Categorie archief: fijne plekken

Heilig huisje

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Zweden zijn hardlopers. Ik herinner me dat ik als kind op vakantie was in Hindås. Het was zondagochtend en katholiek als we toen nog waren gingen we, tevergeefs, op zoek naar een kerk. Onderweg werden we ingehaald door mannen met korte fladderige sportbroekjes en zweetbanden à la Björn Borg. Toen – jaren zeventig – vond ik dat heel merkwaardig.

Ook afgelopen zomer keek ik mijn ogen uit. Op de top van de 100 meter hoge Kvarntorpshögen, waar ik lui met de auto omhoog gekropen was en rustig rondslenterde, kwamen mij hardlopers tegemoet.  De bikkels hadden een 167 meter lange trap genomen – 427 treden om precies te zijn –  en of dat niet al stoer genoeg was legden ze ook de terugweg rennend af. Ter vergelijking: de Martinitoren telt 311 treden bij een hoogte van 97 meter

Deze sportieve onderneming heeft officiëel “besegra trappan”, ofwel: “overwin de trap.” Een enkele run omhoog, rond over de top en sprint via de verharde weg terug naar beneden wordt als een gemiddelde, uitdagingsloze trainingsinspanning beschouwd. Maar iemand die, binnen 5 uur, 10 keer deze lus gemaakt heeft mag zeggen dat hij de trap overwonnen heeft. Vanzelfsprekend worden er records bijgehouden. Sanna Holmgren Wiberg deed het in 2015 in 1 uur, 13 minuten en 11 seconden. Per Sjögren fikste het in 2017 in – Herejezus! –  57 minuten en 44 seconden.

Wie niet al totaal oververhit de top bereikt kan het kookpunt letterlijk opzoeken op deze vreemde Kvarntorpshögen. Hier en daar waarschuwen borden voor een bodemtemperatuur van 100 graden. Dat komt omdat de heuvel niet natuurlijk is ontstaan maar een overblijfsel is van olie-industrie in de veertiger jaren. Destijds  – Tweede Wereldoorlog – dreigde de import van olie in Zweden stil te vallen en won men olie uit aluinsteen. Tot 1966 werden de overgebleven slakken en as op een enorme berg gestort, die uiteindelijk door zijn hoogte ver boven de omgeving uitstak en nu dus nog steeds ligt na te smeulen.

Tegenwoordig valt er bovenop de Kvarntorpshögen behalve van het uitzicht ook van beeldende kunst te genieten. Langs een wandelroute staan werken van kunstenaars die zich lieten zich inspireren door de heuvel en zijn oliegeschiedenis. En daar, tussen al het hardloopgeweld, vind ik dan uiteindelijk toch mijn kerk in het van roestig vlechtwerk gebouwde ‘Absit Omen’ van Kent Karlsson; een plek om stil te staan en stil van te worden.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Heilg huisje foto

Försök att översätta till Svenska

HELIGT HUS

Svenskar gillar löpning. Jag minns att jag som barn var i Hindås en vacker sommar. På söndagmorgon letade vi, som var fortfarande katoliker då, förgäves efter en kirka. På väg passerades vi av män i korta, fladdrande sportshorts och svetband såsom Björn Borg hade. Då – sjutiotalet – tyckte jag det var väldigt konstigt.

Även i somras förvånades jag. På Kvarntorpshögens 100 meter höga toppen, dit jag krypande kom fram med bilen och lugnt strosade runt, möttes jag av löpare. De tuffingarna tagit en 167 meter lång trappa – mer precis: 427 steg – och som om det inte räckte till sprang de omedelbart ner hela vägen.   Jämfört: 97 höga Martinitornet i Groningen har 311 steg.

Denna sportiva uppgift heter officiellt “besegra trappan”. En enda vända upp- och ner betraktas som en ”lagom” träningsansträngning utan utmaning, men de som gör tio varv upp för trappan, rundar toppen och springer körvägen ner inom 5 timmar, får säga ha ’besegrat trappan.’ Självklart att segrar registrerats. Sanna Holmgren Wiberg lyckades i en timma, 13 minuter och 11 sekunder. Per Sjögren klarade i – Herregud! – 57 minuter och 44 sekunder.

Är man inte redan totalt överhettat när man kommer fram på toppen kan man söka bokstvliga kokpunkten på den här konstiga Kvarntorpshögen. På flera ställen varnar tavlor för markens temperatur, som kan öka till och med 100 grader. Det beror på att högen inte kommit till på ett naturligt sätt men är en efterlämning av oljindustrien i fyrtiotalet. Då – i andra världskriget – ströps oljetillförseln till Sverige och började man utvinna olja ur alunskiffer. Fram till 1966 störtas varma skifferna på en stor hög som slutligen blev Närkeslättens högsta punkt och ännu sakte brinner.

