(SVENSK ÖVERSÄTTNING FINNS NEDANFÖR FOTON)

Zoals ik het boek aantref is het niet eens geschikt voor de kringloopwinkel. Het is vergeeld, ruikt naar nicotine, voelt plakkerig. En uitgegeven in 1976 is het wel oud maar beslist geen curiosa. Toch ontroert hij me, deze uitgave met prenten van Carl Larsson.

In juni was ik in Sundborn, Dalarna. Op een idyllische plek aan de rivier ligt Lilla Hyttnäs; het huis van schilder Carl Larsson.

Carl werd geboren in een arm gezin in Stockholm. Als 13-jarige werd zijn talent al opgemerkt en kon hij terecht op de vooropleiding van de kunstacademie. Door bij te klussen als fotograaf betaalde hij zijn verdere opleiding.  Aanvankelijk verdiende Carl zijn geld als illustrator.  Pas toen hij zich in 1882 in een kunstenaarskolonie even buiten Parijs vestigde en de olieverf verruilde voor aquarelverf, brak hij door als succesvol schilder. Hij ontmoette er bovendien Karin Bergöö, met wie hij trouwde en acht kinderen kreeg.  Larsson is bekend geworden door zijn aquarellen, muurschilderingen en decoratief werk voor o.a. het Nationalmuseum en Kungliga Dramaten in Stockholm.

In Sundborn word je rondgeleid door jonge vrouwen die gekleed gaan alsof het nog steeds 1900 is en die hun stem gebruiken op een manier die we hier alleen nog in zwaar kerkelijke kringen tegenkomen: zalvend zacht, doch zeer duidelijk: “nergens aankomen, nergens op gaan zitten en niet fotograferen!” De rondleidingen geschieden volgens een strak tijdschema en de koppen worden in elke kamer geteld.

Gek genoeg druist dat in tegen alles wat het huis zelf oproept. Want dat is prachtig: één levendig spel van licht, kleur, motieven en patronen. Huiselijk, warm, gastvrij. Een huis waarin de creativiteit flink  feest heeft gevierd met verf en textiel. Hier is geleefd: verkleed en gespeeld, gelachen, gegeten en gedronken met vrienden. Hier heeft Karin zitten weven en borduren terwijl Carl achter zijn ezel stond. Hier was tijd. Hier wil je juist wél even gaan zitten en alle details op je laten inwerken. Want de schat aan kleur en vorm fascineert en laat zien dat Carl en Karin Larsson wereldburgers waren met een open mind en een warm gezinsleven.

Mijn vader was nooit in Sundborn. Hij moet het boek gekocht hebben na onze eerste vakantie in Zweden. Het is frappant dat ik het aantref, nu we zijn kunstenaarswoning opruimen. Ook die vertelt, zonder woorden, de verhalen van een betrokken wereldburger.

Het is inmiddels september. Ik mis hem.

Meer info over Carl Larsson-gården (engels) vind je hier: http://www.clg.se/enstart.aspx

Forsök att översätta till Svenska

SKATT

Boken jag stöter på är inte ens lämplig för loppisen. Den ser gul ut, luktar nikotin och känns klistrigt. Och förlagt i 1976 är den väl gammal men ingen kuriositet. Ändå blir jag rört av den här boken, med bilder av Carl Larsson.

I juni var jag i Sundborn, Dalarna. På ett idylliskt ställe vid en å ligger Lilla Hyttnäs; huset av konstnären Carl Larsson.

Carl föddes i en fattig familj i Stockholm. Redan som 13-åring blev hans talang bemärkt och började han sin utbildning till konstnär. Genom arbetet som fotograf betalade han kursen på Konstakademin. I början tjänade Carl pengar som illustratör. Först i 1882, när han bosatte sig i en lilla målarbyn alldeles vid Paris, och bytte oljemålningen till akvarellen, slog han igenom som framgångsrik målare. Dessutom träffade han Karin Bergöö där, gifte sig med henne och fick åtta barn. Larsson blev berömd genom sina akvareller, väggmålningar och dekorationer i f.e. Nationalmuseet och Kungliga Dramaten i Stockholm.

I Sundborn blir man guidad av unga kvinnor, klätt som om det är fortfarande 1900. De använder deras röster på ett sätt som vi numera bara känner i rättrogna kretsar: mjukt men dock väldig deciderad: “rör ínget, sätt dig íngenstans och fotografera ínte!”  Visningarna sker efter ett visst tidschema och i varje rum blir huvuden räknat.

Konstig, eftersom huset själv frammanar något helt annat. Det är praktfullt: ett livligt spel av ljus, färg och mönster. Husligt, varmt, gästfritt. Ett hus där kreativiteten festade kanon med penslar och textil. Här blev levt: förklätt och lekt, skrattat, käkat och drickat med vänner. Här satt Karin, hon vävde och broderade medan Carl stod bakom sitt staffli. Här fanns tid. Här víll man ju sätta sig och låta inverka på sig alla detaljer. För skatten av färg och form fascinerar och visar att Carl och Karin var världsmedborgare, öppensinnad och med en fint familjliv.

Min far var aldrig i Sundborn. Han måste har köpt boken efter vår första resa till Sverige.   Det är frappant att jag hittar den precis nu vi röjer upp hans konstnärhus. Även den berättar, utan ord, historier av en engagerad världsmedborgare.

Under tiden är det september. Jag saknar honom.

Mer om Carl Larsson-gården (på svenska):  http://www.clg.se/start.aspx