(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Juli 2019, buitentemperatuur: ruim veer-tig graden. Geen vogel laat zich horen, de kat blijft binnen. Het wegdek wordt voorzien van een laagje zout, zo smelt het asfalt niet. De zon maakt het tegelpad onbegaanbaar heet voor blote voeten.

Gelukkig is er de tuinkamer, verstopt onder lindebomen en een verkoelend dak van mos. Met een kan water en een boek is het er uit te houden. ‘De regenman’, geschreven door Jonas Karlssson verscheen dit voorjaar en lag al even te wachten om gelezen te worden. Geen beter moment dan nu.

In ‘Regnmannen’ is Ingmar, een gepensioneerde zestiger en weduwnaar, zijn draai in het leven kwijt. Op zijn werkzame jaren als regisseur in het theater kijkt hij met teleurstelling terug. Jonas Karlsson schetst een in zichzelf gekeerde, bittere, eenzame maar ook aandoenlijke man. Zijn enige houvast is de door zijn vrouw Inger aangelegde rozentuin. Bijna dwangmatig, zonder groene vingers of enige kennis van zaken probeert hij de struiken en bloemen te onderhouden, onder afkeurend commentaar van een nogal opdringerige buurman.

Maar dan, terwijl de hitte zijn hoogtepunt bereikt en zelfs leidt tot politieke onrust ontdekt Ingmar dat hij een speciale gave heeft, die wel eens de oplossing voor de droogte zou kunnen betekenen. Cruciale vraag is of hij dat inzicht met anderen moet delen.

Elke bui in de tuin van Ingmar leidt tot opluchting bij de lezer, je wil gewoon dat het werkt voor hem. Jonas Karlsson schrijft trefzeker en met milde humor. Hij neemt je helemaal mee in het idee dat je zo sterk in iets kunt geloven dat het als waarheid gaat voelen. En: dat je zo kunt overtuigen dat anderen je volgen in dat idee. Dat is een fascinerend gegeven en heeft in deze tuinvertelling niets te maken met populisme of ‘pathologisch liegen’.  Wat charmeert is vooral de moed van Ingmar om zich te laten verleiden door een absurd, kinderlijk magisch maar hoopvol idee. De gekwetste weduwnaar wint er door aan kracht en al kan hij de gevolgen ervan maar amper overzien, het tilt hem op uit zijn mist van rouw.

Als het hitterecord in Nederland wordt verbroken laat mijn lieve, oude, Haagse tante, na een lang ziekbed, het leven los. Uit haar prachtige tuin verhuis ik wat plantenstekken naar de mijne. Maar amper trotseren ze de 3 uur durende treinreis, dus ik spreek ze bezwerend toe en verwen ze dagelijks met water.

Het is inmiddels augustus, alweer snikheet. Ze bloeien.

Försök att översätta till svenska

Juli 2019, temperaturen utomhus är drygt fyr-ti-o grader. Ingen fågel hör av sig, katten stannar inomhus. Salt sprids över vägarna så att asfalten inte komma smälta. Trottoarkaklen är för heta för att kunna gå på.

Som tur finns det trädgårdsrummet, gömt under stora lindar och ett kylande mosstak. Där håller jag ut, med en kanna vatten, en skål jordgubbar och en bok. ’Regnmannen’ av Jonas Karlsson kom ut i våras och väntade i bokhyllan i några månader. Inget bättre moment att läsa än nu.

I ’Regnmannen’ har Ingmar, en änkeman i sextioårsåldern, helt tappat livsglädjen. Besviken återblickar han på sin arbetskarriär som regissör i olika teatrar. Jonas Karlsson skissar en inåtvänd, förbittrad, ensam men också rörande man. Det endaste han brinner för är trädgården, där hans fru som hade riktiga gröna fingrar, planterade vackra rosor. Ingmar, som har ingen trädgårdskunskap alls, försöker nästan tvångsmässigt ta hand om rosorna, medan en påträngande granne håller koll på honom.

Men då, medan hettan fortsätter och även leder till politisk oro, upptäcker Ingmar att han har en särskild begåvning, som skulle kunna vara en lösning för den extrema torkan. Frågan är dock, ska han dela insikten med andra människor?

Varje skur i Ingmars rosengård lättnar läsaren, för man vill ju bara att det funkar för honom. Jonas Karlsson skriver med varm humor och får mig tycka att om man bara tror tillräckligt stark på något så kommer det känna som verklighet och att det dessutom är möjligt övertyga folk, så att även de tror på samma sak. Detta är en fascinerande faktum och har, in denna trädgårdsberättelsen, ingenting med populism eller ”patologiskt ljugande” att göra. Det som charmer är framförallt modet Ingmar visar ha, att låta fresta sig av en absurd, barnsligt magisk men ändå hoppfull tanke. Sårbara änkemannen återvinner kraft och fästan han inte överskådar konsekvenserna lyftas honom ur sin dimma av sorg.

När hettan slagit rekord i Nederländerna, släpper min älskade, gamla moster i Haag livet, efter en lång tids sjukdom. Ifrån hennes fina blomstergård flytter jag några sticklingar till min egen. De knappast orkar de tre timmar med tåget hemåt, alltså jag tilltalar de, säger jag tror på dem med hela mitt hjärta. Och vattnar, varje dag.

Nu är det augusti, de blomstrar.