Numera kan man njuta av toppens utsikt och dessutom också skåda konst. Längs en vandringsled finns skulpturer av konstnärer som inspirerades av högen och sin ojlhistoria. Och där, mitt i hela  löpspektaklet, jag slutligen ändå hittar min kirka. Rostiga monumentet ‘Absit Omen’ van Kent Karlsson är ett perfekt ställe att stå still och vara tyst.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , , , ,

Fendt

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Het regende. First Camp Malmö lag er druilerig bij en daar veranderde de rij vrolijke rode skelters bij de ingang helaas niks aan. Buurvrouw uit de caravan naast ons nam vanwege hoge nood de auto naar het toilet, slechts 50 meter verderop. Ergens krijste een verveeld kind en bulderde een vader terug. Kamperen is niet altijd even gezellig.

Van onder een druppende tarp staarde ik naar de Fendt caravan schuin tegenover ons. Op de deur hing een door de zon verbleekt briefje. In getypte letters werd de eigenaar verzocht zich bij de receptie te melden; in het Zweeds, in het Engels en voor de zekerheid ook nog es in met de hand bijgeschreven Duits. Zonwerende gordijnen voorkwamen elke inkijk naar binnen maar afgezien van wat algafzetting zag het er nog best knap uit, dat huis op wielen.

Wat bezielde iemand zijn caravan achter te laten? Per ongeluk vergeten  – als een tube tandpasta na een gehaast vertrek uit een dampend douchegebouw –  leek me geen optie. Ergens onderweg ga je toch denken “goh, wat schieten we lekker op” en “wat doen we lang met een tank benzine”. Was er misschien sprake van criminaliteit; een anoniem onderdak, dat geschikt was voor enkele dagen maar daarna zo onopvallend mogelijk gedumpt moest worden? Was de eigenaar iets overkomen bij een schimmige transactie in de wijk Fosie? Met een recordaantal van 40 schietincidenten alleen al in 2017 kon je niet beweren dat het altijd veilig is in Malmö.

Of was de eigenaar misschien de weg kwijt geraakt? Op pad gegaan, de stad in en ergens tussen het pittoreske Lilla Torget en Stortorget tegen een alleraardigste Zweedse schone opgelopen? Had ze hem voorgesteld een eindje met haar mee te wandelen en was hij inderdaad – gevangen door de schoonheid van haar lichtblauwe ogen – mee gekuierd naar Kungsparken en verder naar het heerlijke terras van de botanische tuin bij het kasteel. Hadden ze daar een gondel genomen en waren ze onbedoeld via het kanaal de zee op gevaren? In gedachten wenste ik ze een gelukkige toekomst.

Het begon op te klaren. In de lucht en in mijn hoofd. Het kindergejengel was gestopt, de eerste skelter zette zich alweer in beweging en de campingkeuken vulde zich met mannen met teiltjes opgespaarde afwas. Kamperen op een stadscamping biedt een onbeschaamd kijkje in het leven van andere mensen. Maar over de Fendt werden we voorlopig niks wijzer.

Fendt foto

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Försök att översätta till Svenska

FENDT

Det regnade. Även de i rakt rad parkerade röda trampbilarna utanför First Camp Malmö entrén kunde inte förändra att det var en grå dag. Grannen från husvagnen bredvid tog bilen till toaletten. Hon måste haft bråttom, byggnaden låg inte ens 50 meter längre fram. Någonstans skrek ett barn och vrålade papa tillbaka. Leva ett campingliv är inte alltid mysigt.

Sittande under en droppande tarpduk stirrade jag på Fendt husvagnen mittemot. På dörren hängde en solblekt lapp; med maskinskrivna bokstäver bads ägaren anmäla sig hos receptionen. På svenska, på engelska och för säkerhets skull även i handskriven tyska. Solskyddsgardiner hindrade varje syn inåt. Avsett av några algspåren såg det helt okej ut, det här hus på hjul.

Varför skulle man lämna kvar sin husvagn? Att glömma ta med sig – som en tub tändkräm i en hastig lämnad, ångfyllt badrum – hållade jag inte för sannolikt. Nånsin på väg skulle man inse ”vad fort resan går” eller ”vad få man behöver tanka.” Har vi kanske med kriminalitet att göra; ett anonymt bo, som räckte för några dagar men därefter måste dumpas så obemärkt som möjligt? Var ägaren med i disig handel i Fosiekvarteret? Hade någonting hänt honom där? Redan 40 skottlossningar hade inträffat i Malmö i år, man kunde defintivt inte påstå att Malmö är världens tryggaste stan på jorden.

