(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

“K*t mijn rugzak!”  Slecht 3 woorden en 10 seconden zijn nodig om de jas te grijpen, de koffers uit het bagagerek te sleuren en uit de gereedstaande trein te springen. Omhoog gaat het, rennend over steile roltrappen via poortjes terug naar de toiletten in de hal van luchthaven Arlanda. Daar wacht een glimlachende schoonmaker. Hij wijst ons op de door mij vergeten rugzak die inmiddels de status “verdachte bagage” heeft gekregen. Beveiliging is onderweg. Beveiliging…. –slik– …nog nooit heb ik me hier onveilig gevoeld.

Het is vrijdag 17 maart, een dag later. Na een fika in Kulturhuset valt het fotografenoog van Reisgenoot op de retroklok aan de pui van warenhuis Åhléns. Uitgebreid nemen we de tijd voor wat kiekjes; de zon schijnt, we hebben vakantie. Op straat lopen mensen met lichte tred het weekend tegemoet. Ze hebben vers fruit gekocht op Högtorget of snuffelen tussen de muziek in Bengans. Op Sergelstorg wordt, zoals vrijwel dagelijks, gezongen en gedemonstreerd voor mensenrechten.

“Het was een kwestie van tijd”, zeggen deskundigen, voordat de terreur ook Zweden zou treffen. En zo, gisteren, op een even mooie vrijdagmiddag, op vrijwel hetzelfde tijdstip exact 2 weken later, kwam onder precies die klok van Åhléns een vrachtwagen rokend tot stilstand nadat hij moordend had toegeslagen in de Drottninggatan. Het moment was kennelijk daar.

Er zijn doden, slachtoffers, er was paniek, het openbaar vervoer verlamde, de stad was ontregeld, het land in shock. Maar er waren ook helden, alerte getuigen, een goed voorbereid politiekorps en in eenheid opererende overheid. Via de hashtag #openstockholm boden mensen een bed aan gestrande reizigers, niemand sliep op straat.

Een zee van bloemen en een ontroerende solidariteit tekenen een dag later de stad. Ten grondslag aan de Zweedse samenleving ligt een sterk gevoel van gemeenschapszin. Maar ja, zeker; er bestaat ook polarisatie. De Zweden komen hier goed doorheen, daarvan ben ik overtuigd. Hoe? Kroonprinses Victoria gaf het enig juiste en simpele antwoord: “samen.”

Försök att översätta till Svenska

EN TIDSFRÅGA

“F*n, min ryggsäck!”  Inte mer än 3 ord och 10 sekunder behövs att ta jackan, fatta koffertarna ifrån bagagehyllan och hoppa ut ur tåget precis innan den avreser. Det går uppåt, springande över branta rulltrapporna via staket till toaletterna i Arlanda flygplatsens hallen. Där väntar en leende städare. Han pekar på ryggsäcken som Reskamrat  –jag nämner inget namn-  lämnade  och under tiden fått statussen ”misstänkt bagage”. Säkerhetsvakten är på väg. Säkerhetsvakten…  -usch-  …jag har aldig kännt mig otryggt här.

Fredag 17 mars, nästa dagen. Efter en fika i Kulturhuset får Reskamrat, som tycker om fotografera, syn på retro-klockan på Åhléns City väggen.  Solen skiner, vi har semester. Så vi tar tid, går runt och tar några bilder. På gatorna går folk med lätta steg, på väg mot helgen. De har köpt färska frukt på Högtorget eller snokar efter fin musik i Bengans. På Sergelstorg finns, som ganska ofta, några som sjunger och demonstrerar för människliga rättigheter.

”Det var bara en tidsfråga”, säger experterna., innan även Sverige skulle drabbas av terror.

Alltså, igår, en lika fin fredageftermiddag, nästan samma tidpunkten, exakt två veckor senare, nedanför precis den där Åhléns klockan, kör en lastbil fast efter ha åkt mördande genom Drotninggatan. Tidpunkten upperbarligen kommit.

Det finns offer, det fanns panik och kaos i hela stan, kollektivtrafiken förlamade, landet är i chock. Men det fanns också hjältar, påpassliga vittnen, en väl förbered polismakt och enhet i ansvariga myndigheter. Via hashtaggen #openstockholm bjudade folk en säng till strandade resande, ingen sov på gatan.

En dag senare färgas stans city av ett blomsterhav. Svenska samhället byggdes på en stark gemenskapskänsla. Men visst; det finns även polarisering. Sverige klarar sig, det är jag helt säkert på. Hur då? Kronprinsessan Victoria kom med ett bra och enkelt svar: ”tillsammans.”