Categorie archief: fijne plekken

Hoe langer hoe hekker

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Er zijn dagen die gewoon niet lukken. Dan helpt alleen de tuin, waar een mens met nuttig werk een hoop frustratie kwijt kan.

De winter moet weg en wel nú. Bladharken. Snoeischaar.  knip-knip-knip  Oude stengels boven de grond eraf. Beukenhaag. Waar is het verlengsnoer? Laat die elektrische heggenschaar maar loeien! Rigoureus aanpakken, halve meter korter, een kopje kleiner maken heet dat.  Tjakkah!  Handzaag erbij voor de dikste takken. Dit ga ik morgen voelen. Geeft niet. Hagelbui. Doorgaan. 30 meter beukenhaag. Waarom hebben wij  d e r t i g  meter beukenhaag?

Serieus, waarom die heg? Waarom dat hek bij de ingang van ons erf? Geen land telt zoveel hekjes en heggetjes als het onze. Als je Nederland vanuit de lucht bekijkt is het bijna aandoenlijk hoe we onze territoria markeren en afscheiden. We sloven ons uit met gietijzeren, klassieke constructies, met vlechtschermen van de GAMMA, gemetselde muurtjes en schanskorven. Sensor-gestuurde buitenverlichting beschermt onze eigendommen. Van wie is de aarde eigenlijk?

De hekjes van mijn voorkeur staan – natuurlijk – in Zweden. Verticaal en paarsgewijs geplaatste staken dragen als het ware schuin aflopende takken, die met bindsels van twijgen op hun plaats gehouden worden. Vaak honderden meters lang. ‘Hankgärdesgårdar’ heten ze. Heerlijk woord trouwens: ‘hankjerdes[[g]]order’

Het bouwen van dit soort afrastering is een ambacht. In de winter wordt het hout geoogst; naaldbomen, liefst zo oud mogelijk en groot geworden in barre kou. Want een langzame groei maakt het materiaal hard en duurzaam. Met 70 jaar oude sparren gaat een hek wel 30 jaar mee. Anders dan vroeger wordt het hout tegenwoordig gestapeld en gedroogd voordat ermee gebouwd wordt. Ook dat verlengt de levensduur. Variatie is er eigenlijk alleen in de afstand tussen de takken, de dichtheid van het vlechtwerk. Zo spreken ze in Småland van ‘ormatät’ (slang-dicht) en bouwen ze in Roslagen ‘träskotät’ (klomp-dicht)

Je hoeft je best niet te doen om hankgärdesgårder tegen te komen, je herkent ze vanzelf. Maar wil je ze zien zoals ze eeuwen geleden bedoeld zijn, ga dan naar Råshult; cultuurreservaat en de geboortegrond van Carl von Linée. Wandel rond bij de ouderlijke boerderij, zwerf langs oude rassen rogge, haver en vlas, zet je neus open in de kruidentuin en doe een fika in het tuincafé.

Terwijl ik het snoeiafval in de houtwal stapel jubelen de merels en mezen van opwinding. Nestmateriaal! Het is inmiddels ook voorjaar in mijn hoofd.

(meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor)

SAM_9843

Försök att översätta till Svenska

UPPIFRÅN

Det finns dagar som helt enkelt inte vill lyckas. I så fall hjälper bara trädgården, där man genom nyttigt arbete blir av med frustrationen.

Vintern ska bort, nu! Rävsar löv. Trädklippare.  klipp-klipp-klipp  Ner med de vissna stjälkar. Bokhäcken. Var finns förlängningskabel? Låt denna häcksax böla! Jobbar rigoröst; en halv meter kortare. Tjakkah! Handsågen för de tjockaste grenar. Jag kommer känner det här i kroppen imorgon. Ingen fara. Hagelskur. Fortsätt. Tretio meter bokhäcken. Varför har vi  t r e t i o  meter bokhäck?

Seriöst, varför denna häck? Varför staketet vid gårdens entrén? Det finns ju inget land som har så många häckar och staket som vårt. Om man tittar på Nederländerna uppifrån är det nästan rörande att fastställa hur vi markerar och avdelar våra revir. Vi fjäskar med klassiska järnkonstruktioner,  GAMMAs billiga trädgårdsskärmar, murar och gabioner byggda av armeringsnät med stenblock i. Sensorstyrd belysning beskyddar våra egendomar. Vem är det som äger jorden – egentligen?

Min favorit typ staket står – sjävklart – i Sverige. Lodräta och parvis placerade spiror bär lutade grenar som hålls på plats av kraftiga vidjor. Ofta mer än hundra meter.  ‘Hankgärdesgårdar’ heter de. Härligt ord förresten: ‘hankjerdes[[g]]order’.