Eller hade ägaren råkat på avvägar? Gick han ner på stan en sväng och stötte han på en fin svensk kvinna någonstans mellan pittoreska Lilla Torget och Stortorget? Föreslåg hon att vandra tillsammans en del och följade han  – fången av hennes vackra ljusblåa ögon – med riktning mot Kungsparken och vidare till härliga uteserveringen i botaniska trädgården bakom slottet. Tog de en gondol och seglade de via kanalen ut til havet? Sjunken i mina tankar önskade jag dem en lycklig framtid.

Det blev uppehåll, både i himmeln och mitt huved. Barnen slutat skrika, första trampbilen sätte sig igång igen och campingens kök fyllde sig med män med sparad disk i plastbunkar.

Vistelsen på en camping ger en skamlös insyn i andra människors tillvaron. Men om historia bakom Fendt lärde vi ingenting mer.

ig-logo-email  flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , , , ,

Ed en Willem

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Verse, losse twijgen in het water, doorgeknaagde boomstammen in de kenmerkende, spitse vorm; al voor we de burcht ontdekt hebben getuigen verschillende sporen van de aanwezigheid van bevers. Zo’n beverburcht is een knap bouwwerk, gemaakt van over land en water aangesleepte stammen en takken. De ingang ligt onder water, veilig verstopt voor de vijand. Iedere kamer heeft zijn eigen karakter en doel – een droge voor het nest, een natte voor het uitschudden van de vacht – en vaak regelt een zelf aangelegde dam een veilig waterniveau. Slimme bouwers; die bevers!

Ooit – het was in Värmland – zag ik bevers duikelen en spelen in het water. De volgende avond zat ik uren doodstil in een kano om ze opnieuw te spotten. De tijd verstreek, mijn lichaam verkrampte. De ecologisch volstrekt onverantwoorde anti-muggenspray had de inkt van de naast mijn blote benen liggende plastic zak opgelost en het logo op mijn kuiten geprint zodat voor iedereen duidelijk was waar ik mijn boodschappen deed …maar een bever zag ik niet. Nu smelt ik opnieuw bij de gedachte ze te kunnen zien zwemmen. Dus zet ik me, op gepaste afstand van de burcht, met een kijker bij het water en wacht af.

De ondergaande zon kleurt de lucht boven het Hjälmarenmeer knaloranje. In het water staan enorme betonnen palen; restanten van de oude cementindustrie in Västmanland. Tot 1997 werden, via een kabelbaan van maar liefst 41 kilometer lengte, emmers grove kalk van de groeve in Forsby naar de fabriek in Köping vervoerd. Daar werd de grondstof verfijnd tot cement. Ook de mens is een vernuftig bouwer.

De ingenieuze kabelbaan met kalkemmers, dwars over het Hjälmarenmeer was in gebruik totdat vervoer over de weg goedkoper bleek. Wat volgde was een jarenlang gesteggel over de keuze tussen sloop of herbestemming. Begin deze maand neemt “Kalklinbanans Vänner”, de belangenvereniging die streeft naar behoud van de baan, een besluit over de aankoop van delen van de installatie. Liefst zien ze dit stukje cultureel erfgoed bewaard in de vorm van een bezoekerscentrum, waar de geschiedenis van de kalkkabelbaan verteld wordt. Kunstenaars mogen losgaan op de oude transportemmers en wie weet komt het zover dat toeristen in de holle betonnen palen klimmen of aan kabels door de lucht suizen.

Een burcht van takken, huizen van cement; mooi verhaal. Maar inmiddels is het een uur later en kouder. Opnieuw geen bever gezien, lieve kijkbuiskinderen.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Ed en Willem foto

Försök att översätta till Svenska

STEN OCH STURE

Lösa kvistar i vattnet, nyss fällda träd med dessa typiska spetsiga former; redan innan vi sett boet längs sjökanten berättar olika spår att det finns bävrar. Ett sånt boet, gjort av grenar och kvistar som släpas över land och vatten, är duktigt byggt. Boets ingång ligger under vattenytan, tryggt gömt för fienden. Varje rum har sin egen karaktär och mål – ett tortt för de nyfödda, ett vått där pälsen utskakas – och ofta bildas dammar för att säkerställa ett jämnt vattenstånd. Smarta byggare, de där bävrarna!

