(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Om geen ongelukken te veroorzaken heb ik wat Zweeds bijgeleerd. Styrbord is stuurboord, babord is bakboord, een drag is een haal, åror zijn riemen. En bij een noodstop geldt: hårt sätt i! Hiermee moet ik klaar zijn voor een roeitochtje in Zweedse wateren.

Het boothuis van Kalmars roeivereniging ligt verscholen achter de tribunes van sportcomplex Frederiksskans. De dames waar ik te gast ben zijn de respectabele leeftijd van 70 jaar al ver voorbij. Het is de eerste keer dat ze uitvaren, sinds de winterstop in november. De herenploeg heeft die ochtend de boot al in het water gelegd. Het is een prachtige houten “vier-met-stuur” waarin geboordroeid wordt. Met mijn strakke tight en feloranje shirt voel ik me een beetje misplaatst te midden van de bescheiden, ongecompliceerde dames. Maar vooruit, de zon schijnt en we gaan ervoor.

Met beheerste slagen varen we weg van de steiger. Stuurvrouw Karin is rustig, duidelijk en introduceert een commando dat ik niet heb ingestudeerd: “ligg…vila!” Letterlijk vertaald betekent het “rust!”, synoniem van het Nederlandse commando “laat…lopen.” Maar “vila!” is hier veel meer dan het stilhouden van de riemen. Bij “vila” nemen de dames tijd om rustig om zich heen te kijken.

Ze wijzen me op de bosrijke eilandjes die we passeren en op een drijvende sauna die je kunt huren. Ze mopperen op de hinderlijk schijtende Canadese ganzen, die weer terug gekeerd zijn uit het zuiden. En ze verbazen zich over een boom, waarin zich een kolonie reigers gevestigd heeft en waarvan de takken het gewicht maar amper kunnen dragen. We maken ruimte voor een zwaan die zeer overtuigend duidelijk maakt dat we zijn nest te dicht naderen. In het zeewater bij de Ölandsbrug houden we veilig boord en laten de boot deinen op de golven. Bij “vila!” vallen boot, lijf en omgeving samen. Eeuwenoud ambacht, vereende menselijke krachten, wind en water; sterker dan ooit neem ik het waar.

Met precisie legt Karin aan bij de steiger. Nu snap ik waarom de dames zo blij waren dat de boot al in het water lag; het ding is loodzwaar en moet met een kar uit het water worden getrokken. Ze zijn misschien niet zo snel als de teams van de grote verenigingen uit Göteborg, Uppsala, Lund of Stockholm, maar stoer en sterk zijn ze; deze gastvrije roeidames.

Försök att översätta till Svenska:

VILA!

Eftersom jag vill inte orsaka olyckor, har jag lärt mig några ord svenska till. Styrbord betyder stuurboord, babord betyder bakboord, ett drag betyder een haal, riemen kallas för åror. Och när det gäller ett nödstopp säger man: ”hårt sätt i!” Med dessa ord i huvudet är jag redo för en roddtur i svenska vatten.

Kalmar roddklubbens ladan ligger lite dold bakom sportstadion Frederiksskans. Damerna jag träffar har en respektabel ålder av minst 70 år. Idag är det första gången de samlas, sedan vinterstopp i november. Ett lag herrar har lämnad kvar båten i vattnet den här morgon. Det är en fin enkelårs träbåt, en fyra med styrman. Klädd i tight och en tröja i nästan fluorescerande orange känner jag mig lite obekväm mellan de här blygsamma, okonstlade damerna. Men kom igen, solen skiner, nu kör vi!

Vi färdas lugnt ifrån bryggan. Styrkvinna Karin är trevlig, bestämmd och introducerar ett roddkommando jag inte lärde mig på svenska: “vila!” Bokstavligt betyder det “rust!”, synonym till nederländsk kommandot “laat…lopen!” Men “vila!” innebär mycket mer här än bara att hålla årorna stilla. Vid “vila!” tar damerna tid att titta runt omkring sig.

De påpekar skogsrika öar som vi passerar och en bastuflotte som man kan hyra. De muttrar om bajsande kanadensiska gässen, som har nu kommit tillbaka söderifrån. Och de förvånar sig om ett träd, där en hägrarkoloni har bosatt sig och varav grenarna viker sig under fåglarnas vikt. Vi väjer för en svan, som övertygande klargör att vi närmar oss boet för nära. På havsvattnet vid Ölandsbron har vi årbladen liggande på vattnet och svallar båten på vågorna. Vid “vila!” sammanfaller båten, kroppen och omgivningen. Urgammal hantverk, förenad mänsklig kraft, vind och vattnet förnimmar jag starkare än någonsin.

Med mycket precision lägger Karin till vid bryggan. Nu förstår jag varför damerna var så glada att den redan låg i vattnet; båten är väldigt tung och måste dras upp ur vattnet med en kärra. De kanske är inte så snabbt som lagen från Göteborgs, Uppsalas, Lunds eller Stockholms stora roddklubbarna. Men tuffa och starka är de; de här gästfria damroddaren.