Att bygga en sån gärdesgård är handverk. I vinterna skördats träden; granar, helst så gammal som möjligt och uppvuxit i ett hårt klimat. För av en långsam tillväxt blir virket hårdare och mer hållbart. Gjord av 70 år gamla grenar håller en gärdesgård i minst 30 år.  Numera staplas och torkas virket innan man börjar bygga. Även det bidrar till hållbarheten. Variation finns egentligen bara i avståndet mellan grenarna, konstruktionens tätheten. I Småland talas om ‘ormatät’ medan man bygger ‘träskotät’ i Roslagen.

Du behöver inte anstränga dig för att kunna se hanksgärdesgårder, de finns varsomhelst. Men om du skulle vilja se de såsom de någonsin ämnat, åk till Råshult; kulturreservat och Carl von Linnés födelseort. Ströva omkring i gårdsmiljön, vandra längs råg, havre och lin av gamla sorter, öppna näsan i örtagården och fika i trädgårdscaféet.

Medan jag bygger en vall av beskärningsavfall jublar koltrastarna och mesarna. Bomaterial! Under tiden är har våren börjat i mitt huvud.

(Extra bilder hittas på Instagram – svenska smulor)

Getagged , , , , , , , , , , , , , , , ,

Moord op de M/S Diana

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Had Agatha Christie niet gekozen voor een moord in de Oriënt Express dan zou “Moord op M/S Diana” een goed alternatief zijn geweest. Het in 1931 gebouwde cruiseschip met haar houten interieur, klassieke vloerbedekking, sjieke eetzaal en personeel in kostuum is een monument waarin Hercule Poirot zich helemaal thuis zou voelen. En net als de beroemde trein begeeft M/S Diana zich door de fraaiste landschappen; via het Götakanaal van Göteborg naar Stockholm en weer terug. Ik zag haar aanleggen in Forsviks Bruk, een 600 jaar oude fabrieksomgeving in Västergötland.

Het succes van Forsvik ligt in de aanwezige waterkracht, die energie leverde voor allerlei soort bedrijvigheid. Eeuwen later is Forsvik cultureel erfgoed – een bezoekje waard – en o.a. beroemd door de productie van de karakteristieke Zweedse lantarenpalen. Industriële geschiedenis verhaalt meestal over in zware omstandigheden zwoegende arbeiders en meedogenloze, machtige bazen. Toch spelen in Forsvik ook vrouwen een spannende rol.

Elisabeth Cronström was zo’n vrouw. Het industriemilieu zat haar al in de genen toen ze trouwde met de steenrijke Sebastian Tham. Ze baarde 10 kinderen voordat ze, nog maar 41 jaar oud, weduwe werd. Zolang ze niet hertrouwde mocht ze namens haar overleden man Forsvik besturen. En zo geschiedde, ruim 40 jaar. Onder haar doelgerichte leiding breidde ze Forsvik uit door de aankoop van gebouwen en grond. Slim als ze was kocht ze ook bospercelen, opdat er altijd voldoende kolen, lees: brandstof, voor handen zou zijn. Even verstandig zorgde ze voor fatsoenlijke huisvesting voor alle arbeiders. Ondanks haar doortastendheid hield ze zich op de achtergrond, maar weinigen kenden haar écht.

Dan was er ook nog Augusta Bäckman, de Florence Nightingale van Forsvik tot ze, ongetrouwd, zwanger bleek. Augusta, volslagen in paniek vanwege deze schande, besloot gebruik te maken van de heersende cholera-epidemie. Ze werkte dag en nacht bij de zieken en hoopte grondig op een besmetting die haar tijdig het leven zou benemen zodat haar geheim niet uitkwam. Het liep anders: Augusta overleefde de epidemie en kreeg een dochter die ze zelf opvoedde en de kneepjes van het medische vak leerde. Ondanks de schande bleef ze erg gewaardeerd om haar kennis en inzet.

Een schip vol welgestelden, een mysterieuze matrone en een taaie nachtzuster. Poirot kan wat mij betreft van boord en op zoek gaan naar dat verdachte flesje uit de medicijnkast van Augusta Bäckman of naar de geheime minnaar van Elisabeth Cronström.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Moord op MS Diana foto

Försök att översätta till Svenska

MORDET PÅ M/S DIANA

Om inte Agatha Christie valt ett mord i Orientexpressen så skulle ”morden på M/S Diana” varit ett bra alternativ. Det året 1931 byggda skeppet met trä-interiör, klassiska mattor, flott matsal och kostymklädd personal  är ett monument där Hercule Poirot skulle känna sig som hemma. Och precis såsom det berömda tåget kryssar M/S Diana genom de vackrasta landskap; via Götakanalen från Göteborg till Stockholm och tillbaka. Jag såg henne angöra Forsviks Bruk, en 600 år gammal bruksmiljö.

