(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

In het brandschone trappenhuis kwam ik zelden iemand tegen. Alleen via de openstaande balkondeuren vernam ik dat er leven was bij de buren. En in de late avond, als ik probeerde de slaap te vatten, drongen geluiden door die erop wezen dat er van dat leven volop genoten werd. Maar meestal was het doodstil en moest ik voor wat gezelligheid de deur uit. Zo kwam het dat ik op een mooie zondagmiddag de fiets pakte en naar Ulva Kvarn reed.

Ulva Kvarn is een meer dan 700 jaar oude watermolen, die zijn naam dankt aan de tijd dat wolven er het water van de Fyrisån overstaken. Door de eeuwen heen had de watermolen een wisselende reputatie. In de 18^de eeuw beleefde de plek zijn glorietijd. De zagerij, smederij en brandewijnstokerij waren van serieus economisch belang en dienden tot 1929 Uppsala’s Universiteit. Maar er waren ook tijden van malaise, malle molenaars en zgn. “piskerels”; mannen die  – ik verzin dit niet-  van urine doordrongen aarde verzamelden, voor de productie van salpeterzuur, bestanddeel van oorlogskruit.

In de schuren waar vroeger ambachtslieden werkten hebben nu o.a. een glasblazer en edelsmid hun atelier. Er zijn wat antiek- en curiosawinkeltjes, een simpel café, een restaurant en af en toe is er markt. ’s Zomers spelen kinderen langs de oevers van de rivier, terwijl anderen bijkletsen met een doosje verse, bij Ulva Gubben geplukte aardbeien binnen handbereik. Zo heerlijk simpel kan het leven zijn.

De middag bij de watermolen deed me goed tot ik na een zweterige terugtocht, onder de douche, een teek ontdekte. De plaats waar het bijtgrage beestje zich genesteld had was  -ik laat de intieme details graag achterwege-  ronduit ongelukkig. Onbereikbaar, onmogelijk door mijzelf te verwijderen. Wat nu? Gegeneerd wrong ik me langs het balkonschot, waar ik werd aangestaard door een paar verbaasde buurogen. “Ehmmmm….zou je me misschien even kunnen helpen?”   

Voor ik het wist stond ik halfnaakt voor mijn wildvreemde jonge buurvrouw. Vriendelijk, maar zonder ook maar één poging te wagen aan smalltalk te doen, hielp ze me van de teek af. In de weken die volgden trof ik haar nog 2 keer in het trapportaal. Slechts een mager knikje wisselden we uit. Nooit meer hoorde ik het bed kraken en steunen. Er verandert iets als de buren een gezicht krijgen.

Försök att översätta till Svenska

GANSKA PRIVAT

I rena trapphuset stötte jag sällan på någon. Bara genom öppna balkongdörrarna märkte jag att det fanns liv hos grannlägenhetet. Och sent på kvällarna, när jag försökte sova, hörde jag ljud som pekade ut att det där livet njutades fullt ut. Men vanligen var det helt tyst och tvingades jag åka ut för att ha det lite mysigt. Så där hände det att jag cyklade till Ulva Kvarn.

Ulva Kvarn är en mer än 700 år gammal vattenkvarn vilkas namn hänvisar till tiden läget fungerade som ett vadställe för vargar. Genom seklerna hade kvarnen en skiftande framtoning. Under 1800-talet gick det mycket bra för Ulva Kvarn. Sågverket, smedjan och brännvinsbränneri hade en stark ekonomi som, under en vis period, bidrog till Uppsala’s universitet. Men det fanns också perioder med förfall, fattigdom, galna mjölnare och ”pissegubbar”; män som  -jag hittar inte på det här-  samlade in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter, använts som krut i eldvapen.

I bodarna där handverkare jobbade förr har numera en silversmedja och en glasblåsare sina ateljéer. Det finns några små antik- och kuriosabutiker, ett café och en krog. Då och då är det marknad eller bakluckeloppis. På sommaren leker barn längs åns bräddar. Andra tar med sig en ask färska, hos Ulva Gubben plockade jordgubbar och trivas på gräset. Så härligt och enkelt kan livet vara.

Jag mådde bra av den där eftermiddag i Ulva Kvarn. Tills jag, efter en svettig cykeltur, tog en dusch och upptäckte en fästing. Bitsugen parasiten hade installerat sig på en plats  – jag undviker hellre intima detaljer-  som var absolut olämpligt. Oåtkomligt, omöjligt att få bort själv. Vad göra nu? Generade böjde jag över balkongplanket och möttes av ett par förvånade ögon. “Ehhmmm…skulle du kanske kunna hjälpa mig?”

En stund senare stod jag halvnaken framför min okänd ung grannkvinna. Vänligt, men utan att försöka använda typ smalltalk en enda gång, tog hon bort fästningen. Veckorna därpå träffades vi två gånger till i trapphuset. Vi nickade men sa ingenting. Aldrig mer hörde jag sängen knaka eller rösterna stöna. Vissa saker förändrar när grannarna  får ett ansikte.