Categorie archief: fijne plekken

Cut & paste

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Meer dan eens zette ik mij met schaar, Prittstift en een stapel verbleekte, reeds door anderen stuk gebladerde Libelles, aan de fantasieloze opdracht “maak een collage die iets over jezelf vertelt.” Verder dan lievelingseten en hobby’s kwam het inhoudelijk meestal niet. Dat zulks geknutsel niet glimlachend als een typisch jaren-tachtig-dingetje kan worden afgedaan ontdekte ik toen mijn dochters zich decennia later voor het vak CKV door exact dezelfde opdracht heen worstelden.

De in collagetechniek uitgevoerde portretten van het kunstenaarsduo Cooper & Gorfer staan mijlenver af van dit soort knip- en plakwerk. Sara Cooper, fotografe en opgegroeid in Pittsburg, raakte gefascineerd door de verlaten industriële landschappen en de door haar vader getekende versies daarvan. Architecte Nina Gorfer – haar wieg stond in Wenen –  had een oma die een geweldig vertelster was en elk plekje van haar bergboerderij voorzag van een uniek verhaal.

Bij het zien van oude familiealbums realiseerden Cooper en Gorfer zich dat een foto meerwaarde krijgt door er een interpretatie of verhaal in te vlechten. Op hun schilderijen – of zijn het toch foto’s? –  portretteren ze mensen. Ze gebruiken daarbij dezelfde strategie die ons geheugen hanteert; door te filteren, dingen weg te laten en toe te voegen maken ze van ervaringen een eigen herinnering, een eigen plaatje.

Cooper en Gorfer verdiepen zich uitgebreid in de afkomst en leefwereld van de vrouwen die ze afbeelden. De streek van herkomst wordt in de prenten vertaald in o.a. traditionele kleding en voorwerpen. Ambities, dromen, trots en teleurstellingen zie je terug in een houding, oogopslag of in de positie van handen. Op levensgroot formaat maken de collages indruk. Ze vertellen ze niet alleen het verhaal van een individu maar ook dat van over generaties heen veranderende culturen.

Associeer deze beschrijving nou niet met fotostudio De Boer te Volendam, waar je je voor een luttel bedrag in klederdracht hijst en voor de pret laat vastleggen. De portretten van Cooper en Gorfer hebben níets met toerisme te maken. Ze tonen karaktervolle vrouwen en het vaak ongerepte landschap waarin ze leven. De architect en fotografe maakten hun series in o.a  Lappland, Argentinië, IJsland, Groenland, de Faeröer eilanden en Kirgizië.

Cooper en Gorfer wonen en werken in Göteborg en Berlijn. Nog tot en met 11 juni is hun werk te zien in het – heerlijke! – Fotografiska Museet in Stockholm. Ook via Instagram (coopergorfer) zijn de dames te volgen.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Sami_Eugenia_withWovenBelt

Försök att översätta till Svenska

CUT & PASTE

Allt som oftast använde jag sax, limstiftet och en stapel gamla, söndriga damtidningar för att klara av fantasilösa uppdraget ”gör ett collage som berätter något om dig själv.”  Oftast blev det inte mer än bilder av favoritmat och hobbyer. Att den där typen pyssel inte bara var en typisk 80-talet-grej visade sig när mina döttrar fick exact samma uppdraget på skolan, flera decennier senare.

Cooper & Gorfers porträtt, utfört i collagetekniker, liknar inte alls den där klipp och klistra-arbetet. Sara Cooper, en fotograf som växte upp i Pittsburg, facinerades av det nära industriella landskapet och hur sin pappa skissade detta med teckningskol. Arkitekten Nina Gorfer – hennes vagga stod i Wien –  hade en mormor som var en fantastisk berättare och kopplade unika historia till varje ställe av hennes bondegård i Alperna.

När Cooper en Gorfer bläddrade igenom gamla familjalbum betänkte de att en bild kan få ett mervärde om man infogar en interpretation eller historia. På deras tavlor – eller är de ändå foton?– porträtterar de olika typ människor. De hanterar samma strategin som vårt minne gör; genom att filtrera, undanta eller bifoga saker skapar vi ett eget minne, en egen bild till våra upplevelser.

Cooper en Gorfer fördjupar sig i härkomsten och tillvaron av kvinnorna de tänker avbilda. Deras hemtrakt syns på tavlor i bl.a. traditionell klädsel och föremålen. Ambitioner, drömmar, stolthet och besvikelser uttrycks genom attityd, ögonkastet eller händernas position. I naturlig storlek är de väldigt imponerande. De berätter inte bara individernas historier men även visar hur kultur kan förändras över generationer.