Forsviks succén berodde på närvarande vattenkraft, som levererade energi och ledde till verksamheter av olika slag. Många sekler senare är Forsvik en stycke industrihistoria, bl.a. kännt för produktionen av karakteristiska svenska lyktstolpar, ett byggnadsminne, värd ett besök. Industriens historia oftast handlar om svåra omständigheter, knogande arbetare och hänsynslösa, mäktiga chefer. Ändå spelade i Forsvik även kvinnor en spännande roll.

Elisabeth Cronström var en sån kvinna. Industrimiljön fanns redan i hennes gener när hon giftte sig med stenrika Sebastian Tham. Hon födde 10 barn innan hon, bara 41 år gammal, blev änka. Såvida hon inte skulle gifta om sig fick hon styra Forsvik in namn av hennes avlidne man. Och sådär skedde det. Under hennes ledning förökade hon Forsvik genom att köpa byggnader och mark. Smart som hon var köpte hon också många skogstomter, så att det alltid skulle finnas tillräckligt nog kol, läs: brännsle. Likadant klokt skötte hon ordentlig bostad åt alla arbetare. Trots hennes makt och självmedvetande undvek hon rampljuset, bara några få manniskor kände henne riktigt.

Och då fanns det också Augusta Bäckman, Forsviks egen Florence Nightingale tills hon, ogift kvinna, verkade vänta barn. Augusta, helt i panik på grund av skam, tänkte använda den utbrutna Kolera-epidemien. Hon jobbade dygnet runt i de sjuka hemmen, satt hopp till hon skulle smittats och dö tidigt så att hon skulle kunna dölja graviditeten. Det blev inte som hon hade tänkt sig; Augusta överlevde epidemien och fick en dotter. Hon fostrade upp henne själv och lärde henne allt möjligt om medicinska saker. Trots skammen värderades Augusta högt för hennes kunskap och insats.

En lyxig båt, en mysteriös kommerserådinnan och en tuff nattskjuksköterska. Poirot får mitt lov att stiga i land och leta efter den där misstänkt liten flaskan från Augustas medicinskåp eller efter Elisabeth Cronströms hemliga älskare.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , , ,

Heilig huisje

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Zweden zijn hardlopers. Ik herinner me dat ik als kind op vakantie was in Hindås. Het was zondagochtend en katholiek als we toen nog waren gingen we, tevergeefs, op zoek naar een kerk. Onderweg werden we ingehaald door mannen met korte fladderige sportbroekjes en zweetbanden à la Björn Borg. Toen – jaren zeventig – vond ik dat heel merkwaardig.

Ook afgelopen zomer keek ik mijn ogen uit. Op de top van de 100 meter hoge Kvarntorpshögen, waar ik lui met de auto omhoog gekropen was en rustig rondslenterde, kwamen mij hardlopers tegemoet.  De bikkels hadden een 167 meter lange trap genomen – 427 treden om precies te zijn –  en of dat niet al stoer genoeg was legden ze ook de terugweg rennend af. Ter vergelijking: de Martinitoren telt 311 treden bij een hoogte van 97 meter

Deze sportieve onderneming heeft officiëel “besegra trappan”, ofwel: “overwin de trap.” Een enkele run omhoog, rond over de top en sprint via de verharde weg terug naar beneden wordt als een gemiddelde, uitdagingsloze trainingsinspanning beschouwd. Maar iemand die, binnen 5 uur, 10 keer deze lus gemaakt heeft mag zeggen dat hij de trap overwonnen heeft. Vanzelfsprekend worden er records bijgehouden. Sanna Holmgren Wiberg deed het in 2015 in 1 uur, 13 minuten en 11 seconden. Per Sjögren fikste het in 2017 in – Herejezus! –  57 minuten en 44 seconden.

Wie niet al totaal oververhit de top bereikt kan het kookpunt letterlijk opzoeken op deze vreemde Kvarntorpshögen. Hier en daar waarschuwen borden voor een bodemtemperatuur van 100 graden. Dat komt omdat de heuvel niet natuurlijk is ontstaan maar een overblijfsel is van olie-industrie in de veertiger jaren. Destijds  – Tweede Wereldoorlog – dreigde de import van olie in Zweden stil te vallen en won men olie uit aluinsteen. Tot 1966 werden de overgebleven slakken en as op een enorme berg gestort, die uiteindelijk door zijn hoogte ver boven de omgeving uitstak en nu dus nog steeds ligt na te smeulen.