En gång  – det var i Värmland – såg jag bävrar som simmade och lekte i vattnet. Kvällen därpå satt jag i timmar still i en kanot för att återse dem. Tiden gick, långsamt förstelnade jag. Det starka myggmedlet upplöste bläcket av plastpåsens logo som låg vid mina obetäckta ben och gav ett avtryck på min vad.  I en vecka syndes det i vilken butik jag hade handlad …men en bäver såg jag aldrig.  Nu hoppas jag skåda dem en gång till och därför sätter jag mig med en kikare vid vattnet och väntar bara.

Solnedgången färger himlen över sjön Hjälmaren djupt orange. I vattnet står enorma betongstolpar; resterna av Västmanlands gamla cementindustri. Till och med 1997 kördes grov kalk i korgar från brottet i Forsby via en drygt 41 kilometer lång linbana till Köping, där det tillverkades cement fram. Åven manniskor är duktiga byggare.

Fiffiga banan med kablar och kalkhinkar, som gick tvärsöver Hjälmaren, användades tills transport med lastbil visade sig vara billigare. Sen följade mångåriga diskusioner om valet mellan riva eller återanvända. Den här augustimånad kommer Föreningen Kalklinbanans Vänner besluta om vissa delar av linbanan ska köpas. Helst ser föreningen att det här kulturarvet bevaras och banans historia berättas i en besökscenter. Konstnärer får smycka de gamla transportkorgar och  – vem vet – kommer det så långt att turister klättrar in i ihåliga stolperna eller folk tar sig med kabeln fram i luften.

Ett bo av grenar, hus av cement; bra historia. Men under tiden är det en timme senare och kallare och återigen ingen bäver syns. ”Simma lugnt, mina vänner.”

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , , , , , , , ,

Night at the museum

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Mijn bed staat tijdelijk in een museum, meer precies: Ålands Kulturhistoriska Museet i Mariehamn. De eerste nacht schrok ik wakker van de condensunit die luid brommend aansloeg. Er is hier, na een ingrijpende verbouwing vorig jaar, behoorlijk geïnvesteerd in klimaatbeheersing. Kunst en historische objecten vragen daarom, anders vergaat het oude munten als roestige spijkers en veranderen nostalgische feestjurken in vlokjes. Want motten en schimmels zijn dol op wol en linnen, zilvervisjes kwijlen bij het zien van papier en licht verbleekt alles wat het leven ooit kleur gaf.

Elk type collectie heeft zijn eigen plaats en eigen omgangsregels. Boeken en documenten liggen in een donker, droog archief. Het magazijn met allerhande oude voorwerpen kom je niet in zonder toegangscode en plastic overschoenen, en voor de textielcollectie bestaat een goed gerubriceerd depot waar niemand in- of uitgaat zonder eerst zelf zo ongeveer chemisch te zijn gereinigd.

Kleden zijn een paradijs voor diverse ieniemini onderkruipseltjes. Daarom krijgt de “brudrya” uit 1865 een uitvoerige check. De pH-meting brengt slecht nieuws; het verouderingsproces van het kleed gaat hard en een waterwassing zal nodig zijn om dit te vertragen. Aan mij de eer om deze “rya”, die als deken in bed gebruikt werd, eerst te stofzuigen. Met een speciaal gefilterd apparaat en veel geduld beweeg ik van links naar rechts, van boven naar onder, over achter- en voorkant.

Ondertussen fantaseer ik over de 17-jarige Anna Serafia Karlsdotter uit Bertby, die zelf de schapen scheerde en de wol  kaarde, spon, verfde en twijnde voordat ze begon te knopen aan haar deken. Waarschijnlijk was de brudrya de inbreng voor haar aanstaande huwelijk en is het uitbundige bloemmotief een combi van kleuren en vormen die voorkwamen op de kleden uit beide ouderlijke huizen. Dacht Anna tijdens het knopen verlangend aan haar geliefde of was het een verstandshuwelijk? En hoe ging het toe in de Ålandse winters, in de nachten dat de storm om het huis huilde en de golven tegen de klippen beukten? Als haar lichaam rustte na het harde werken, bad ze dan tot God dat haar man veilig van zee terug mocht keren? Als de kou niet te harden was, kropen haar kinderen dan tegen haar aan, onder die zware wollen deken?

Oeps, focus! Dit klusje vraagt om aandacht. Een simpel foutje kan onherstelbare schade geven. Verder dromen mag, als ik me vannacht omdraai onder mijn comfortabele, frisgewassen, donzen dekbed.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

 Night at the museum foto

Försök att översätta till Svenska

NIGHT AT THE MUSEUM

Min säng står tillfälligt i ett museum, mer precis: i Ålands Kulturhistoriska Museet i Mariehamn. Första natten förskräcktes jag av condensmaskinen som sätte sig igång med ett högt ljud. Man har grundligt satsat på klimatbehärskning, under den omfattande renoveringen ifjol.

