(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Zweden zijn hardlopers. Ik herinner me dat ik als kind op vakantie was in Hindås. Het was zondagochtend en katholiek als we toen nog waren gingen we, tevergeefs, op zoek naar een kerk. Onderweg werden we ingehaald door mannen met korte fladderige sportbroekjes en zweetbanden à la Björn Borg. Toen – jaren zeventig – vond ik dat heel merkwaardig.

Ook afgelopen zomer keek ik mijn ogen uit. Op de top van de 100 meter hoge Kvarntorpshögen, waar ik lui met de auto omhoog gekropen was en rustig rondslenterde, kwamen mij hardlopers tegemoet.  De bikkels hadden een 167 meter lange trap genomen – 427 treden om precies te zijn –  en of dat niet al stoer genoeg was legden ze ook de terugweg rennend af. Ter vergelijking: de Martinitoren telt 311 treden bij een hoogte van 97 meter

Deze sportieve onderneming heeft officiëel “besegra trappan”, ofwel: “overwin de trap.” Een enkele run omhoog, rond over de top en sprint via de verharde weg terug naar beneden wordt als een gemiddelde, uitdagingsloze trainingsinspanning beschouwd. Maar iemand die, binnen 5 uur, 10 keer deze lus gemaakt heeft mag zeggen dat hij de trap overwonnen heeft. Vanzelfsprekend worden er records bijgehouden. Sanna Holmgren Wiberg deed het in 2015 in 1 uur, 13 minuten en 11 seconden. Per Sjögren fikste het in 2017 in – Herejezus! –  57 minuten en 44 seconden.

Wie niet al totaal oververhit de top bereikt kan het kookpunt letterlijk opzoeken op deze vreemde Kvarntorpshögen. Hier en daar waarschuwen borden voor een bodemtemperatuur van 100 graden. Dat komt omdat de heuvel niet natuurlijk is ontstaan maar een overblijfsel is van olie-industrie in de veertiger jaren. Destijds  – Tweede Wereldoorlog – dreigde de import van olie in Zweden stil te vallen en won men olie uit aluinsteen. Tot 1966 werden de overgebleven slakken en as op een enorme berg gestort, die uiteindelijk door zijn hoogte ver boven de omgeving uitstak en nu dus nog steeds ligt na te smeulen.

Tegenwoordig valt er bovenop de Kvarntorpshögen behalve van het uitzicht ook van beeldende kunst te genieten. Langs een wandelroute staan werken van kunstenaars die zich lieten zich inspireren door de heuvel en zijn oliegeschiedenis. En daar, tussen al het hardloopgeweld, vind ik dan uiteindelijk toch mijn kerk in het van roestig vlechtwerk gebouwde ‘Absit Omen’ van Kent Karlsson; een plek om stil te staan en stil van te worden.

Meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Försök att översätta till Svenska

HELIGT HUS

Svenskar gillar löpning. Jag minns att jag som barn var i Hindås en vacker sommar. På söndagmorgon letade vi, som var fortfarande katoliker då, förgäves efter en kirka. På väg passerades vi av män i korta, fladdrande sportshorts och svetband såsom Björn Borg hade. Då – sjutiotalet – tyckte jag det var väldigt konstigt.

Även i somras förvånades jag. På Kvarntorpshögens 100 meter höga toppen, dit jag krypande kom fram med bilen och lugnt strosade runt, möttes jag av löpare. De tuffingarna tagit en 167 meter lång trappa – mer precis: 427 steg – och som om det inte räckte till sprang de omedelbart ner hela vägen.   Jämfört: 97 höga Martinitornet i Groningen har 311 steg.

Denna sportiva uppgift heter officiellt “besegra trappan”. En enda vända upp- och ner betraktas som en ”lagom” träningsansträngning utan utmaning, men de som gör tio varv upp för trappan, rundar toppen och springer körvägen ner inom 5 timmar, får säga ha ’besegrat trappan.’ Självklart att segrar registrerats. Sanna Holmgren Wiberg lyckades i en timma, 13 minuter och 11 sekunder. Per Sjögren klarade i – Herregud! – 57 minuter och 44 sekunder.

Är man inte redan totalt överhettat när man kommer fram på toppen kan man söka bokstvliga kokpunkten på den här konstiga Kvarntorpshögen. På flera ställen varnar tavlor för markens temperatur, som kan öka till och med 100 grader. Det beror på att högen inte kommit till på ett naturligt sätt men är en efterlämning av oljindustrien i fyrtiotalet. Då – i andra världskriget – ströps oljetillförseln till Sverige och började man utvinna olja ur alunskiffer. Fram till 1966 störtas varma skifferna på en stor hög som slutligen blev Närkeslättens högsta punkt och ännu sakte brinner.

Numera kan man njuta av toppens utsikt och dessutom också skåda konst. Längs en vandringsled finns skulpturer av konstnärer som inspirerades av högen och sin ojlhistoria. Och där, mitt i hela  löpspektaklet, jag slutligen ändå hittar min kirka. Rostiga monumentet ‘Absit Omen’ van Kent Karlsson är ett perfekt ställe att stå still och vara tyst.

Flera bilder finns på Instagram – svenska smulor