Tegenwoordig valt er bovenop de Kvarntorpshögen behalve van het uitzicht ook van beeldende kunst te genieten. Langs een wandelroute staan werken van kunstenaars die zich lieten zich inspireren door de heuvel en zijn oliegeschiedenis. En daar, tussen al het hardloopgeweld, vind ik dan uiteindelijk toch mijn kerk in het van roestig vlechtwerk gebouwde ‘Absit Omen’ van Kent Karlsson; een plek om stil te staan en stil van te worden.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Heilg huisje foto

Försök att översätta till Svenska

HELIGT HUS

Svenskar gillar löpning. Jag minns att jag som barn var i Hindås en vacker sommar. På söndagmorgon letade vi, som var fortfarande katoliker då, förgäves efter en kirka. På väg passerades vi av män i korta, fladdrande sportshorts och svetband såsom Björn Borg hade. Då – sjutiotalet – tyckte jag det var väldigt konstigt.

Även i somras förvånades jag. På Kvarntorpshögens 100 meter höga toppen, dit jag krypande kom fram med bilen och lugnt strosade runt, möttes jag av löpare. De tuffingarna tagit en 167 meter lång trappa – mer precis: 427 steg – och som om det inte räckte till sprang de omedelbart ner hela vägen.   Jämfört: 97 höga Martinitornet i Groningen har 311 steg.

Denna sportiva uppgift heter officiellt “besegra trappan”. En enda vända upp- och ner betraktas som en ”lagom” träningsansträngning utan utmaning, men de som gör tio varv upp för trappan, rundar toppen och springer körvägen ner inom 5 timmar, får säga ha ’besegrat trappan.’ Självklart att segrar registrerats. Sanna Holmgren Wiberg lyckades i en timma, 13 minuter och 11 sekunder. Per Sjögren klarade i – Herregud! – 57 minuter och 44 sekunder.

Är man inte redan totalt överhettat när man kommer fram på toppen kan man söka bokstvliga kokpunkten på den här konstiga Kvarntorpshögen. På flera ställen varnar tavlor för markens temperatur, som kan öka till och med 100 grader. Det beror på att högen inte kommit till på ett naturligt sätt men är en efterlämning av oljindustrien i fyrtiotalet. Då – i andra världskriget – ströps oljetillförseln till Sverige och började man utvinna olja ur alunskiffer. Fram till 1966 störtas varma skifferna på en stor hög som slutligen blev Närkeslättens högsta punkt och ännu sakte brinner.

Numera kan man njuta av toppens utsikt och dessutom också skåda konst. Längs en vandringsled finns skulpturer av konstnärer som inspirerades av högen och sin ojlhistoria. Och där, mitt i hela  löpspektaklet, jag slutligen ändå hittar min kirka. Rostiga monumentet ‘Absit Omen’ van Kent Karlsson är ett perfekt ställe att stå still och vara tyst.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , , , ,

Fendt

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Het regende. First Camp Malmö lag er druilerig bij en daar veranderde de rij vrolijke rode skelters bij de ingang helaas niks aan. Buurvrouw uit de caravan naast ons nam vanwege hoge nood de auto naar het toilet, slechts 50 meter verderop. Ergens krijste een verveeld kind en bulderde een vader terug. Kamperen is niet altijd even gezellig.

Van onder een druppende tarp staarde ik naar de Fendt caravan schuin tegenover ons. Op de deur hing een door de zon verbleekt briefje. In getypte letters werd de eigenaar verzocht zich bij de receptie te melden; in het Zweeds, in het Engels en voor de zekerheid ook nog es in met de hand bijgeschreven Duits. Zonwerende gordijnen voorkwamen elke inkijk naar binnen maar afgezien van wat algafzetting zag het er nog best knap uit, dat huis op wielen.

Wat bezielde iemand zijn caravan achter te laten? Per ongeluk vergeten  – als een tube tandpasta na een gehaast vertrek uit een dampend douchegebouw –  leek me geen optie. Ergens onderweg ga je toch denken “goh, wat schieten we lekker op” en “wat doen we lang met een tank benzine”. Was er misschien sprake van criminaliteit; een anoniem onderdak, dat geschikt was voor enkele dagen maar daarna zo onopvallend mogelijk gedumpt moest worden? Was de eigenaar iets overkomen bij een schimmige transactie in de wijk Fosie? Met een recordaantal van 40 schietincidenten alleen al in 2017 kon je niet beweren dat het altijd veilig is in Malmö.

Of was de eigenaar misschien de weg kwijt geraakt? Op pad gegaan, de stad in en ergens tussen het pittoreske Lilla Torget en Stortorget tegen een alleraardigste Zweedse schone opgelopen? Had ze hem voorgesteld een eindje met haar mee te wandelen en was hij inderdaad – gevangen door de schoonheid van haar lichtblauwe ogen – mee gekuierd naar Kungsparken en verder naar het heerlijke terras van de botanische tuin bij het kasteel. Hadden ze daar een gondel genomen en waren ze onbedoeld via het kanaal de zee op gevaren? In gedachten wenste ik ze een gelukkige toekomst.