Konst och historiska föremål kräver det. Annars går det för gamla mynt såsom för rostiga spikar och förändras nostalgiska festklänningar till flingor. För fjärilar och svampar gillar ull och linne, papper får silverfiskar dregla i mungipan. Och ljus bleker allt som tidigare gett livet färg.

Det är därför att varje typ sammling har sin egen plats och sina egna umgängesregler. Böcker och dokument ligger i ett mörkt, torrt arkiv. Magasinet där olika gamla föremål finns kommer man inte in utan entrékod och skoskydd på och textil bevaras i en depå där ingen går in utan att typ kemtvättat sig själv.

Filtar är ett paradis för olika pyttelite småkryp. För den skul ska ”brudryan” från 1865 forskas noggrant. PH-mätningen berättar dåliga nyheter; åldrandet går snabbt och vattentvättning krävs för att fördröja den där processen. Innan det, får jag ären att dammsuga den hår ryan, som användades i sängen. Med mycket tålamod rör jag från vänster mot höger, upåt och nedåt, över framsidan och baksidan.

Under tiden fantaserar jag om 17-åriga Anna Serafia Karlsdotter från Bertby, som klippte fåren, kardade, spann, färgade och tvinnade ullen innan hon började knyta sin rya. Antagligen var brudryan ett bidrag till hennes kommande äktenskap och var det livliga blommönstret en kombination av färger och formar som förekom på ryarna från både föräldernas husen. Längtade Anna till hennes älskare medan hon knöt eller var äktenskapet arrangerat?  Och hur gick det till i Åländska vintrarna, på nätterna när det blåste kraftigt och vågorna slog våldsamt mot klipporna? När hennes kropp vilade efter slitsamt arbete, bad hon Gud att han måtte låta komma hennes man tryggt hem ifrån havet? Om hennes barn höll inte ut med kylan, kröp de tätt intill henne, under den där tjocka, tunga rya?

Obs, fokusera! Det här arbetet krävs uppmärksamhet. Ett enkelt fel kan leda till skador man säkert inte lyckas återställa. Jag får drömma vidare, inatt, när jag ligger under mitt nytvättat duntäcke.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , ,

NONSENS

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In 1638 richtte de wispelturige maar zeer intelligente Zweedse koningin Kristina een postroute op van Stockholm naar Finland, toen nog deel van het enorme Zweedse rijk. De route liep dwars over de Ålandeilanden. Speciaal daarvoor aangestelde boeren vervoerden brieven en pakketten in estafettevorm per boot, paard en zo nodig per slee van Eckerö naar Vårdö en andersom. Vooral ’s winters waren de omstandigheden bar en het aantal weduwen langs de route was dan ook hoog.

Tussen 1809 en 1917 waren Finland en Åland deel van het Russische tsarenrijk en werd in Eckerö het Post- en tullhus gebouwd. Een protserig pand in empirestijl; een grensmarkering en statement van de Russische overheerser. Tegenwoordig vind je er het postroutemuseum, een bijzondere chocolaterie, galerie en een fijn café.

Het is weekend. Terwijl de Ålanders met zakken houtskool en bijbehorende grillworstjes naar hun buitenhuisjes zijn vertrokken maak ik een wandeling over Eckerö. Het bos heeft in dit late, koude voorjaar een blauw-wit tapijt van leverbloempjes en bosanemoontjes. Het haventje van Käringsund is een plaatje en de uitzichten over klippen en zee roepen existentiële vragen op. “Went schoonheid?” “Raakt een plek waar het leven zo hard was, zijn nare bijsmaak ooit kwijt?” En even zo fundamenteel: “Zal ik nog even een wc opzoeken voordat ik de bus terug neem?”

Goed plan – die wc – want daardoor maak ik in het tolhuiscafé kennis met Michael. Hij is professor aan het Berklee College of Music in Boston, schrijft literatuur voor volwassenen en kinderen en woont deze meimaand als ‘artist in residence’ in het Post- en tullhus. Michael maakt ook nonsensgedichten; poëzie die wel betekenis suggereert maar feitelijk geen betekenis heeft. Omdat ze ‘taalloos’ zijn, worden zijn gedichten tot in India gehoord en begrepen. De klanken zijn vrolijk en grappig maar worden soms ook opruiend gebruikt, als een veilig  – want niet nader te analyseren –  protest tegen heerszuchtige machthebbers.