Snälla, förknippa inte den här bekrivning med fotostudio de Boer i Volendam, där alla kläder om sig i folkdräkt och fotograferas, på skoj. Cooper och Gorfers porträtterna har íngenting med turism att göra. De presenterar karaktärsfulla kvinnor och de ofta orörda landskap där de lever. Arkitekten och fortografen gjorde deras collageserier i Lappland, Argentina, Island, Grönland, Färöarna och Kirgizistan.

Cooper och Gorfer arbetar i både Göteborg och Berlin. Till och med 11 juni visas porträtterna i – fina!- Fotografiska i Stockholm. Även via Instagram (coopergorfer) kan du följa damerna.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , ,

Stepbiljet

Het stembiljet is binnen, check! De laatste campagneweek is aangebroken in een verkiezingsstrijd die beheerst wordt door de kreet “normen en waarden”. Maar zo op het eind van de politieke veldslag komt het behalve op integriteit ook aan op het duurvermogen van de lijsttrekkers. Wie van vermoeidheid geen glimlach meer tevoorschijn kan toveren of de AOW met WAO verwart, levert volgens de peilingen direct Haagse zetels in.

Twee jaar terug was ik te gast bij Alexandra Völker, namens Socialdemokraterna het jongste lid van het Zweedse Parlement. Alexandra zal zich recent bezig gehouden hebben met het besluit de dienstplicht opnieuw in te voeren, want defensie is haar aandachtsgebied. Dat openheid en toegankelijkheid belangrijke waarden zijn van de Zweedse democratie zie je aan de massieve, grauwe gebouwen van de Riksdag in Stockholm niet meteen af. Ook binnen voelt het als een gesloten bastion. Toch blijkt er  – verrassend – een alles behalve kille sfeer te hangen. De inrichting varieert van modern Scandinavisch design tot klassieke muur- en plafondschilderingen en ornamenten in Jugendstil.

De centrale hal maakt direct indruk als ontmoetingsplaats door zijn restaurants, postkantoor en reisbureau. In de oostelijke vleugel leidt een monumentale trap naar de eerste verdieping, waar bustes en portretten van voormalige staatsmannen en -vrouwen de geschiedenis levend houden. Hier zijn ook de oude en nieuwe kamerzalen te vinden. De zitplaats van de afgevaardigden wordt bepaald door leeftijd, partij en regio. Alexandra, jong en bevlogen, is enorm trots op haar plaats, al zit ze in de achterste geledingen.

Vanwege de reisafstanden in het langgerekte Zweden hebben alle 349 parlementariërs recht op een soort bed-bad-brood-regeling. Veel van hen wonen in een appartement binnen het complex van regeringsgebouwen, dat trouwens waanzinnig veel groter is dan de buitenkant doet vermoeden. Door ondergrondse gangen zijn een aantal gebouwen op een spannende manier verbonden. Een daarvan gaat onder de brug van het Stallkanalen door en wordt “the run” genoemd, naar de stroom gehaaste, hijgende parlementsleden die nadat het oproepsignaal voor een stemming heeft geklonken, nog precies 8 minuten hebben om naar hun stemknop te rennen. Voor wie dat niet denkt te redden, staan steps klaar; degelijke modellen met bel en luchtbanden.

Daar sta je dan, met al je idealen. Blijkt je stem simpelweg af te hangen van een goede conditie.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Stepbiljet foto

Försök att översätta till Svenska

VALSEDEL

Fick min valsedel, check! Den sista kampagnjveckan börjat, i en valstrid som domineras av orden “normer och väderingar”. Men nu, mot slutet av det politiska slaget gäller det, förutom integriteten, också politikernas kondisen. Den som, på grund av utmattning, orkar inte längre trolla fram ett leende eller förvirrar försäkringen AOW med försäkringen WAO, förlorar omedelbart platser i Hagues parlementet.

För två år sen var jag gäst hos Alexandra Völker, Socialdemokraternas yngste medlem i Riksdagen. Antagligen Alexandra hållade på med den nyligen återinförde värnplikten eftersom försvaret är hennes uppdrag. Riksdagshusets utsidan verkar massivt och grått. Att öppenhet och tillgånglighet är viktiga inslag i den svenska demokratin syns inte direkt. Även på insidan känns det som en sluten bastion. Men stämningen är dock inte alls kyligt, snarare överraskande varmt. Inredningen varierar mellan modern skandinavisk design, klassiska vägg- och takmålningar och ornament i jugend-stil.

Hallen, som är centralt belägen, impar som en riktig mötesplats, på grund av restauranger, postkontoret och resebutiken. I östra flygeln ledar en monumental trappa till första våningen, där statuer och målningar av före detta statsledare påminner om Sveriges historia. Här finns även de gamla och nya kamrar. Ledamöternas platser baseras på ålder, parti och region. Unga, eldade Alexandra är stolt över sin stol, även om den befinner sig på bortre sidan.