Het begon op te klaren. In de lucht en in mijn hoofd. Het kindergejengel was gestopt, de eerste skelter zette zich alweer in beweging en de campingkeuken vulde zich met mannen met teiltjes opgespaarde afwas. Kamperen op een stadscamping biedt een onbeschaamd kijkje in het leven van andere mensen. Maar over de Fendt werden we voorlopig niks wijzer.

Fendt foto

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Försök att översätta till Svenska

FENDT

Det regnade. Även de i rakt rad parkerade röda trampbilarna utanför First Camp Malmö entrén kunde inte förändra att det var en grå dag. Grannen från husvagnen bredvid tog bilen till toaletten. Hon måste haft bråttom, byggnaden låg inte ens 50 meter längre fram. Någonstans skrek ett barn och vrålade papa tillbaka. Leva ett campingliv är inte alltid mysigt.

Sittande under en droppande tarpduk stirrade jag på Fendt husvagnen mittemot. På dörren hängde en solblekt lapp; med maskinskrivna bokstäver bads ägaren anmäla sig hos receptionen. På svenska, på engelska och för säkerhets skull även i handskriven tyska. Solskyddsgardiner hindrade varje syn inåt. Avsett av några algspåren såg det helt okej ut, det här hus på hjul.

Varför skulle man lämna kvar sin husvagn? Att glömma ta med sig – som en tub tändkräm i en hastig lämnad, ångfyllt badrum – hållade jag inte för sannolikt. Nånsin på väg skulle man inse ”vad fort resan går” eller ”vad få man behöver tanka.” Har vi kanske med kriminalitet att göra; ett anonymt bo, som räckte för några dagar men därefter måste dumpas så obemärkt som möjligt? Var ägaren med i disig handel i Fosiekvarteret? Hade någonting hänt honom där? Redan 40 skottlossningar hade inträffat i Malmö i år, man kunde defintivt inte påstå att Malmö är världens tryggaste stan på jorden.

Eller hade ägaren råkat på avvägar? Gick han ner på stan en sväng och stötte han på en fin svensk kvinna någonstans mellan pittoreska Lilla Torget och Stortorget? Föreslåg hon att vandra tillsammans en del och följade han  – fången av hennes vackra ljusblåa ögon – med riktning mot Kungsparken och vidare till härliga uteserveringen i botaniska trädgården bakom slottet. Tog de en gondol och seglade de via kanalen ut til havet? Sjunken i mina tankar önskade jag dem en lycklig framtid.

Det blev uppehåll, både i himmeln och mitt huved. Barnen slutat skrika, första trampbilen sätte sig igång igen och campingens kök fyllde sig med män med sparad disk i plastbunkar.

Vistelsen på en camping ger en skamlös insyn i andra människors tillvaron. Men om historia bakom Fendt lärde vi ingenting mer.

ig-logo-email  flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , , , ,

Ed en Willem

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Verse, losse twijgen in het water, doorgeknaagde boomstammen in de kenmerkende, spitse vorm; al voor we de burcht ontdekt hebben getuigen verschillende sporen van de aanwezigheid van bevers. Zo’n beverburcht is een knap bouwwerk, gemaakt van over land en water aangesleepte stammen en takken. De ingang ligt onder water, veilig verstopt voor de vijand. Iedere kamer heeft zijn eigen karakter en doel – een droge voor het nest, een natte voor het uitschudden van de vacht – en vaak regelt een zelf aangelegde dam een veilig waterniveau. Slimme bouwers; die bevers!

Ooit – het was in Värmland – zag ik bevers duikelen en spelen in het water. De volgende avond zat ik uren doodstil in een kano om ze opnieuw te spotten. De tijd verstreek, mijn lichaam verkrampte. De ecologisch volstrekt onverantwoorde anti-muggenspray had de inkt van de naast mijn blote benen liggende plastic zak opgelost en het logo op mijn kuiten geprint zodat voor iedereen duidelijk was waar ik mijn boodschappen deed …maar een bever zag ik niet. Nu smelt ik opnieuw bij de gedachte ze te kunnen zien zwemmen. Dus zet ik me, op gepaste afstand van de burcht, met een kijker bij het water en wacht af.

De ondergaande zon kleurt de lucht boven het Hjälmarenmeer knaloranje. In het water staan enorme betonnen palen; restanten van de oude cementindustrie in Västmanland. Tot 1997 werden, via een kabelbaan van maar liefst 41 kilometer lengte, emmers grove kalk van de groeve in Forsby naar de fabriek in Köping vervoerd. Daar werd de grondstof verfijnd tot cement. Ook de mens is een vernuftig bouwer.

