(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON )

We hebben een kleuter in huis, een speels kattenkind, dat we tweetalig opvoeden. De twijfelachtige reden daarvoor is dat geen enkele andere levende ziel in mijn directe omgeving Zweeds spreekt. Gelukkig vertrekt onze Kalle geen spier, hij fronst de wenkbrauwen niet en verbetert me evenmin, waarvoor ik hem zeer dankbaar ben.

Een kat opvoeden vraagt om een consequente aanpak. En dus ging die van ons stap voor stap de wereld in. Deed ie het goed, dan kon er meer. Simpele gedragstraining, die prima uitpakte totdat ik op een ongelukkige ochtend over het beestje struikelde. Een ijselijke kreet volgde en ik vreesde het ergste. Maar het viel mee, het enige dat hij aan mijn misstap overhield was een soort tic. Obsessief likte hij aan zijn pootje, steeds op dezelfde plek, die daardoor kaal werd en geïrriteerd raakte.

Daarmee schoten we wat betreft gedragstraining een level omhoog en hoewel het lang mijn vak was, gingen we toch finaal de fout in. Zowel een streng Nederlands ‘nee!’ als een – even streng –  Zweeds ‘nej!’ hielpen niet. Zalf en spray lebberde hij lekker weg en over het dragen van een halskraag en het afbinden met peperdure “no-chew-tape” voerden we een felle, oplopende strijd die uiteindelijk onbeslist eindigde. Na zeven weken hadden we een depressieve kat en zaten we er zelf ongeveer net zo wanhopig bij als Rutte bij de zoveelste persconferentie.

Wat deden we fout? We gaven aandacht aan ongewenst gedrag, zo simpel lag het. Daarom ging uiteindelijk de kap af en het katten-lockdown-luik weer open. Negeren!

Meteen zette Kalle – bij wijze van test? – de tanden in zijn poot. Maar daarna verbeterde het, heel langzaam maar heel zeker. Hij had andere dingen te doen, iets met koolmezen en de hond van de buren, geloof ik.

Wat werkt beter, strenge regels of vertrouwen op de eigen verantwoordelijkheid? Nederland deed in de aanpak van COVID-19 het eerste en liet in de zomer de teugels vieren. Zweden ging aanvankelijk voor de eigen verantwoordelijkheid maar verscherpte gaandeweg toch de regels. Inmiddels staan we er ongeveer even slecht voor.  

Kunnen we dan in ieder geval toch ongewenst gedrag negeren? Dat we gewoon geen beelden meer uitzenden van verveelde funshoppers of feestende idioten onder een viaduct? Dat we in plaats daarvan inzoomen op de gewenste norm. En op de koolmezen en de hond van de buren. En dat we oefenen in geduld. Bij kleuters helpt dat. Bij katten ook.

Försök att översätta till svenska

NEGLIGERA

Vi har ett förskolebarn här hemma, en lekfull kattunge, som uppfostras tvåspråkigt. Den diskutabla orsaken till detta är att det finns ingen annan levande själ nära mig som talar svenska. Lyckligt nog tar vår Kalle mitt behov för givet och försöker han inte korrigera mig heller, vilket jag är honom väldigt tacksam för.

Att fostra en katt krävs vara konsekvent. Och därför visades vår lilla vän världen steg efter steg. Klarade han bra, så tilläts honom mer. Elementär beteendeträning, som funkade jättebra tills den olyckliga dagen jag snubblade över honom. Ett hemskt kattskrikande hördes och jag fruktade det värste. Men det var ingen sår utan bara en typ tic som fanns kvar. Besatt slickade han tassen, jämt och hårt tills det blev ett rött, irriterat, kalt märke.

Nu klev vi upp till nästa nivån beteendekunskap och trots att det varit en del av mitt arbete i många år misslyckades vi direkt. Varken en sträng ‘nee!’ på nederländska eller en – lika sträng – ‘nej!‘ på svenska funkade. Salva och sprej slickades bort med förnöjelse och hårda kampen om halskragen och det svindyra självhäftande ’no-chew-bandaget’ slutade oavgjort. Efter drygt sju veckor hade vi en deppig katt och kände vi oss själva typ lika desperata som statsminister Rutte efter senaste pressträffen om coronasiffrorna.

Vad var det vi gjorde fel? Vi bekräftade oönskat beteende, så enkelt var det. Därför försvann halskragen och öppnades katt-lockdown-luckan igen. Negligera!

Omedelbart satt Kalle tänderna i sin tass. Satt han oss på prov? Då, efter några dagar blev det bättre, mycket sakta men mycket säkert. Han hade andra saker att syssla med, någonting med talgoxar och grannarnas hund, tror jag.

Vad verkar bäst? Strikta regler eller lita på eget ansvar? I frågan om hur vi hanterar COVID-19 gällde i Nederländerna det förstnämnda och fick vi mer frihet under sommaren. Sverige räknade på folkets eget ansvar men införde restriktioner med tiden ändå. Idag är våra lägen lika dåliga.

Men ska vi då säga att vi i alla fall negligerar oönskat beteende? Att vi helt enkelt inte längre visar bilder av tråkiga funnshoppare eller festande idioter som samlar under en viadukt? Att vi istället zooma in på den önskade normen. Och på talgoxar och grannarnas hund. Och att vi övar tålamod. Det funkar för förskolebarn. Och även för katter.