På grund av reseavstånden i det här långa landet har alla 349 ledamöter rättighet att få typ säng-bad-bröd-arrangemang. Många av dem bor i en lägenhet inom riksdags anläggningen, som förresten är mycket större än förmodats vid första anblicken. Byggnaderna förbindas via spännande, underjordiska korridorer. En av dem finns under Stallkanalens bro och kallas för “the run”, efter strömen skyndande, flämtande ledamöter på väg till kammaren. En ljudsignal anger att de har bara 8 minuter kvar att springa till voteringsknappan. För dem som inte tror hinna finns det sparkcyklar; rejäla modeller med ringklocka och luftfyllda hjul.

Där står du då, fylld av idealer. Och visar sig ditt inflytande helt enkelt kommer an på en bra kondition.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , , ,

Aardig privé

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In het brandschone trappenhuis kwam ik zelden iemand tegen. Alleen via de openstaande balkondeuren vernam ik dat er leven was bij de buren. En in de late avond, als ik probeerde de slaap te vatten, drongen geluiden door die erop wezen dat er van dat leven volop genoten werd. Maar meestal was het doodstil en moest ik voor wat gezelligheid de deur uit. Zo kwam het dat ik op een mooie zondagmiddag de fiets pakte en naar Ulva Kvarn reed.

Ulva Kvarn is een meer dan 700 jaar oude watermolen, die zijn naam dankt aan de tijd dat wolven er het water van de Fyrisån overstaken. Door de eeuwen heen had de watermolen een wisselende reputatie. In de 18de eeuw beleefde de plek zijn glorietijd. De zagerij, smederij en brandewijnstokerij waren van serieus economisch belang en dienden tot 1929 Uppsala’s Universiteit. Maar er waren ook tijden van malaise, malle molenaars en zgn. “piskerels”; mannen die  – ik verzin dit niet-  van urine doordrongen aarde verzamelden, voor de productie van salpeterzuur, bestanddeel van oorlogskruit.

In de schuren waar vroeger ambachtslieden werkten hebben nu o.a. een glasblazer en edelsmid hun atelier. Er zijn wat antiek- en curiosawinkeltjes, een simpel café, een restaurant en af en toe is er markt. ’s Zomers spelen kinderen langs de oevers van de rivier, terwijl anderen bijkletsen met een doosje verse, bij Ulva Gubben geplukte aardbeien binnen handbereik. Zo heerlijk simpel kan het leven zijn.

De middag bij de watermolen deed me goed tot ik na een zweterige terugtocht, onder de douche, een teek ontdekte. De plaats waar het bijtgrage beestje zich genesteld had was  -ik laat de intieme details graag achterwege-  ronduit ongelukkig. Onbereikbaar, onmogelijk door mijzelf te verwijderen. Wat nu? Gegeneerd wrong ik me langs het balkonschot, waar ik werd aangestaard door een paar verbaasde buurogen. “Ehmmmm….zou je me misschien even kunnen helpen?”   

Voor ik het wist stond ik halfnaakt voor mijn wildvreemde jonge buurvrouw. Vriendelijk, maar zonder ook maar één poging te wagen aan smalltalk te doen, hielp ze me van de teek af. In de weken die volgden trof ik haar nog 2 keer in het trapportaal. Slechts een mager knikje wisselden we uit. Nooit meer hoorde ik het bed kraken en steunen. Er verandert iets als de buren een gezicht krijgen.

(Meer foto’s bij deze columns vind je tegenwoordig op Instagram: svenska_smulor)

privekwestie-foto

Försök att översätta till Svenska

GANSKA PRIVAT

I rena trapphuset stötte jag sällan på någon. Bara genom öppna balkongdörrarna märkte jag att det fanns liv hos grannlägenhetet. Och sent på kvällarna, när jag försökte sova, hörde jag ljud som pekade ut att det där livet njutades fullt ut. Men vanligen var det helt tyst och tvingades jag åka ut för att ha det lite mysigt. Så där hände det att jag cyklade till Ulva Kvarn.

Ulva Kvarn är en mer än 700 år gammal vattenkvarn vilkas namn hänvisar till tiden läget fungerade som ett vadställe för vargar. Genom seklerna hade kvarnen en skiftande framtoning. Under 1800-talet gick det mycket bra för Ulva Kvarn. Sågverket, smedjan och brännvinsbränneri hade en stark ekonomi som, under en vis period, bidrog till Uppsala’s universitet. Men det fanns också perioder med förfall, fattigdom, galna mjölnare och ”pissegubbar”; män som  -jag hittar inte på det här-  samlade in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter, använts som krut i eldvapen.