Michael luistert graag naar de taal en klanken van de mensen op Åland, zoals daar is het wonderlijke en veel gebruikte “schhhjúp!”, dat gewoon “ja” betekent maar de indruk wekt dat iemand schrikt en onmiddellijk stikt. Ook de verhalen van Tove Jansson, het Finse epos Kalevala en de bont gevlekte Ålandse rotsen prikkelen Michael tot nieuw werk.

Hier op deze historische plek, die symbool staat voor machtsvertoon maar ook voor communicatie, kan Michael hardop nieuwe nonsense uitproberen zonder dat hij voor gek verklaard wordt. De muren van het Post- en tullhus zijn daar dik genoeg voor. Ze zijn eeuwenoude getuigen, maar oordelen niet.

(meer over Michael Heyman en zijn nonsenspoëzie vind je HIER)

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Nonsense foto

Försök att översätta till Svenska

NONSENS

Året 1638 inrättade den fladdriga men mycket intelligenta drottningen Kristina en postväg mellan Stockholm och Finland, som då var en del av det stora svenska riket. Postvägen leddas tvärs över Ålands vattnet och öarna. Särskilda postbönder utsågs för att sköta posttransporten från Eckerö till Vårdö och tvärtom.  Det gjordes i stafettform; med roddbåt, häst och eventuellt med släde. Omständigheterna var farliga och slitsamma. Antalet änkor var högt.

Mellan 1809 och 1917 var Finland och Åland del av det ryska tsarriket och byggdes Post- och tullhuset i Eckerö. En kaxig byggnad uppförd i empirestil; en gränsmarkering, även rysk statement. Numera finns postrotemuseet, en chocolaterie, konstutställningar och ett café i byggnaderna.

Helgen kommit. Medan Ålänningarna  har åkt till sina stugor på landet vandrar jag över Eckerö. Skogen har en matta av Blå- och Vitsippor. Käringsunds hamn är förtjusande och vyerna över klipporna och havet framkallar väsentliga frågår. ”Kan man vänja sig vid skönhet?” ”Blir en plats där livet varit så hård, nånsin av med bitter eftersmak?”  Men lika fundamentellt: ”ska jag till toa innan jag tar bussen hemåt?”

Bra plan, med toaletten, för nu träffar jag i tullhusets café Tsarevna av en slump Michael. Han är professor hos Berklee College of Music i Boston och forfattare av romaner och barnböckar. Under hela maimånaden bor han som ’artist in residence’ i Post- och tullhuset. Michael gör också nonsensdikter; poesi som suggererar meningen men faktiskt är betydelselös. För att de är typ ’utan-språk’ hörs och förstås sina dikter till och med i Indien. Klangerna är glada och lustiga men ibland även används retande, som en trygg – för inte verklig analyserbart- protest mot makthavare.

Michael tycker om lyssna till ållänningars språk och uttalande, som för exempel det underliga och mycket användade ”schhjúp!”, som betyder ”ja” men ger intrycket att någon skrämms och omedelbart kvävs. Ytterligare inspirerar Tove Janssons böckar, Finska epos Kalevala och brokiga fläckmönstren på Ålands klipporna honom att göra ny poesi.

På den här historiska plats, som är typ symbol för makt men även för kommunikation, kan Michael testa sina dikter högt utan att förklaras galen. Post- och tullhusets väggarna är nog tjocka. De vittnar sedan seklar men dömer ingen.

(Mer om Michael Heyman och nonsensepoesi hittas HÄR)

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , ,

Cut & paste

(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Meer dan eens zette ik mij met schaar, Prittstift en een stapel verbleekte, reeds door anderen stuk gebladerde Libelles, aan de fantasieloze opdracht “maak een collage die iets over jezelf vertelt.” Verder dan lievelingseten en hobby’s kwam het inhoudelijk meestal niet. Dat zulks geknutsel niet glimlachend als een typisch jaren-tachtig-dingetje kan worden afgedaan ontdekte ik toen mijn dochters zich decennia later voor het vak CKV door exact dezelfde opdracht heen worstelden.

De in collagetechniek uitgevoerde portretten van het kunstenaarsduo Cooper & Gorfer staan mijlenver af van dit soort knip- en plakwerk. Sara Cooper, fotografe en opgegroeid in Pittsburg, raakte gefascineerd door de verlaten industriële landschappen en de door haar vader getekende versies daarvan. Architecte Nina Gorfer – haar wieg stond in Wenen –  had een oma die een geweldig vertelster was en elk plekje van haar bergboerderij voorzag van een uniek verhaal.

