een noodlottig ongeluk aan zijn einde kwam. Zo’n type waarvan je later vaststelt dat hij baanbrekende werk verrichtte.

 wandelwolf-foto

Försök att översätta till Svenska

”VANDRINGSVARG”

Nu är han där, i natur- och hållbarhetscentret i Assen: “Vandringsvargen.” Kroppen fastnad i en plexiglas vitrin, benen fromt vikande mot bålen, ögonen slutna. Alltså, det var han som passerade, ett stenkast från vårt hus, den 8 mars 2015; en äventyrlig kille som kom från tyska Münsterland, letande efter en tjusig tik med revir.

Grannarnas populationen består under tiden av 57 vargflockar och rycker fram i västlig riktning. Den tredje september 2016 observerades ytterligare en varg i Nederländerna, nära Beuningen. Det låter som glada nyheter om inte relationen mellan människa och varg vore så ambivalent. Hans återkomst är en triumf för naturskyddare men samtidigt ett hot för fårägare.

Samma ambivalensen finns i Sverige. Även där försvann vargen ur skogarna efter vara utrotat. Året 1970 fanns det inte en enda varg kvar tills några djur dök upp igen året 1977, först i Norbotten och sen i Värmland. De verkade ha rysk-finska rötter; vargar är tydligen inte rädd för en långdistanspromenad.

Numera finns det ungefär 350 vargar i Sverige. Antalet ökade under många år men ökningen började avta sen året 2014. Trots detta bestämde högsta förvaltningsdomstolen förra veckan att licensjakten får dra igång och en kvot av 42 vargar ska –pang! – skjutas den här vintern. Tillhörande motiveringen är att vargar orsakar oro och besvär till fårbönder och älgjägare. Vilket är i och för sig förstårbart.

Men synd ändå, denna dåliga framtoning. För förutom en dum olycka i djurgården och i motsatts till spännande sagor, går människa och varg oftast bra ihop. Nu när nästan hela Europa är rabiesfri rapporteras knappt incidenter. Vargen är i princip skygga till sin natur. Antagligen har du redan beträtt en vargrevir i Skandinavien, Alperna, Portugal eller Spanien utan att märkas.

Så här börjar året 2017 i Sverige med ett officiellt tillstånd att skjuta vargar, medan i Nederländerna en “Vandringsvarg” upplever sina moments of fame i Assen. Som vore han en popstjärna, en typ som har levat livet intensivt och gick sitt öde till mötes vid unga år. En sån som efteråt verkar varit en nydanare.

Getagged , , , , , , , , , ,