I bodarna där handverkare jobbade förr har numera en silversmedja och en glasblåsare sina ateljéer. Det finns några små antik- och kuriosabutiker, ett café och en krog. Då och då är det marknad eller bakluckeloppis. På sommaren leker barn längs åns bräddar. Andra tar med sig en ask färska, hos Ulva Gubben plockade jordgubbar och trivas på gräset. Så härligt och enkelt kan livet vara.

Jag mådde bra av den där eftermiddag i Ulva Kvarn. Tills jag, efter en svettig cykeltur, tog en dusch och upptäckte en fästing. Bitsugen parasiten hade installerat sig på en plats  – jag undviker hellre intima detaljer-  som var absolut olämpligt. Oåtkomligt, omöjligt att få bort själv. Vad göra nu? Generade böjde jag över balkongplanket och möttes av ett par förvånade ögon. “Ehhmmm…skulle du kanske kunna hjälpa mig?”

En stund senare stod jag halvnaken framför min okänd ung grannkvinna. Vänligt, men utan att försöka använda typ smalltalk en enda gång, tog hon bort fästningen. Veckorna därpå träffades vi två gånger till i trapphuset. Vi nickade men sa ingenting. Aldrig mer hörde jag sängen knaka eller rösterna stöna. Vissa saker förändrar när grannarna  får ett ansikte.

(Flera dessa kolumner tillhörande bilder hittar du numera på Instagram: svenska_smulor

Getagged , , , , , , , ,

Met de neus vooruit

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Experience marketing is het antwoord van retailers op de moordende concurrentie van onlineshops. In net Nederlands: winkelen moet tegenwoordig een beleving zijn. Maar hoe dan?

Op naar Vårdö, Åland. Verwacht geen fraaie etalage, geen licht- en geursensaties en al helemaal geen “foodcourt”. Verwacht ook geen nostalgie in een karakteristiek pand. K-market huist in een vaalgeel gebouwtje dat met welgeteld één pot geraniums is opgeleukt.

De zakken potgrond liggen alvast buiten, dat scheelt je als klant een hoop gesjouw. Direct bij binnenkomst kies je rechtsom of linksom. Daarna is er geen weg meer terug. Zeker als rugzakdrager is keren in het gangpad uitgesloten zonder daarbij een blik bonen of pot augurken uit de overvolle schappen te stoten. De truc is met de neus vooruit rustig van de rijst, via de tandpasta en havermoutkoekjes naar regionale specialiteiten te schuifelen en te pakken wat je nodig hebt. Doe eventueel wat stappen achteruit of doe een tweede ronde, als je iets vergeten bent. Tegemoet komend winkelverkeer knik je vriendelijk toe, waarna vanzelf duidelijk wordt wie plaats gaat maken.

Brood en vleeswaren worden vers verpakt. Schrik niet als het meisje dat vriendelijk je ham staat te snijden plots wegrent naar buiten, naar de benzinepomp. Ze noteert de begin- en eindstand van de meter en rekent op een kladje uit wat de klant dient te betalen. Daarna wast ze haar handen en helpt je vrolijk verder.

Voor post- en bankzaken is een apart loket, waar je trouwens ook medicijnen kunt afhalen. Hier geen privacystreep op de vloer. Bij drukte wacht je netjes op de plastic stoel of je snuffelt wat rond tussen cadeau-artikelen en ansichtkaarten.

Buiten staat, als een monument, een werkende telefooncel. Die is van buiten behangen met dorpsmededelingen en binnen voorzien van een ouderwetse telefoonklapper, toeristische tips en een gastenboek. Ook de uitslag van de laatste plaatselijke verkiezingen is hier te lezen. Waardoor voor iedereen duidelijk is dat tegenwoordig Anders Englund, boer uit Grundsunda,  fungeert als ‘kommunfullmäktige” op deze dunbevolkte eilandjes.

Meer dan 25 jaar lang waren Krister och Riitta Johansson eigenaren van de winkel. Ze beschouwden hun zaak niet als een baan maar als een levensstijl en dat is door hun opvolgers begrepen. K-Market Vårdö is een winkel waar je brood koopt maar waar ze ook zullen helpen als je de bus hebt gemist, je mobiel in de Sandösund is gevallen of als je een pleister en wat aanspraak nodig hebt.

Als dat geen winkelbeleving is.

(Meer foto’s bij deze columns vind je tegenwoordig op Instagram: svenska_smulor)

winkelbeleving-foto

Försök att översätta till Svenska

MED NÄSAN FRAMÅTVÄND

Experience marketing är retailers svaret på den ökada konkurrensen från webbutikerna. På klar svenska: handla ska numera vara en upplevelse. Men hur då?