Bij het zien van oude familiealbums realiseerden Cooper en Gorfer zich dat een foto meerwaarde krijgt door er een interpretatie of verhaal in te vlechten. Op hun schilderijen – of zijn het toch foto’s? –  portretteren ze mensen. Ze gebruiken daarbij dezelfde strategie die ons geheugen hanteert; door te filteren, dingen weg te laten en toe te voegen maken ze van ervaringen een eigen herinnering, een eigen plaatje.

Cooper en Gorfer verdiepen zich uitgebreid in de afkomst en leefwereld van de vrouwen die ze afbeelden. De streek van herkomst wordt in de prenten vertaald in o.a. traditionele kleding en voorwerpen. Ambities, dromen, trots en teleurstellingen zie je terug in een houding, oogopslag of in de positie van handen. Op levensgroot formaat maken de collages indruk. Ze vertellen ze niet alleen het verhaal van een individu maar ook dat van over generaties heen veranderende culturen.

Associeer deze beschrijving nou niet met fotostudio De Boer te Volendam, waar je je voor een luttel bedrag in klederdracht hijst en voor de pret laat vastleggen. De portretten van Cooper en Gorfer hebben níets met toerisme te maken. Ze tonen karaktervolle vrouwen en het vaak ongerepte landschap waarin ze leven. De architect en fotografe maakten hun series in o.a  Lappland, Argentinië, IJsland, Groenland, de Faeröer eilanden en Kirgizië.

Cooper en Gorfer wonen en werken in Göteborg en Berlijn. Nog tot en met 11 juni is hun werk te zien in het – heerlijke! – Fotografiska Museet in Stockholm. Ook via Instagram (coopergorfer) zijn de dames te volgen.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Sami_Eugenia_withWovenBelt

Försök att översätta till Svenska

CUT & PASTE

Allt som oftast använde jag sax, limstiftet och en stapel gamla, söndriga damtidningar för att klara av fantasilösa uppdraget ”gör ett collage som berätter något om dig själv.”  Oftast blev det inte mer än bilder av favoritmat och hobbyer. Att den där typen pyssel inte bara var en typisk 80-talet-grej visade sig när mina döttrar fick exact samma uppdraget på skolan, flera decennier senare.

Cooper & Gorfers porträtt, utfört i collagetekniker, liknar inte alls den där klipp och klistra-arbetet. Sara Cooper, en fotograf som växte upp i Pittsburg, facinerades av det nära industriella landskapet och hur sin pappa skissade detta med teckningskol. Arkitekten Nina Gorfer – hennes vagga stod i Wien –  hade en mormor som var en fantastisk berättare och kopplade unika historia till varje ställe av hennes bondegård i Alperna.

När Cooper en Gorfer bläddrade igenom gamla familjalbum betänkte de att en bild kan få ett mervärde om man infogar en interpretation eller historia. På deras tavlor – eller är de ändå foton?– porträtterar de olika typ människor. De hanterar samma strategin som vårt minne gör; genom att filtrera, undanta eller bifoga saker skapar vi ett eget minne, en egen bild till våra upplevelser.

Cooper en Gorfer fördjupar sig i härkomsten och tillvaron av kvinnorna de tänker avbilda. Deras hemtrakt syns på tavlor i bl.a. traditionell klädsel och föremålen. Ambitioner, drömmar, stolthet och besvikelser uttrycks genom attityd, ögonkastet eller händernas position. I naturlig storlek är de väldigt imponerande. De berätter inte bara individernas historier men även visar hur kultur kan förändras över generationer.

Snälla, förknippa inte den här bekrivning med fotostudio de Boer i Volendam, där alla kläder om sig i folkdräkt och fotograferas, på skoj. Cooper och Gorfers porträtterna har íngenting med turism att göra. De presenterar karaktärsfulla kvinnor och de ofta orörda landskap där de lever. Arkitekten och fortografen gjorde deras collageserier i Lappland, Argentina, Island, Grönland, Färöarna och Kirgizistan.

Cooper och Gorfer arbetar i både Göteborg och Berlin. Till och med 11 juni visas porträtterna i – fina!- Fotografiska i Stockholm. Även via Instagram (coopergorfer) kan du följa damerna.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , ,

Stepbiljet

Het stembiljet is binnen, check! De laatste campagneweek is aangebroken in een verkiezingsstrijd die beheerst wordt door de kreet “normen en waarden”. Maar zo op het eind van de politieke veldslag komt het behalve op integriteit ook aan op het duurvermogen van de lijsttrekkers. Wie van vermoeidheid geen glimlach meer tevoorschijn kan toveren of de AOW met WAO verwart, levert volgens de peilingen direct Haagse zetels in.

