(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Een novemberdag in Stockholm. Toen ik eerder vandaag Moderna Museet binnen ging scheen buiten een waterig zonnetje. Maar inmiddels is het half 5 en stap ik abrupt van de grote, lichte ruimtes de beklemmende duisternis in.

Er was een plan; ik zou een veerbootje nemen, van Långa Raden, via Djurgården naar Räntmästartrappan. Niet omdat terug lopen te ver zou zijn maar omdat de veerbootjes van Waxholmbolaget een traktatie zijn. Tenminste overdag, bij mooi weer.

Maar het plan wankelt. Het donker overvalt me totaal. Andere bezoekers kiezen hun weg rechtsaf, naar de brug, niemand loopt in de richting van de kleine kade. Wantrouwen bekruipt en verlamt me. Angst heeft een signaalfunctie maar is het ook een goede raadgever? “Nee”, besluit ik en sla linksaf.   – Kom op zeg…knop om, straat uit, hoek om, klaar –

De dienstregeling is verlicht en vertelt me dat er nog enkele boten varen. Ik lees dat ik dan wel op een knop moet drukken om aan te geven dat ik meewil én wat mijn bestemming is. Het water is koolzwart en de lucht al even donker. In de verte klinken de geluiden van het stadsverkeer; forensen op weg naar huis. Ik wacht.

10 minuten verstrijken in de waterige kou, ik spreek mezelf toe  – Heb vertrouwen –    

Net als ik aan de intimiteit van de duisternis begin te wennen word ik opgeschrikt door een enorme lichtbundel die me verblindend in de ogen schijnt en afkomstig is van een boot… “mijn” boot. Vriendelijk wordt een hekje geopend en kan ik aan boord. Veel passagiers zijn er niet.

Pretpark Gröna Lund ligt er verlaten bij, maar op de heuvel van Skansen branden hier en daar lampjes. We varen voorbij Kastellholmen, dat sprookjesachtig afsteekt tegen de kantoorpanden van Stadsgårdsleden aan de overkant, die bijna blauw kleuren van de TL-balken. Met het statige Kungliga Slott in beeld eindigt mijn bijzondere boottochtje.

Licht bestaat niet zonder donker.

Info Djurgårdsfärjan (Engels): http://www.waxholmsbolaget.se/visitor/

Försök att översätta till Svenska

KNAPPEN

En novemberdag i Stockholm. När jag gick in i Moderna Museet gläntade en försiktig sol genom moln. Men under tiden klockan är halv 5 och jag kliver abrupt från stora, ljusa rum in i beklämmande mörkret.

Det fanns en plan; jag skulle ta färjan, från Låga Raden via Djurgården till Räntmästartrappan. Inte att jag skulle inte orka gå tillbaks. Nej, Waxsholmbolagets färjorna är bara så attraktiva. I alla fall under dagtid, med fint väder.

Men planen vacklas. Mörkret överfaller mig totalt. Övriga besökare tar vägen rakt till bron. Ingen går mot bryggan.  Ett misstroende uppstår och förlamar mig. Ångest är en varningssignal men är den också en bra rådgivare? “Nej” beslutar jag och tar till vänster. – Skärp dig, genom gatan, runt hörnet, klart –

Tidtabeller belysas och berättar att det finns några båtar kvar som kör idag. Jag läser att jag måste trycka på knappen och välja hållplatsen om jag vill åka med. Vattnet är kolsvart, precis så som himmelen. I fjärran hörs stadstrafikens ljuden; pendlarn på väg hem. Jag väntar.

10 minuter förrinner. Jag fryser och uppmanar mig själv.  -Ha förtroende-

Precis när jag börjar vänja mig vid mörkret skrämmas jag av en jättestort, bländande strålkastare som kommer från en båt…”min båt.” Vänlig öppnas grinden och får jag gå ombord. Det finns inte många passagerare.

Gröna Lund ser övergiven ut, men på Skansens höjd ses några ljus. Vi kör förbi sagorika Kastellholmen, som skiljer sig från Stadsgårdsledens kontorbyggnader mittemot, som nästan färgas blå av TL-ljuset. När Kungliga Slottet kommer i sikte då slutas min särdeles båttur.

Det finns inget ljus utan mörkret.

Info Djurgårdsfärjan (svenska): http://www.waxholmsbolaget.se/resa/djurgardsfarjan/om-djurgardsfarjan/