Låt oss gå till Vårdö, Åland. Förvänta inga fina skyltfönster, inga ljus- eller doftsensationer och visst ingen “foodcourt”. Förvänta ingen nostalgi etablerat i en vacker träbod heller. K-Market finns i en liten, blekgul byggnad som prydes med inte mer än en kruka Pelargonier.

Säckarna planteringsjord ligger redan ute, vilket förebygger onödig kånkande. Direkt vid inträdet väljer du till vänster eller till höger. Sen finns det ingen väg tillbaka. Om du bär ryggsäck är det definitivt otänkbart att vända dig utan att knuffa burkar bonor eller saltgurkor ut ur fullpackade skåpen.

Tricket är att gå långsamt, med näsan framåtvänd, längs riz via havrekakor och tandkräm mot regional specialiteter och ta med dig allt du behöver. Gå ett steg tillbaka eller gå runt för andra gången, om du skulle ha missat något. Motkommande shoppingtrafiken hälsas med en vänlig nick, varefter någondera spontant gör plats.

Bröd och kött säljes nybakat och dagsfärsk. Förskräcks inte om flickan som vänligen skär upp din skinka plötsligt sticker ifrån, mot tankstället utanför. Hon antecknar mätarens start- och slutställning och beräknar summen kunden ska betala. Därefter tvättar hon händerna och hjälper dig vidare.

Det finns en separat biljettlucka för bank- och postärenden, där du även hämtar dina läkemedel. Golvmärkningstejp för att skydda privacy anträffas inte. Om det skulle finnas flera kunder så sätter du dig på plaststolen eller snokar runt lite genom presentartiklar och vykort.

Ute står, som ett byggnadsminne, en fungerande telefonkiosk. Den är tapetserat med lappar meddelanden från byn. Inne är den försedd med en gammaldags adressbok, turistinformation och en gästbok. Även komumunvalets utslaget läses här.  Så där blir det tydligt för alla att numera Anders Englund, jordbrukare från Grundsunda, är anställd som ‘kommunfullmäktige’ på de här tunnbefolkade små öarna.

Under drygt 25 år ägde Krister och Riitta Johansson butiken. De betraktade affären inte som ett jobb men väl som en livstil och detta förståtts av deras efterträdare. K-Market Vårdö  är en butik där du köper bröd men där man också hjälper dig om du missade bussen, tappade mobiltelefon i Sandösundet eller behöver ett plåster och lite trevnad.

Vilken shoppingupplevelse!

(Flera dessa kolumner tillhörande bilder hittar du numera på Instagram: svenska_smulor

Getagged , , , , , ,

Dwalen

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Toen ik een jaar of 10 was speelde ik wel es bij een klein ven waar je via een soort landtong in kon lopen. In mijn fantasie verdwaalde ik en gebeurden er de meest spannende dingen. Maar de werkelijkheid is dat we spreken over een plek van nog geen 50 vierkante meter, vlakbij een nette woonwijk en dat ik altijd keurig op tijd thuis was voor het avondeten.

Op het eiland Torpön, met zo’n 100 vaste bewoners gelegen in het Sommenmeer, begint de dag met regen. Daarom lopen we pas na de middag het bos in. Al na een ruime kilometer vertoont een eekhoorn, als een ware circusartiest, zijn kunsten in de boomtoppen. Het omhoog kijken leidt ons af en prompt staan we gedesoriënteerd naar het routekaartje te staren. Hebben we een zijpad over het hoofd gezien, een baai teveel geteld? Geeft niet; volgens de simpele kaart zullen we, mits we de waterkant aanhouden, verschillende uitzichtpunten passeren en die gaan we ongetwijfeld herkennen.

We slingeren over rotsen, langs met riet begroeide oeverkanten en door jong berkenbos. Jammer genoeg bieden de uitzichtpunten geen houvast; het zicht op het Sommenmeer is namelijk overál panoramisch. Soms is het klauterpad smal en stenig, dan weer breed en zompig. De lijsterbes kleurt dieprood, we menen een visarend te zien, een uit koers geraakte reebok panikeert zigzaggend voor ons uit. Het is stil en mooi op Torpön.

Ergens onderweg staat een houten schuilhutje. Met punaises is een vergeelde poster uit het tijdschrift Häst (“Paard”) aan de muur geprikt. Een blozende jongeman in groene overall kijkt übervrolijk op naar zijn vierbenige vriend. Beetje een dwaling; ik heb nog nooit een man op die manier naar een paard zien kijken. Behalve Hoofdpiet, wanneer die tijdens de intocht krampachtig zijn gezicht én het onrustige paard van Sinterklaas onder controle probeert te houden.