De ingenieuze kabelbaan met kalkemmers, dwars over het Hjälmarenmeer was in gebruik totdat vervoer over de weg goedkoper bleek. Wat volgde was een jarenlang gesteggel over de keuze tussen sloop of herbestemming. Begin deze maand neemt “Kalklinbanans Vänner”, de belangenvereniging die streeft naar behoud van de baan, een besluit over de aankoop van delen van de installatie. Liefst zien ze dit stukje cultureel erfgoed bewaard in de vorm van een bezoekerscentrum, waar de geschiedenis van de kalkkabelbaan verteld wordt. Kunstenaars mogen losgaan op de oude transportemmers en wie weet komt het zover dat toeristen in de holle betonnen palen klimmen of aan kabels door de lucht suizen.

Een burcht van takken, huizen van cement; mooi verhaal. Maar inmiddels is het een uur later en kouder. Opnieuw geen bever gezien, lieve kijkbuiskinderen.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Ed en Willem foto

Försök att översätta till Svenska

STEN OCH STURE

Lösa kvistar i vattnet, nyss fällda träd med dessa typiska spetsiga former; redan innan vi sett boet längs sjökanten berättar olika spår att det finns bävrar. Ett sånt boet, gjort av grenar och kvistar som släpas över land och vatten, är duktigt byggt. Boets ingång ligger under vattenytan, tryggt gömt för fienden. Varje rum har sin egen karaktär och mål – ett tortt för de nyfödda, ett vått där pälsen utskakas – och ofta bildas dammar för att säkerställa ett jämnt vattenstånd. Smarta byggare, de där bävrarna!

En gång  – det var i Värmland – såg jag bävrar som simmade och lekte i vattnet. Kvällen därpå satt jag i timmar still i en kanot för att återse dem. Tiden gick, långsamt förstelnade jag. Det starka myggmedlet upplöste bläcket av plastpåsens logo som låg vid mina obetäckta ben och gav ett avtryck på min vad.  I en vecka syndes det i vilken butik jag hade handlad …men en bäver såg jag aldrig.  Nu hoppas jag skåda dem en gång till och därför sätter jag mig med en kikare vid vattnet och väntar bara.

Solnedgången färger himlen över sjön Hjälmaren djupt orange. I vattnet står enorma betongstolpar; resterna av Västmanlands gamla cementindustri. Till och med 1997 kördes grov kalk i korgar från brottet i Forsby via en drygt 41 kilometer lång linbana till Köping, där det tillverkades cement fram. Åven manniskor är duktiga byggare.

Fiffiga banan med kablar och kalkhinkar, som gick tvärsöver Hjälmaren, användades tills transport med lastbil visade sig vara billigare. Sen följade mångåriga diskusioner om valet mellan riva eller återanvända. Den här augustimånad kommer Föreningen Kalklinbanans Vänner besluta om vissa delar av linbanan ska köpas. Helst ser föreningen att det här kulturarvet bevaras och banans historia berättas i en besökscenter. Konstnärer får smycka de gamla transportkorgar och  – vem vet – kommer det så långt att turister klättrar in i ihåliga stolperna eller folk tar sig med kabeln fram i luften.

Ett bo av grenar, hus av cement; bra historia. Men under tiden är det en timme senare och kallare och återigen ingen bäver syns. ”Simma lugnt, mina vänner.”

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , , , , , , , ,

Night at the museum

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Mijn bed staat tijdelijk in een museum, meer precies: Ålands Kulturhistoriska Museet i Mariehamn. De eerste nacht schrok ik wakker van de condensunit die luid brommend aansloeg. Er is hier, na een ingrijpende verbouwing vorig jaar, behoorlijk geïnvesteerd in klimaatbeheersing. Kunst en historische objecten vragen daarom, anders vergaat het oude munten als roestige spijkers en veranderen nostalgische feestjurken in vlokjes. Want motten en schimmels zijn dol op wol en linnen, zilvervisjes kwijlen bij het zien van papier en licht verbleekt alles wat het leven ooit kleur gaf.

Elk type collectie heeft zijn eigen plaats en eigen omgangsregels. Boeken en documenten liggen in een donker, droog archief. Het magazijn met allerhande oude voorwerpen kom je niet in zonder toegangscode en plastic overschoenen, en voor de textielcollectie bestaat een goed gerubriceerd depot waar niemand in- of uitgaat zonder eerst zelf zo ongeveer chemisch te zijn gereinigd.

Kleden zijn een paradijs voor diverse ieniemini onderkruipseltjes. Daarom krijgt de “brudrya” uit 1865 een uitvoerige check. De pH-meting brengt slecht nieuws; het verouderingsproces van het kleed gaat hard en een waterwassing zal nodig zijn om dit te vertragen. Aan mij de eer om deze “rya”, die als deken in bed gebruikt werd, eerst te stofzuigen. Met een speciaal gefilterd apparaat en veel geduld beweeg ik van links naar rechts, van boven naar onder, over achter- en voorkant.

