(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In 1638 richtte de wispelturige maar zeer intelligente Zweedse koningin Kristina een postroute op van Stockholm naar Finland, toen nog deel van het enorme Zweedse rijk. De route liep dwars over de Ålandeilanden. Speciaal daarvoor aangestelde boeren vervoerden brieven en pakketten in estafettevorm per boot, paard en zo nodig per slee van Eckerö naar Vårdö en andersom. Vooral ’s winters waren de omstandigheden bar en het aantal weduwen langs de route was dan ook hoog.

Tussen 1809 en 1917 waren Finland en Åland deel van het Russische tsarenrijk en werd in Eckerö het Post- en tullhus gebouwd. Een protserig pand in empirestijl; een grensmarkering en statement van de Russische overheerser. Tegenwoordig vind je er het postroutemuseum, een bijzondere chocolaterie, galerie en een fijn café.

Het is weekend. Terwijl de Ålanders met zakken houtskool en bijbehorende grillworstjes naar hun buitenhuisjes zijn vertrokken maak ik een wandeling over Eckerö. Het bos heeft in dit late, koude voorjaar een blauw-wit tapijt van leverbloempjes en bosanemoontjes. Het haventje van Käringsund is een plaatje en de uitzichten over klippen en zee roepen existentiële vragen op. “Went schoonheid?” “Raakt een plek waar het leven zo hard was, zijn nare bijsmaak ooit kwijt?” En even zo fundamenteel: “Zal ik nog even een wc opzoeken voordat ik de bus terug neem?”

Goed plan – die wc – want daardoor maak ik in het tolhuiscafé kennis met Michael. Hij is professor aan het Berklee College of Music in Boston, schrijft literatuur voor volwassenen en kinderen en woont deze meimaand als ‘artist in residence’ in het Post- en tullhus. Michael maakt ook nonsensgedichten; poëzie die wel betekenis suggereert maar feitelijk geen betekenis heeft. Omdat ze ‘taalloos’ zijn, worden zijn gedichten tot in India gehoord en begrepen. De klanken zijn vrolijk en grappig maar worden soms ook opruiend gebruikt, als een veilig  – want niet nader te analyseren –  protest tegen heerszuchtige machthebbers.

Michael luistert graag naar de taal en klanken van de mensen op Åland, zoals daar is het wonderlijke en veel gebruikte “schhhjúp!”, dat gewoon “ja” betekent maar de indruk wekt dat iemand schrikt en onmiddellijk stikt. Ook de verhalen van Tove Jansson, het Finse epos Kalevala en de bont gevlekte Ålandse rotsen prikkelen Michael tot nieuw werk.

Hier op deze historische plek, die symbool staat voor machtsvertoon maar ook voor communicatie, kan Michael hardop nieuwe nonsense uitproberen zonder dat hij voor gek verklaard wordt. De muren van het Post- en tullhus zijn daar dik genoeg voor. Ze zijn eeuwenoude getuigen, maar oordelen niet.

(meer over Michael Heyman en zijn nonsenspoëzie vind je HIER)

Meer foto’s vind je op Instagram – svenska smulor

Försök att översätta till Svenska

NONSENS

Året 1638 inrättade den fladdriga men mycket intelligenta drottningen Kristina en postväg mellan Stockholm och Finland, som då var en del av det stora svenska riket. Postvägen leddas tvärs över Ålands vattnet och öarna. Särskilda postbönder utsågs för att sköta posttransporten från Eckerö till Vårdö och tvärtom.  Det gjordes i stafettform; med roddbåt, häst och eventuellt med släde. Omständigheterna var farliga och slitsamma. Antalet änkor var högt.

Mellan 1809 och 1917 var Finland och Åland del av det ryska tsarriket och byggdes Post- och tullhuset i Eckerö. En kaxig byggnad uppförd i empirestil; en gränsmarkering, även rysk statement. Numera finns postrotemuseet, en chocolaterie, konstutställningar och ett café i byggnaderna.

Helgen kommit. Medan Ålänningarna  har åkt till sina stugor på landet vandrar jag över Eckerö. Skogen har en matta av Blå- och Vitsippor. Käringsunds hamn är förtjusande och vyerna över klipporna och havet framkallar väsentliga frågår. ”Kan man vänja sig vid skönhet?” ”Blir en plats där livet varit så hård, nånsin av med bitter eftersmak?”  Men lika fundamentellt: ”ska jag till toa innan jag tar bussen hemåt?”

Bra plan, med toaletten, för nu träffar jag i tullhusets café Tsarevna av en slump Michael. Han är professor hos Berklee College of Music i Boston och forfattare av romaner och barnböckar. Under hela maimånaden bor han som ’artist in residence’ i Post- och tullhuset. Michael gör också nonsensdikter; poesi som suggererar meningen men faktiskt är betydelselös. För att de är typ ’utan-språk’ hörs och förstås sina dikter till och med i Indien. Klangerna är glada och lustiga men ibland även används retande, som en trygg – för inte verklig analyserbart- protest mot makthavare.

Michael tycker om lyssna till ållänningars språk och uttalande, som för exempel det underliga och mycket användade ”schhjúp!”, som betyder ”ja” men ger intrycket att någon skrämms och omedelbart kvävs. Ytterligare inspirerar Tove Janssons böckar, Finska epos Kalevala och brokiga fläckmönstren på Ålands klipporna honom att göra ny poesi.

På den här historiska plats, som är typ symbol för makt men även för kommunikation, kan Michael testa sina dikter högt utan att förklaras galen. Post- och tullhusets väggarna är nog tjocka. De vittnar sedan seklar men dömer ingen.

(Mer om Michael Heyman och nonsensepoesi hittas HÄR)

Flera bilder finns på Instagram – svenska smulor