Door dit teken van menselijke beschaving realiseren we ons dat we trek hebben. Behalve wat bosbessen hebben we al een tijdje niks meer gegeten, er rest ons slechts een stukje chocolade. Het overzicht over de route zijn we al lang kwijt, de waterkant en de stand van de zon zijn ons baken. Als we eindelijk de verharde weg bereiken, begint zich mist te vormen boven het Torpasjön. Als in een sprookje trekt de nevel over het wateroppervlak.

We zijn ruim 4 uur verder. Moe, hongerig, verliefd op Torpön en zeker te laat terug voor het avondeten.

sam_2062-kopie

Försök att översätta till Svenska

GÅ VILSE

Som 10-åring lekte jag då och då vid en liten, grund sjö där en liten udde sköt ut i vattnet. I mina fantasier gick jag vilse och hände massor av spännande saker. Verkligheten är att det handlar om ett ställe som mäter knappt 50 kvadratmeter, nära ett lugnt kvarter och att jag alltid hinnade tillbaka till middagen.`

Torpön, största ön i sjön Sommen, med ett knappt hundratal fastboende, börjar dagen med regn. Därför går vi först i eftermiddag ut i skogen. Efter drygt en kilometer förevisar en ekorre, såsom en riktig cirkusartist, sina akrobatiska färdigheter i trädtopperna. Att titta uppåt avleder oss från rutten och prompt stirrar vi desorienterade på kartan. Har vi missat en stig till höger eller räknat en vik för mycket?  Nåja, ingen fara, enligt kartan ska vi passera flera utsiktspunkter. Om vi följer sjökanten skulle vi utan tvivel känner igen dessa ställen.

Slingan går över klippor, längs sjöbräddar beväxta med bladvass och genom ung björkskog. Tyvärr nog ger utsiktspunkterna inget håll; vyn över Sommen är faktiskt fin överallt. Bitvis är stigen smal och stenig, här och där är den bred och sumpig. Rönn färgas djuprött, vi tror se en fiskgjuse, ett rådjur i panik korsar vägen. Det är tyst och vackert på Torpön.

Någonstans på väg står en liten koja. Där inne fästats en gulnad poster från tidningen Häst med häftstift på väggen. En kille i grön overall tittar überglatt uppåt hans fyrbent vän. Det verkar påhittad; jag har aldrig sett en man titta på en häst på det sättet. Förutom ‘Huvudpetter’ när han under det årliga intåget, krampaktigt försöker hålla kontroll över både hans glada ansikte och Sinterklaas’ nervösa häst.

Det där tecknet på mänsklig civilisation väcker vår lust att äta. Vi käkar några blåbär och det finns en liten bit choklad kvar i ryggsäcken. Översikten över stigarna tappade vi redan ett bra tag, vattenkanten och solen är våra båkar. När vi äntligen når asfaltvägen, börjar det dimma över Torpasjön. Som i en saga drar diset över vattenytan.

Det är drygt fyra timmar senare. Vi är trötta, kära i Torpön och visst inte hinner med middagen.

Getagged , , , , , , ,

Huisgebakken

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Niets zo huiselijk als de geur van ovenverse broodjes of van zelfgebakken taart. Het is alweer even geleden dat ik verwend werd met “Homebaked” van Yvette van Boven; een prachtig bakboek waarin staat hoe je een echte ‘clotted cream’ maakt en ‘triple chocolate chunkies’. ”Homebaked” is zo mooi dat ik het, alleen al vanwege de fantastische foto’s, af en toe open leg op de keukentafel.  Aan het bakken zelf ben ik nog niet toegekomen.  – een mens kan het druk hebben –

Als het om huisgebakken gaat reken ik worteltaart en cheesecake tot mijn favorieten. Van beide taartjes bestaan vele varianten en daarom kan ik het niet laten ze her en der te proeven. Mazzel dus, op zomaar een doordeweekse ochtend, dat beide soorten op de kaart staan zijn bij Carla’s Conditorie.

In hartje Utrecht, pal onder de Domtoren  – wat een plek! –  serveert Carla Visch alles wat een kop koffie tot een echte fika maakt: taart, ‘bullar’, broodjes, koek, en zelfs ‘tunnrullar’. Carla kwam ooit door de liefde in Zweden terecht en bleef er zo’n 20 jaar hangen. De gastvrijheid en de veelheid aan momenten waarop de Zweden elkaar opzoeken om samen te eten bevielen haar zo goed dat ze, terug in Nederland, besloot een plek te maken waar je in gemoedelijke, Zweedse sferen tijd kan nemen voor een ontmoeting, wat lekkers en – belangrijk – even kan onthaasten.