Ondertussen fantaseer ik over de 17-jarige Anna Serafia Karlsdotter uit Bertby, die zelf de schapen scheerde en de wol  kaarde, spon, verfde en twijnde voordat ze begon te knopen aan haar deken. Waarschijnlijk was de brudrya de inbreng voor haar aanstaande huwelijk en is het uitbundige bloemmotief een combi van kleuren en vormen die voorkwamen op de kleden uit beide ouderlijke huizen. Dacht Anna tijdens het knopen verlangend aan haar geliefde of was het een verstandshuwelijk? En hoe ging het toe in de Ålandse winters, in de nachten dat de storm om het huis huilde en de golven tegen de klippen beukten? Als haar lichaam rustte na het harde werken, bad ze dan tot God dat haar man veilig van zee terug mocht keren? Als de kou niet te harden was, kropen haar kinderen dan tegen haar aan, onder die zware wollen deken?

Oeps, focus! Dit klusje vraagt om aandacht. Een simpel foutje kan onherstelbare schade geven. Verder dromen mag, als ik me vannacht omdraai onder mijn comfortabele, frisgewassen, donzen dekbed.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

 Night at the museum foto

Försök att översätta till Svenska

NIGHT AT THE MUSEUM

Min säng står tillfälligt i ett museum, mer precis: i Ålands Kulturhistoriska Museet i Mariehamn. Första natten förskräcktes jag av condensmaskinen som sätte sig igång med ett högt ljud. Man har grundligt satsat på klimatbehärskning, under den omfattande renoveringen ifjol.

Konst och historiska föremål kräver det. Annars går det för gamla mynt såsom för rostiga spikar och förändras nostalgiska festklänningar till flingor. För fjärilar och svampar gillar ull och linne, papper får silverfiskar dregla i mungipan. Och ljus bleker allt som tidigare gett livet färg.

Det är därför att varje typ sammling har sin egen plats och sina egna umgängesregler. Böcker och dokument ligger i ett mörkt, torrt arkiv. Magasinet där olika gamla föremål finns kommer man inte in utan entrékod och skoskydd på och textil bevaras i en depå där ingen går in utan att typ kemtvättat sig själv.

Filtar är ett paradis för olika pyttelite småkryp. För den skul ska ”brudryan” från 1865 forskas noggrant. PH-mätningen berättar dåliga nyheter; åldrandet går snabbt och vattentvättning krävs för att fördröja den där processen. Innan det, får jag ären att dammsuga den hår ryan, som användades i sängen. Med mycket tålamod rör jag från vänster mot höger, upåt och nedåt, över framsidan och baksidan.

Under tiden fantaserar jag om 17-åriga Anna Serafia Karlsdotter från Bertby, som klippte fåren, kardade, spann, färgade och tvinnade ullen innan hon började knyta sin rya. Antagligen var brudryan ett bidrag till hennes kommande äktenskap och var det livliga blommönstret en kombination av färger och formar som förekom på ryarna från både föräldernas husen. Längtade Anna till hennes älskare medan hon knöt eller var äktenskapet arrangerat?  Och hur gick det till i Åländska vintrarna, på nätterna när det blåste kraftigt och vågorna slog våldsamt mot klipporna? När hennes kropp vilade efter slitsamt arbete, bad hon Gud att han måtte låta komma hennes man tryggt hem ifrån havet? Om hennes barn höll inte ut med kylan, kröp de tätt intill henne, under den där tjocka, tunga rya?

Obs, fokusera! Det här arbetet krävs uppmärksamhet. Ett enkelt fel kan leda till skador man säkert inte lyckas återställa. Jag får drömma vidare, inatt, när jag ligger under mitt nytvättat duntäcke.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , ,

NONSENS

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In 1638 richtte de wispelturige maar zeer intelligente Zweedse koningin Kristina een postroute op van Stockholm naar Finland, toen nog deel van het enorme Zweedse rijk. De route liep dwars over de Ålandeilanden. Speciaal daarvoor aangestelde boeren vervoerden brieven en pakketten in estafettevorm per boot, paard en zo nodig per slee van Eckerö naar Vårdö en andersom. Vooral ’s winters waren de omstandigheden bar en het aantal weduwen langs de route was dan ook hoog.

Tussen 1809 en 1917 waren Finland en Åland deel van het Russische tsarenrijk en werd in Eckerö het Post- en tullhus gebouwd. Een protserig pand in empirestijl; een grensmarkering en statement van de Russische overheerser. Tegenwoordig vind je er het postroutemuseum, een bijzondere chocolaterie, galerie en een fijn café.