Twee jaar terug was ik te gast bij Alexandra Völker, namens Socialdemokraterna het jongste lid van het Zweedse Parlement. Alexandra zal zich recent bezig gehouden hebben met het besluit de dienstplicht opnieuw in te voeren, want defensie is haar aandachtsgebied. Dat openheid en toegankelijkheid belangrijke waarden zijn van de Zweedse democratie zie je aan de massieve, grauwe gebouwen van de Riksdag in Stockholm niet meteen af. Ook binnen voelt het als een gesloten bastion. Toch blijkt er  – verrassend – een alles behalve kille sfeer te hangen. De inrichting varieert van modern Scandinavisch design tot klassieke muur- en plafondschilderingen en ornamenten in Jugendstil.

De centrale hal maakt direct indruk als ontmoetingsplaats door zijn restaurants, postkantoor en reisbureau. In de oostelijke vleugel leidt een monumentale trap naar de eerste verdieping, waar bustes en portretten van voormalige staatsmannen en -vrouwen de geschiedenis levend houden. Hier zijn ook de oude en nieuwe kamerzalen te vinden. De zitplaats van de afgevaardigden wordt bepaald door leeftijd, partij en regio. Alexandra, jong en bevlogen, is enorm trots op haar plaats, al zit ze in de achterste geledingen.

Vanwege de reisafstanden in het langgerekte Zweden hebben alle 349 parlementariërs recht op een soort bed-bad-brood-regeling. Veel van hen wonen in een appartement binnen het complex van regeringsgebouwen, dat trouwens waanzinnig veel groter is dan de buitenkant doet vermoeden. Door ondergrondse gangen zijn een aantal gebouwen op een spannende manier verbonden. Een daarvan gaat onder de brug van het Stallkanalen door en wordt “the run” genoemd, naar de stroom gehaaste, hijgende parlementsleden die nadat het oproepsignaal voor een stemming heeft geklonken, nog precies 8 minuten hebben om naar hun stemknop te rennen. Voor wie dat niet denkt te redden, staan steps klaar; degelijke modellen met bel en luchtbanden.

Daar sta je dan, met al je idealen. Blijkt je stem simpelweg af te hangen van een goede conditie.

ig-logo-email meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Stepbiljet foto

Försök att översätta till Svenska

VALSEDEL

Fick min valsedel, check! Den sista kampagnjveckan börjat, i en valstrid som domineras av orden “normer och väderingar”. Men nu, mot slutet av det politiska slaget gäller det, förutom integriteten, också politikernas kondisen. Den som, på grund av utmattning, orkar inte längre trolla fram ett leende eller förvirrar försäkringen AOW med försäkringen WAO, förlorar omedelbart platser i Hagues parlementet.

För två år sen var jag gäst hos Alexandra Völker, Socialdemokraternas yngste medlem i Riksdagen. Antagligen Alexandra hållade på med den nyligen återinförde värnplikten eftersom försvaret är hennes uppdrag. Riksdagshusets utsidan verkar massivt och grått. Att öppenhet och tillgånglighet är viktiga inslag i den svenska demokratin syns inte direkt. Även på insidan känns det som en sluten bastion. Men stämningen är dock inte alls kyligt, snarare överraskande varmt. Inredningen varierar mellan modern skandinavisk design, klassiska vägg- och takmålningar och ornament i jugend-stil.

Hallen, som är centralt belägen, impar som en riktig mötesplats, på grund av restauranger, postkontoret och resebutiken. I östra flygeln ledar en monumental trappa till första våningen, där statuer och målningar av före detta statsledare påminner om Sveriges historia. Här finns även de gamla och nya kamrar. Ledamöternas platser baseras på ålder, parti och region. Unga, eldade Alexandra är stolt över sin stol, även om den befinner sig på bortre sidan.

På grund av reseavstånden i det här långa landet har alla 349 ledamöter rättighet att få typ säng-bad-bröd-arrangemang. Många av dem bor i en lägenhet inom riksdags anläggningen, som förresten är mycket större än förmodats vid första anblicken. Byggnaderna förbindas via spännande, underjordiska korridorer. En av dem finns under Stallkanalens bro och kallas för “the run”, efter strömen skyndande, flämtande ledamöter på väg till kammaren. En ljudsignal anger att de har bara 8 minuter kvar att springa till voteringsknappan. För dem som inte tror hinna finns det sparkcyklar; rejäla modeller med ringklocka och luftfyllda hjul.

Där står du då, fylld av idealer. Och visar sig ditt inflytande helt enkelt kommer an på en bra kondition.

ig-logo-email flera bilder finns på Instagram – svenska smulor

Getagged , , , , , , , , , , ,