Terwijl ik, lijdend aan zware keuzestress, de kaart bestudeer, parkeert Carla haar bestelauto voor het café om koffiebonen op te halen. Met grote stappen stuift ze naar binnen – ook als je onthaasting nastreeft kun je het druk hebben – maar niet zonder even een praatje te maken op het terras. Alles in het café wordt zelfgebakken, zoveel mogelijk met biologische ingrediënten en aandacht voor duurzaamheid. Enthousiast vertelt Carla over haar nieuwe bakkerij; “Skorpan“, dat zoveel betekent als “beschuitje” of “korst”. Het is best druk dus, maar ze heeft er zichtbaar plezier in.

De klokken van de Dom luiden wat mij betreft voor Carla’s Conditorie. Je zit er goed en het plezier in bakwerk spat er van de kaart. De worteltaart is luchtig en kruidig zoals het hoort. De rabarbertaart is heerlijk fris, precies zoals ik ‘m graag heb. Hier kom ik terug

… en morgen ga ik bakken.

carlas-foto

Försök att översätta till Svenska

Inget så husligt som doften av nybakat bröd eller hemlagad tårta. För ett tag sedan fick jag Yvette van Bovens bakboken “Homebaked” som present; en fin bok där man kan läsa hur man tillverkar en riktig clotted cream och ‘triple chocolate chunkies’. “Homebaked” är en så fin bok att jag ibland lägger den på köksbordet, bara för att kunna titta på de fantastiska bilderna. Jag kom inte att hinna med att baka själv ännu – det är så mycket att göra-

När det gäller hembakat, räknar jag morotskaka och ostkaka till mina favoriter. Båda två kakorna finns i många varianter och därför kan jag inte låta bli att provsmaka dem här och där. Alltså, jag har tur att, en vanlig vardagmorgon, såväl morotskaka som ostkaka finns på kartan hos Carla ’s Conditorie.

I Utrechts cityn, precis nedanför Nederländernas högsta domtornet  – vilket ställe! –  serverar Carla Visch allt som förändrar en kopp kaffe till en fika: tårta, kakor, smörgåsar och även tunnrullar. Carla råkade i Sverige någon gång på grund av kärleken och bodde i landet i 20 år. Gästfriheten och mångfalden av momenten där svenskarna träffas och käkar tillsammans tilltalade henne så mycket att hon, återigen tillbaka i Nederländerna, bestämde sig att starta ett kafé där man kan träffa och njuta av något gott, i en vänlig svensk atmosfär. För hon tycker att det är nog viktig att koppla av då och då.

Medan jag läser kartan och drabbas av svår valstress, parkerar Carla hennes liten transportbil framför kaféet för att hämta kaffebönor. Med stora steg skyndar hon över uteserveringen – även om man eftersträvar avspänning kan man ha bråttom – men inte utan att haft ett litet samtal med folk som sitter där ute. Allt i kaféet är hemgräddat, så mycket som möjligt med biologiska ingredienser och tillverkas utifrån hållbarhetsprinciper. Hon berättar med entusiasm om hennes nya bageri som heter “Skorpan“. Hon har alltså mycket att sköta men trivs väldigt bra.

Jag skulle säga att Domtornets klockorna klämtar för Carla’s Conditori.  Kaféet är trevligt och det syns redan på kartan att man bakar med mycket lust. Morotskakan är fluffig och välkryddad, precis såsom det ska vara. Rabarbertårtan är härligt fräsch, exakt såsom jag gillar den mest. Hit återkommer jag

…och imorgon ska jag baka själv.

Getagged , , , ,

Laika en de pollenkoning

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In de bossen bij Ängelholm komt me, op een snikhete julidag, een bezwete en zwaar hijgende vijftiger in stevig tempo tegemoet. In Skånsk dialect vraagt hij of ik zijn wit gevlekte hond gezien heb. Spijtig schud ik mijn hoofd en vervolg ik het pad naar het UFO-monument. – Het wat? – Het U-F-O-monument.

Op 18 mei 1946 fietst Gösta Carlsson, 28 jaar, naar zee om vogels te spotten. Vanwege de invallende schemering heeft hij net zijn hoofdlamp aangeknipt als tot zijn grote schrik een vreemd object voor hem opdoemt. Gösta herkent een telescoopmast, een landingsgestel en enkele ruimtewezens. Hij concludeert dat het om een UFO moet gaan. Als het ruimteschip weer is opgestegen ziet Gösta dat zijn hele lichaam bedekt is door een laag gouden poeder; berkenstuifmeel.

