(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Toen ik een jaar of 10 was speelde ik wel es bij een klein ven waar je via een soort landtong in kon lopen. In mijn fantasie verdwaalde ik en gebeurden er de meest spannende dingen. Maar de werkelijkheid is dat we spreken over een plek van nog geen 50 vierkante meter, vlakbij een nette woonwijk en dat ik altijd keurig op tijd thuis was voor het avondeten.

Op het eiland Torpön, met zo’n 100 vaste bewoners gelegen in het Sommenmeer, begint de dag met regen. Daarom lopen we pas na de middag het bos in. Al na een ruime kilometer vertoont een eekhoorn, als een ware circusartiest, zijn kunsten in de boomtoppen. Het omhoog kijken leidt ons af en prompt staan we gedesoriënteerd naar het routekaartje te staren. Hebben we een zijpad over het hoofd gezien, een baai teveel geteld? Geeft niet; volgens de simpele kaart zullen we, mits we de waterkant aanhouden, verschillende uitzichtpunten passeren en die gaan we ongetwijfeld herkennen.

We slingeren over rotsen, langs met riet begroeide oeverkanten en door jong berkenbos. Jammer genoeg bieden de uitzichtpunten geen houvast; het zicht op het Sommenmeer is namelijk overál panoramisch. Soms is het klauterpad smal en stenig, dan weer breed en zompig. De lijsterbes kleurt dieprood, we menen een visarend te zien, een uit koers geraakte reebok panikeert zigzaggend voor ons uit. Het is stil en mooi op Torpön.

Ergens onderweg staat een houten schuilhutje. Met punaises is een vergeelde poster uit het tijdschrift Häst (“Paard”) aan de muur geprikt. Een blozende jongeman in groene overall kijkt übervrolijk op naar zijn vierbenige vriend. Beetje een dwaling; ik heb nog nooit een man op die manier naar een paard zien kijken. Behalve Hoofdpiet, wanneer die tijdens de intocht krampachtig zijn gezicht én het onrustige paard van Sinterklaas onder controle probeert te houden.

Door dit teken van menselijke beschaving realiseren we ons dat we trek hebben. Behalve wat bosbessen hebben we al een tijdje niks meer gegeten, er rest ons slechts een stukje chocolade. Het overzicht over de route zijn we al lang kwijt, de waterkant en de stand van de zon zijn ons baken. Als we eindelijk de verharde weg bereiken, begint zich mist te vormen boven het Torpasjön. Als in een sprookje trekt de nevel over het wateroppervlak.

We zijn ruim 4 uur verder. Moe, hongerig, verliefd op Torpön en zeker te laat terug voor het avondeten.

Försök att översätta till Svenska

GÅ VILSE

Som 10-åring lekte jag då och då vid en liten, grund sjö där en liten udde sköt ut i vattnet. I mina fantasier gick jag vilse och hände massor av spännande saker. Verkligheten är att det handlar om ett ställe som mäter knappt 50 kvadratmeter, nära ett lugnt kvarter och att jag alltid hinnade tillbaka till middagen.`

På Torpön, största ön i sjön Sommen, med ett knappt hundratal fastboende, börjar dagen med regn. Därför går vi först i eftermiddag ut i skogen. Efter drygt en kilometer förevisar en ekorre, såsom en riktig cirkusartist, sina akrobatiska färdigheter i trädtopperna. Att titta uppåt avleder oss från rutten och prompt stirrar vi desorienterade på kartan. Har vi missat en stig till höger eller räknat en vik för mycket?  Nåja, ingen fara, enligt kartan ska vi passera flera utsiktspunkter. Om vi följer sjökanten skulle vi utan tvivel känner igen dessa ställen.

Slingan går över klippor, längs sjöbräddar beväxta med bladvass och genom ung björkskog. Tyvärr nog ger utsiktspunkterna inget håll; vyn över Sommen är faktiskt fin överallt. Bitvis är stigen smal och stenig, här och där är den bred och sumpig. Rönn färgas djuprött, vi tror se en fiskgjuse, ett rådjur i panik korsar vägen. Det är tyst och vackert på Torpön.

Någonstans på väg står en liten koja. Där inne fästats en gulnad poster från tidningen Häst med häftstift på väggen. En kille i grön overall tittar überglatt uppåt hans fyrbent vän. Det verkar påhittad; jag har aldrig sett en man titta på en häst på det sättet. Förutom ‘Huvudpetter’ när han under det årliga intåget, krampaktigt försöker hålla kontroll över både hans glada ansikte och Sinterklaas’ nervösa häst.

Det där tecknet på mänsklig civilisation väcker vår lust att äta. Vi käkar några blåbär och det finns en liten bit choklad kvar i ryggsäcken. Översikten över stigarna tappade vi redan ett bra tag, vattenkanten och solen är våra båkar. När vi äntligen når asfaltvägen, börjar det dimma över Torpasjön. Som i en saga drar diset över vattenytan.

Det är drygt fyra timmar senare. Vi är trötta, kära i Torpön och visst inte hinner med middagen.