(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Er zijn dagen die gewoon niet lukken. Dan helpt alleen de tuin, waar een mens met nuttig werk een hoop frustratie kwijt kan.

De winter moet weg en wel nú. Bladharken. Snoeischaar.  knip-knip-knip  Oude stengels boven de grond eraf. Beukenhaag. Waar is het verlengsnoer? Laat die elektrische heggenschaar maar loeien! Rigoureus aanpakken, halve meter korter, een kopje kleiner maken heet dat.  Tjakkah!  Handzaag erbij voor de dikste takken. Dit ga ik morgen voelen. Geeft niet. Hagelbui. Doorgaan. 30 meter beukenhaag. Waarom hebben wij  d e r t i g  meter beukenhaag?

Serieus, waarom die heg? Waarom dat hek bij de ingang van ons erf? Geen land telt zoveel hekjes en heggetjes als het onze. Als je Nederland vanuit de lucht bekijkt is het bijna aandoenlijk hoe we onze territoria markeren en afscheiden. We sloven ons uit met gietijzeren, klassieke constructies, met vlechtschermen van de GAMMA, gemetselde muurtjes en schanskorven. Sensor-gestuurde buitenverlichting beschermt onze eigendommen. Van wie is de aarde eigenlijk?

De hekjes van mijn voorkeur staan – natuurlijk – in Zweden. Verticaal en paarsgewijs geplaatste staken dragen als het ware schuin aflopende takken, die met bindsels van twijgen op hun plaats gehouden worden. Vaak honderden meters lang. ‘Hankgärdesgårdar’ heten ze. Heerlijk woord trouwens: ‘hankjerdes[[g]]order’

Het bouwen van dit soort afrastering is een ambacht. In de winter wordt het hout geoogst; naaldbomen, liefst zo oud mogelijk en groot geworden in barre kou. Want een langzame groei maakt het materiaal hard en duurzaam. Met 70 jaar oude sparren gaat een hek wel 30 jaar mee. Anders dan vroeger wordt het hout tegenwoordig gestapeld en gedroogd voordat ermee gebouwd wordt. Ook dat verlengt de levensduur. Variatie is er eigenlijk alleen in de afstand tussen de takken, de dichtheid van het vlechtwerk. Zo spreken ze in Småland van ‘ormatät’ (slang-dicht) en bouwen ze in Roslagen ‘träskotät’ (klomp-dicht)

Je hoeft je best niet te doen om hankgärdesgårder tegen te komen, je herkent ze vanzelf. Maar wil je ze zien zoals ze eeuwen geleden bedoeld zijn, ga dan naar Råshult; cultuurreservaat en de geboortegrond van Carl von Linée. Wandel rond bij de ouderlijke boerderij, zwerf langs oude rassen rogge, haver en vlas, zet je neus open in de kruidentuin en doe een fika in het tuincafé.

Terwijl ik het snoeiafval in de houtwal stapel jubelen de merels en mezen van opwinding. Nestmateriaal! Het is inmiddels ook voorjaar in mijn hoofd.

(meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor)

Försök att översätta till Svenska

UPPIFRÅN

Det finns dagar som helt enkelt inte vill lyckas. I så fall hjälper bara trädgården, där man genom nyttigt arbete blir av med frustrationen.

Vintern ska bort, nu! Rävsar löv. Trädklippare.  klipp-klipp-klipp  Ner med de vissna stjälkar. Bokhäcken. Var finns förlängningskabel? Låt denna häcksax böla! Jobbar rigoröst; en halv meter kortare. Tjakkah! Handsågen för de tjockaste grenar. Jag kommer känner det här i kroppen imorgon. Ingen fara. Hagelskur. Fortsätt. Tretio meter bokhäcken. Varför har vi  t r e t i o  meter bokhäck?

Seriöst, varför denna häck? Varför staketet vid gårdens entrén? Det finns ju inget land som har så många häckar och staket som vårt. Om man tittar på Nederländerna uppifrån är det nästan rörande att fastställa hur vi markerar och avdelar våra revir. Vi fjäskar med klassiska järnkonstruktioner,  GAMMAs billiga trädgårdsskärmar, murar och gabioner byggda av armeringsnät med stenblock i. Sensorstyrd belysning beskyddar våra egendomar. Vem är det som äger jorden – egentligen?

Min favorit typ staket står – sjävklart – i Sverige. Lodräta och parvis placerade spiror bär lutade grenar som hålls på plats av kraftiga vidjor. Ofta mer än hundra meter.  ‘Hankgärdesgårdar’ heter de. Härligt ord förresten: ‘hankjerdes[[g]]order’.

Att bygga en sån gärdesgård är handverk. I vinterna skördats träden; granar, helst så gammal som möjligt och uppvuxit i ett hårt klimat. För av en långsam tillväxt blir virket hårdare och mer hållbart. Gjord av 70 år gamla grenar håller en gärdesgård i minst 30 år.  Numera staplas och torkas virket innan man börjar bygga. Även det bidrar till hållbarheten. Variation finns egentligen bara i avståndet mellan grenarna, konstruktionens tätheten. I Småland talas om ‘ormatät’ medan man bygger ‘träskotät’ i Roslagen.

Du behöver inte anstränga dig för att kunna se hanksgärdesgårder, de finns varsomhelst. Men om du skulle vilja se de såsom de någonsin ämnat, åk till Råshult; kulturreservat och Carl von Linnés födelseort. Ströva omkring i gårdsmiljön, vandra längs råg, havre och lin av gamla sorter, öppna näsan i örtagården och fika i trädgårdscaféet.

Medan jag bygger en vall av beskärningsavfall jublar koltrastarna och mesarna. Bomaterial! Under tiden är har våren börjat i mitt huvud.

(Extra bilder hittas på Instagram – svenska smulor)