Het bizarre voorval inspireert hem een preparaat tegen prostaatproblemen te ontwikkelen dat gebaseerd is op stuifmeelpollen; handel die hem uiteindelijk miljoenen oplevert. Daarvan bouwt Gösta een nieuw ijsstadion voor Ängelholm en haalt hij Zwedens beste ijshockeyers over om voor Rögle BK te komen spelen. Deze sponsoractie ‘avant la lettre’ verandert hem van een zonderlinge eenling in een succesvol ondernemer, bijgenaamd ”de Pollenkoning.” Vijfentwintig jaar lang houdt hij zijn mond over de herkomst van zijn kennis, bang om niet serieus te worden genomen.

Tussen de berkenbomen waar Gösta zijn UFO ontdekte, staat nu een miniatuur en markeren betonnen cirkels de landingssporen van het toestel. Dankbaar voor de schaduw, rust ik er even uit. Dan, alsof ze Laika de ruimtehond zelf is – die dol van levensvreugde wil duidelijk maken dat ze – tegen alle eerdere berichtgeving in – haar eenzame testvlucht in de Spoetnik2 anno 1957 wél overleefd heeft – en gewoon is overgestapt op Mars Centraal Station naar een UFO met bestemming Siberië –  welke ongelukkigerwijs op de Siberiëweg in Ängelholm landde in plaats van op de bevroren Russische thuisbasis.….  Nou zó wanhopig enthousiast dus ongeveer, racet een wit gevlekte hond rondjes om het UFO-monument van Gösta Carlsson. Op de naam Laika reageert ze jammer genoeg niet.

Het is té warm, ik keer om. Terug bij de bosrand wacht me een verrassing: ‘Laika’ heeft haar baasje gevonden! Was Gösta Carlsson nou een slimme, theatrale zakenman of juist een maffe zonderling die eenvoudig zo sterk in iets geloofde dat het een succes werd? Baaslief haalt diplomatiek zijn schouders op: “iedereen mag geloven wat-ie wil.” En zo is het.

laika-en-de-pollenkoning-foto

Försök att översätta till Svenska

LAIKA OCH POLLENKUNGEN

En väldig varmt julidag i Ängelholms skogerna, kommer en svettig och tungt flämtande man i femtioårsåldern gående mot mig med snabba steg. På skånskan frågar han om jag har sett sin vitfläckad hund. Jag skakar på huvudet -”jag är ledsen”- och följer stigen vidare rikning mot UFO-monumentet.  -Vad?-   U-F-O-monumentet.

Det var den 18 maj 1946 och Gösta Carlsson, 28, cyklar ut till havet för att observera fåglar. Det börjar skymma och han har precis tänt sin pannlampa då han skräms av ett konstigt objekt som dyker upp framför honom. Gösta urskiljer en teleskopmast, ett landningsställ och några utomjordingar. Han konkluderar att det måste väl handla om ett UFO. När rymdskeppet har stigit upp, upptäcker Gösta att hans hela kropp är täckt av ett gult pulver som visar sig vara björkpollen.

Bisarra händelsen inspirerar honom att utveckla ett naturligt pollenpreparat mot prostatit; på det han förtjänar miljoner.

Med dessa miljoner finansierar Gösta en ny ishall i Ängelholm och övertalar han sveriges bästa hockyspelare att komma representera Rögle BK.  Han som var typ kuf blev, genom det här sponsorengagemanget ‘avant la lettre’,  en framgångsrik företagare, med smeknamnet “Pollenkungen.” I 25 år håller han tyst om hur han kom till sin kännedom, rädd för att inte tas på allvar.

Mittemellan björkarna där Gösta stod framför sitt UFO, står numera en miniatyr och markerar betongcirklar rymdskeppets landningsspår. Tacksam för att det finns skugga, vilar jag lite där. Då, som om hon är själv rymdhunden Laika – som känner sig euforisk av livsglädje och vill tydliggöra att hon – tvärtemot tidigara nyheter – visserligen överlevde hennes ensam testuppskjutning i Sputnik2 året 1957 – och bara bytte på Mars Central Station till ett UFO med destination Siberien – som olyckligtvis landade på Siberienväg i Ängelholm i stället för på den frusna ryska hembasen…  Alltså, typ så ursinnigt entusiastiskt, rusar en vitfläckad hund runt Gösta Carlssons UFO-monumentet. På namnet Laika reagerar hon, tyvärr nog, inte.

Det är sjukt varmt, jag går tillbaka. Vid skogskanten överraskes jag: ‘Laika’ har hittat sin husse! Var Gösta Carlsson en smart, teatralisk  företagere eller en krumelur som helt enkelt hade en så stark tro på sin sak att den blev till en riktig succeé? Hussen lyfter axlarna: “alla får tro vad de vill.” Och så är det.

Getagged , , , , , , , , , ,