Het is weekend. Terwijl de Ålanders met zakken houtskool en bijbehorende grillworstjes naar hun buitenhuisjes zijn vertrokken maak ik een wandeling over Eckerö. Het bos heeft in dit late, koude voorjaar een blauw-wit tapijt van leverbloempjes en bosanemoontjes. Het haventje van Käringsund is een plaatje en de uitzichten over klippen en zee roepen existentiële vragen op. “Went schoonheid?” “Raakt een plek waar het leven zo hard was, zijn nare bijsmaak ooit kwijt?” En even zo fundamenteel: “Zal ik nog even een wc opzoeken voordat ik de bus terug neem?”

Goed plan – die wc – want daardoor maak ik in het tolhuiscafé kennis met Michael. Hij is professor aan het Berklee College of Music in Boston, schrijft literatuur voor volwassenen en kinderen en woont deze meimaand als ‘artist in residence’ in het Post- en tullhus. Michael maakt ook nonsensgedichten; poëzie die wel betekenis suggereert maar feitelijk geen betekenis heeft. Omdat ze ‘taalloos’ zijn, worden zijn gedichten tot in India gehoord en begrepen. De klanken zijn vrolijk en grappig maar worden soms ook opruiend gebruikt, als een veilig  – want niet nader te analyseren –  protest tegen heerszuchtige machthebbers.

Michael luistert graag naar de taal en klanken van de mensen op Åland, zoals daar is het wonderlijke en veel gebruikte “schhhjúp!”, dat gewoon “ja” betekent maar de indruk wekt dat iemand schrikt en onmiddellijk stikt. Ook de verhalen van Tove Jansson, het Finse epos Kalevala en de bont gevlekte Ålandse rotsen prikkelen Michael tot nieuw werk.

Hier op deze historische plek, die symbool staat voor machtsvertoon maar ook voor communicatie, kan Michael hardop nieuwe nonsense uitproberen zonder dat hij voor gek verklaard wordt. De muren van het Post- en tullhus zijn daar dik genoeg voor. Ze zijn eeuwenoude getuigen, maar oordelen niet.

(meer over Michael Heyman en zijn nonsenspoëzie vind je HIER)

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Nonsense foto

Försök att översätta till Svenska

NONSENS

Året 1638 inrättade den fladdriga men mycket intelligenta drottningen Kristina en postväg mellan Stockholm och Finland, som då var en del av det stora svenska riket. Postvägen leddas tvärs över Ålands vattnet och öarna. Särskilda postbönder utsågs för att sköta posttransporten från Eckerö till Vårdö och tvärtom.  Det gjordes i stafettform; med roddbåt, häst och eventuellt med släde. Omständigheterna var farliga och slitsamma. Antalet änkor var högt.

Mellan 1809 och 1917 var Finland och Åland del av det ryska tsarriket och byggdes Post- och tullhuset i Eckerö. En kaxig byggnad uppförd i empirestil; en gränsmarkering, även rysk statement. Numera finns postrotemuseet, en chocolaterie, konstutställningar och ett café i byggnaderna.

Helgen kommit. Medan Ålänningarna  har åkt till sina stugor på landet vandrar jag över Eckerö. Skogen har en matta av Blå- och Vitsippor. Käringsunds hamn är förtjusande och vyerna över klipporna och havet framkallar väsentliga frågår. ”Kan man vänja sig vid skönhet?” ”Blir en plats där livet varit så hård, nånsin av med bitter eftersmak?”  Men lika fundamentellt: ”ska jag till toa innan jag tar bussen hemåt?”

Bra plan, med toaletten, för nu träffar jag i tullhusets café Tsarevna av en slump Michael. Han är professor hos Berklee College of Music i Boston och forfattare av romaner och barnböckar. Under hela maimånaden bor han som ’artist in residence’ i Post- och tullhuset. Michael gör också nonsensdikter; poesi som suggererar meningen men faktiskt är betydelselös. För att de är typ ’utan-språk’ hörs och förstås sina dikter till och med i Indien. Klangerna är glada och lustiga men ibland även används retande, som en trygg – för inte verklig analyserbart- protest mot makthavare.

Michael tycker om lyssna till ållänningars språk och uttalande, som för exempel det underliga och mycket användade ”schhjúp!”, som betyder ”ja” men ger intrycket att någon skrämms och omedelbart kvävs. Ytterligare inspirerar Tove Janssons böckar, Finska epos Kalevala och brokiga fläckmönstren på Ålands klipporna honom att göra ny poesi.

På den här historiska plats, som är typ symbol för makt men även för kommunikation, kan Michael testa sina dikter högt utan att förklaras galen. Post- och tullhusets väggarna är nog tjocka. De vittnar sedan seklar men dömer ingen.

(Mer om Michael Heyman och nonsensepoesi hittas HÄR)

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , ,